• Strålis

    Tidig vattenavgång

    Hej!

    I början av februari, när jag var i 16+4, gick plötsligt vattnet en måndagmorgon. Helgen innan hade jag haft rejäla blödningar. Åkte in och ut på akuten, men ultraljuden visade då ett friskt foster. Under måndagen var vattenmängden helt ok. Vi hörde hjärtat slå under kvällen, så hoppet fanns då kvar. Blev inlagd med order om sängläge. Tisdagmorgon gjordes ett nytt ultraljud. Vattnet var så gott som borta. Hjärtat slog dock fortfarande om än långsamt. Läkarna sa att prognoserna inte alls såg ljusa ut. En barnmorska rekomenderade att vi skulle avsluta det hela pga omständigheterna. Några dagar senare tog jag värkstimulerande tabletter och födde ut fostret. Förlorade en del blod och kände mig yr första dagarna hemma.

    Nu känner jag mig dock återställd. Har varit på återbesök, men de kan inte svara på frågan varför? Varför hände det? Vad orskade blödningarna? Läkaren kunde inte ge några svar på det. Jag hade ingen infektion och enligt patologens undersökning, så verkade fostret helt friskt.

    Känner nu en oro. Vågar man någonsin igen? Om ja, kommer man väl vara livrädd nästa graviditet?
    Någon som varit med om liknande? Finner tröst i sonen jag har sedan tidigare. Även då gick vattnet relativit tidigt (35+4) Dela gärna med er av era historier...

           

  • Svar på tråden Tidig vattenavgång
  • Lottiiizz

    Vill börja med att beklaga din sorg. Jag va med om något liknande för 4 veckor sedan. Min son föddes pga av tidigt vattenavgång. Vi hade varit inne på Ultraljud veckan innan i v20, då såg allting fint ut och han sprattlade runder där inne och levde loppan. En vecka senare började jag få täta sammandragningar och åker in till förlossningen. Där gör dem ett ultraljud på min livmodertapp som visar att den är normal och stängd. Vi får åka hem med bricanyl tabletter som ska göra att sammandragningarna avtar. 

    Jag gick en hel dag hemma.. sen på natten gick mitt vatten. Vi fick åka i illfart till sjukhuset där man konstaterar att jag börjat och öppna mig men att vår lilla pojke fortfarande lever. Han är då i v21+0. Man sätter inte in några mediciner till honom eftersom dem har en gräns som går i v23. Dem tar prover på mig, som inte visar någon tecken på infektion. Men dem sätter ändå in antibiotika och jag får bricanyl sprutor i benet för att "ge det hela en chans".. men efter 12 timmar så föds den finaste lilla killen i världen. Han dog i samma sekund som dem klippte navelsträngen. Vi ska tillbaka till sjukhuset om 2 veckor för provsvar på moderkakan och lite andra odlingar som dem tagit. Men läkarna sa att chansen för att vi ska få reda på vad som va felet är väldigt liten. 

    Jag har också börjat och tänka på hur nästa graviditet kommer kännas.. än vet jag inte om jag är helt redo för att bli gravid igen. Vissa dagar tänker jag mer på det och andra mindre. Men jag känner att min kropp bokstavligt talat skriker efter att bli gravid just nu.. men mitt sinne går mot motsatt håll. Tror nog att jag kommer vilja sörja först innan vi försöker. För jag tror verkligen att skulle jag bli gravid just nu så vet jag inte hur mycket jag kommer uppskatta graviditeten. Jag är i alla fall helt säker på att jag kommer vara rent och sagt livrädd för att detta ska upprepa sig. Jag vet ju att man har en 10 % högre chans att föda förtidigt om man redan har gjort det en gång.. speciellt om man är först föderska. Men det är nog något som jag ändå är ganska beredd på..

    Kommer ni försöka snabbt igen? Eller hur har ni tänkt? 

  • Strålis

    Hej!

    Beklagar det du fått uppleva. Det är så fruktansvärt ofattbart att förlora den skatt man längtat efter.

    Jag känner precis som du skriver. Ena delen av mig vill bli gravid igen så snabbt som möjligt. Den andra delen säger dock att vi borde vänta. Tänker att kroppen kanske behöver återställa sig för att vara redo för en ny graviditet? Min läkare sa dock att man inte behöver vänta.... Har ni fått några råd? Även om jag väntar en tid är jag säker på att oron kommer finnas där. Av den anledningen känner jag att det kanske är dags att prova inom kort.  

    Det känns också som att tiden tickar på. Det kanske upprepar sig igen. Då borde vi kanske inte gå och vänta på att försöka bli gravida? Då spelar det ju ingen roll. Jag vet inte om jag känner att jag kan sörja klart heller. Det är verkligen upp och ner... Ena stunden känns tankarna långt borta och andra stunder rinner tårarna som aldrig förr... 

    Jag tycker att det känns jobbigt med alla frågor. Har börjat jobba igen. Har mycket folk runt om mig i arbetet. Många har sett/fått veta att jag varit gravid och nu ska man förklara att allt är över... I fredags var det en person som kom fram o grattade till graviditeten. "Jag ser att du är gravid" Det var tungt att förklara vad som hänt. Jobbigt också att kroppen inte återgått till ursprungsläge. Har du fått mycket frågor?

    Hade du några blödningar under graviditeten?  

  • Lottiiizz

    Vår läkare sa också att vi kunde försöka så fort avslagen avtagit, eller hon sa rättare sagt att "Det är bara din kropp som kan tala om när den är redo igen". Tyckte det va ett ganska bra svar. För det kvittar ju egentligen om vi börjar försöka om typ 1 månad.. eller imorgon.. för i slutändan så är det ju  bara våra kroppar som kan avgöra när dem är redo för en ny graviditet. Men för min del är det nog beslutet om när jag själv är redo för att bli gravid igen.. jag kan verkligen inte bestämma mig. Tror nog att jag kommer vilja sörja ett tag till innan vi börjar försöka. 

    Vi kommer ju även att genomgå en urnsättning, Eftersom vår lille kille va 21 veckor gammal så räknas han som människa och ska alltså begravas. Känns otroligt tungt! Känns tungt att veta att vår lille kille kommer vara i närheten av oss, men inte så nära som man vill. Att man aldrig kommer få se honom växa upp gör så ont i mig så att jag håller på och gå i sönder.

    Nä, jag hade inga blödningar.. det enda jag hade va väldigt ont i ryggen. Speciellt den sista veckan innan vår lille gosse föddes. Men det har jag ju förstått nu att det måste varit förvärkar och att han låg så långt ner i livmodern redan. Han låg lixom och tryckte på i korsryggen. 

    Usch ja, alla dem där frågorna.. jag har också ett jobb där man träffar mycket folk. Något jag däremot har uppskattat riktigt mycket är dem människorna som har kommit fram och gett mig en kram och sagt att dem tänker på oss, och sen stått och pratat en liten stund, kanske låtit mig berätta lite. Det har känts så otroligt fint. Man behöver verkligen inte säga så mycket mer. Sen finns där ju dem som har kommit fram och börjat och prata om deras egna upplevelser.. kanske t o m sagt något klumpigt som; Hade han någon defekt? Det gör lite ont i mig när folk säger så.. för där va ju inget fel på vår lille kille. Han va den mest perfekta lilla skapelsen som finns!

    Jag har också varit  med om att en person har kommit fram och grattat mig till graviditeten.. fick också berätta för henne, och hon blev helt förtvivlad. Jag fick nästan trösta henne. Men jag blev absolut inte arg på  henne eller något sånt.. hon kunde ju inte veta. Men det är otroligt jobbigt. Jag va ju ändå i 6:e månaden och det syntes väldigt mycket. Hade fått en rejäl mage vid det laget.  

    Vad har läkarna sagt till er? Vad tog dem för prover och så? Har dem egentligen sagt något varför du fick tidig vattenavgång? För ditt låter ju väldigt likt det jag va med om. 

  • Rapunzel72

    Vet precis hur Ni känner och vad Ni går igenom. Har varit med om samma 2 ggr, inom samma år. Först i juni och sedan i december. Hade hunnit med rutin ul båda gångerna också. Första gången hade jag en GBS infektion som gjorde hinnorna svaga så vattnet gick. Gick när jag satt på toaletten...hörde tydligt hur det "poffade". Hade tydligen gått med GBS länge. Andra gången fick jag blodiga vattniga flytningar,,,kände redan då att det var kört! Inte en gång till...Blev än en gång inlagd på kk, strikt sängläge och hopp om att vattnet skulle fyllas på...hinnorna buktade ut när jag var in. Gick något dygn, precis som första gången, innan allt satte igång igen...Men denna gång blev det riktig utredning...infektion var utesluten..men -04 gjorde jag konisering efter en grav cellförändring på livmodertappen, vilket kan medföra prematur födsel. Vilket det gjort för mig, försvagad  livmoderhals helt enkelt. Vi gav inte upp..Blev först lovad att blev jag gravid igen så skulle det bli täta kontroller med urinprover för att utesluta inf, och insättning av cerklage i v.12. Men inget var ju 100.

    Men vi gjorde det, blev gravid i januari och cerklage i v12. Strikt sängläge, sjukskrivning..Lätt med 3 barn, men det gick tack vare hjälp av familj. V. 28 trodde läkarna hon skulle komma så jag fick kortison för att skynda på lungorna men vi lurade alla! V. 36 togs cerklaget bort och hon kom 4 dagar efter. Helt underbar och oerhört efterlängtad.

    Ge inte upp trots motgångar, det är värt allt i slutändan. Lycka till på Er!    

  • IdaSofia

    Min historia är nästan identisk med Strålis historia. Den 17 december fick jag vattenavgång i vecka 16. Jag blev inlagd för observation ifall fostervattnet skulle återbildas och låg inne i fem dagar, men inget nytt vatten bildades. På sjukhuset talade de tidigt om ett avbrytande eftersom de inte ansåg att prognosen var god, men jag kunde inte, min älskade baby levde ju!

    Vi blev hemskickade under julhelgen och kom åter in för att kontrollera fostervattenmängden den 27 december. Tyvärr fick vi dåliga nyheter, det fanns en så gott som obefintlig mängd fostervatten och babyn var orörlig på grund av avsaknad av vatten och livmodern var tätt sluten kring hans lilla kropp. Efter att ha konsulterat flera läkare på avdelningen, som alla sa att det inte finns någon chans att en så liten baby kan överleva utan fostervatten, avbröt vi två dagar senare i vecka 17+3.

    Smärtan och sorgen är obeskrivbar ännu två månader senare. Jag har börjat jobba 50 % förra veckan efter sjukskrivningen, men det är tungt. Vi har ännu inte fått ngt resultat från obduktionen, så vi vet inte vad som kan ha orsakat detta.Läkarna har förvarnat oss att man ibland inte hittar något, men jag vill så gärna ha en förklaring som kan förklara detta ofattbara. Man hittade ingen infektion hos mig, jag hade något förhöjt infektionsvärde när jag kom in, men det var normalt dagen efter. Jag blödde vid två tillfällen under graviditeten, först i vecka fem och andra gången i vecka åtta. Blödningarna upphörde efter några dagar. Blödde någon av er under graviditeten? Jag tror att jag har läst att fosterhinnorna kan tunnas ut vid blödningar, men jag vet inte om det stämmer.

    Hos mig och min sambo finns också en önskan om att bli gravid igen, men även tanken hur man ska våga, för tänk om det händer igen! Jag skulle gärna vilja höra mer från er som varit med om detta, vad era läkare har sagt om orsaken, hur er graviditet var osv.   

  • Aries81

    Hej! Börjar med att beklaga sorgen för er alla! Jag vet precis hur det känns. För precis ett år sedan dog min lille pojke. Vattnet gick i vecka 20 och han kämpade i 5 veckor i magen innan hans hjärta slutade slå. Jag hade också blödningar i graviditeten och min läkare nämnde att det kunde ha ett samband när vi gick igenom obduktionsrapporten men tror inte att det fanns någon evidens för det...

    Jag kände som ni skriver en otrolig längtan efter att bli gravid igen. Jag ville ha en levande bebis även om det inte på något sätt skulle göra att jag glömde min lilla ängel. Nu är jag gravid, har kommit till v 30 och det har varit en känslomässig berg och dalbana kan jag lova! Jag har haft svårt att glädjas åt barnet i magen. Har gått och väntat på att något ska hända. Jag tror att jag hade känt lika även om jag hade väntat ett år eller två. Oron kommer alltid finnas där. Jag har haft ett jättebra stöd hos min kurator och hon har varit guld värd! Så skönt att få prata om sina känslor.

    Styrkekramar till er!  

  • Turtlel

    Hej,

    Varit med om samma sak. Vattnet gick i början av v21 och förlossningen startade 6 dagar senare pga en infektion. Jag var dock infektionsfri när jag kom in till akuten så vi vet inte vad som orsakade det. Är det ngn annan som varit med om samma sak? Och hur har det gått för er andra här i tråden? Har ni blivit gravida igen!

Svar på tråden Tidig vattenavgång