Min gravida själsfrände vill inte veta av mig

Tror inte det blir värre av att vara särbo. Själv har jag tänkt tanken att det vore bättre att bo borta under de första månaderna av graviditeten, just for att bespara pappan detta eländes humör...
Tycker synd om dej OCH om din tjej, jag lovar, det är ett helvete för henne med. Jag kan vara precis lika dum som hon utan att jag eg vill, och mår såklart piss av att vara en sån häxa mot den jag älskar. Forsök hitta knep att minska "konflikt-zonerna" eller forsök lära er att gå undan när det osar gräl, enda rådet jag har.
Och krama henne, även om hon säger att hon inte vill, antagligen önskar hon eg inget hellre än närhet.
Håll ut, det KOMMER bli bättre bara ge inte upp henne, hon finns där bakom alla helvetes-hormoner, jag lovar. 

La 2011, tack! Grymt skönt att höra. Jag ältar för mig själv; "det kommer bli bättre, hon finns där bakom helveteshormonerna" Och då ska jag fortsätta krama henne menar du? Då gör jag det, för hon är ju min. Även med hormoner. Alla knep/strategier/arsenaler med gulliga kärleksfulla gester o görningar som brukar funka, är ju nu är helt odugliga. Så jag tar gärna mot mer matnyttiga tips i detta krig mot hormonerna

Det är hormoner och det går över.
Fortsätt att visa hur mycket du älskar henne och hur glad du är över att ni ska ha barn ihop.
Visa att du vill vara nära utan att ha sex, har hon förklarat att hon blir äcklad av tanken på sex kan det vara just därför hon inte vill ha närhet alls, för att det brukar/kan leda till sex och hon tycker att det är jobbigt att säga nej.
Jag kommer ihåg i början av graviditeten när allt var äckligt och jobbigt så kom min karl hem med sallad, glass, bubbelvatten (mina cravings den veckan) och massageolja och sa ungefär att; idag ska vi inte ha sex, men du ska ha det skönt på alla andra sätt så förbered dig på att känna dig älskad. 
Den kvällen har vägt upp många hormondalar när jag legat och gråtit utan anledning.

 

japp, tror också det är en bra grej, även om du är så in i bänken trött på hennes humör så om du orkar att ändå visa omtanken med såna där grejer som blubb116 beskrev, så är det klockrent!

Min sambo brukar tala om för mig att han omöjligt kan känna likadant som jag inför hela den här grejen med ett nytt barn på väg, och det har han ju helt rätt i. Men jag blir väldigt glad när han visar att han bryr sig, frågar hur jag känner, har egna tankar runt det hela och visar att han tänker framåt. 
Jag tror man som gravid kvinna har lätt att börja oroa sig för allt möjligt, är det inte oro för att bebisen mår bra så kan det vara oro för hur allt kommer att bli när den kommit ut, man planerar och funderar och har sig. Det är jobbigt att vara ensam med de tankarna och så skönt om partnern visar att han vill dela dem.

och försök vara lite finkänslig - det kan vara svårt att ha humor och ta lätt på småsaker som man annars inte skulle bry sig ett skvatt om, när man tycker allt är nattsvart... En klumpig kommentar kan förstöra en hel dag - trist men sant

du kommer fixa detta TS, du verkar ju älska din tjej mycket, håll ut och finns där så kommer det bli jättebra. Glöm inte passa på att säga det, hon vill höra det även om hon inte visar det... 

Blubb 116 och la 2011, ni betyder mycket. Jag har fortsatt att uppvakta, krama(utan sex i siktet), ge blommar osv... Ja alltså och det är ju som ni säger; Hon visar INGEN som helst uppskattning. Bara poängterar gång på gång; "jag mår jäääättebra i min ensamhet"...när man undrar hur hon mår. Jag har varit utomlands några dagar och kollade med henne om vi kunde synas under morgondagen, "för jag vill ju krama dej o magen"? Och som svar får man "ok lite snabbt då". Det gör ju så jävla ont i hjärtat...suck. Har köpt en present som jag tänkte ge henne, men jag vet inte om det ens är nån mening....????

Hmmmm, ja alla funkar ju inte likadant.
Kanske det är så med din tjej då att hon har ett jättestort behov av att vara ensam och att få saker o ting på plats, alla är ju olika.
Kanske du ska prova att helt enkelt lämna henne "ifred" en vecka, säg att du finns där om hon behöver dig och att du inte vill något hellre än att vara med henne, men att du hör vad hon säger och dessutom behöver du tid själv att hämta dig från känslan av "spetälska".
Har du hållit dej ifrån henne medvetet mer än när du var på jobbresan? Hon kanske är dödligt trött på att känna sig omhuldad och behöva förklara hur hon mår hela tiden? Inte kanske för att du frågar, men för att hon inser att hon beter sig illa.

Det är svårt det här. Men nån gång måste du kanske säga ifrån till henne, säga stopp, att du också har känslor och att om hon vill att du finns kvar hos henne sedan så måste hon nog börja ta ansvar för hur hon beter sig. Du kan ju inte kräva att hon ska säga en massa gulliga kärleksförklaringar eller så, om det nu är svårt för henne att känna det så (jag vet precis hur det kan vara med det :-men hon kan vara schysst iallafall, det finns inget att vinna på att vara elak. Säg att du inte tolererar det men att du älskar  henne och finns där om hon vill?

vet att det finns kvinnor som får total avsky för män (sin egen i synnerhet...) när de är gravida, då är det nog inte lätt, hur säger man det till sin partner liksom och hur mår man av det. Det enda jag tror är att detta kommer gå över om sisådär 5-6 månader... 

Styrka till dig!
 

La 2011 tack för dina ord. Presenten gick hem, upplevde att hon blev genuint glad. Hon höll faktiskt kvar min hand på hennes mage oxå, tänk att så små saker kan kännas så skönt. Sen ikväll fick jag ett jävligt syrligt sms... Som handlar om hennes ensam-behov. Så la 2011, jag kör på "ifred-grejen". Jag sa att jag förstod, att jag älskar henne, att hon ska ha det skönt i sin ensamhet och att hon får höra av sig om hon behöver nåt/mig. Känns skitjobbigt...men fattar att det nog är enda vägen just nu, suck...

Måste få skriva av mig. Är som sagt full gång o tittar på gemensamt boende. Är det ok att då säga, med hormoner i kroppen; "såå fint hus, där skulle jag alltid vilja bo. Om det nu mot förmodan skulle ta slut mellan oss, skulle jag skaffa en ny direkt, så jag skulle kunna bo kvar".... Ska jag fortsatt bara ta emot??? Fan så jävla elak. Känslan av att bara vara nån sorts rumskompis m pengar är inte ok. Så djävla egoistisk, fy faaaan. Hjälp!

Nej vad elakt sagt!! Förstår att du blir arg. Jag tycker du ska sätta ner foten och säga hur du känner. Att vara gullig emot henne hela tiden verkar ju inte få varken henne eller dig att må bättre. Trotts att de är hormoner så får man som tjej faktiskt bita sig i läppen och tänka innan man pratar.

Ja, det var elakt och obetänkt sagt.
Antagligen menar hon det inte alls och tänker inte på (eller brydde sig om) hur ledsen du blir.
Tala om just HUR ledsen du blir, inte argt, men förklara hur det känns för dig, att hon inte tar ert förhållande på allvar.

Eller fokusera på det som var ok...? Hon sa "mot förmodan" ...

 jag tippar att hon har värsta nojan över hur saker och ting kommer att bli. Ni har båda gamla realtioner som spruckit och barn med varsitt ex? I den processen så frigör man ju sig och behöver känna att man klarar av att vara självständig och kanske det är så att det sitter i. Att hon jobbar med att känna att hon inte hänger upp allt på dig och er relation nu. Kanske knäppt och "halvhjärtat" men oavsett det... jag tänker ofta så aillafall, har varit (och är) väldigt mån om känslan av att jag kan klara mig själv, allt står inte och faller med att min sambo vill ha mig kvar  och nu med graviditet så kan jag känna mej livrädd av att bli beroende av honom och sitta ännu djupare i "skiten" om han skulle lämna mig och jag blir själv med två barn med två olika pappor.

ja, jag tror sådant sätter sina spår. jag tror att din tjej är orolig över framtiden, men jag tror INTE det betyder att hon inte älskar dej och VILL leva med dej. Att dessutom fundera på sådana stora omställningar som att flytta ihop med era respektive barn osv, det är ganska tunga saker om man har en tuff graviditet mentalt.

Försök släppa detta, men berätta hur det får dej att må. jag tror nog att hon behöver höra att du är seriös, att du inte kommer lämna henne, att hon får vänta med att tänka på livet "efter er"....

 

Hur har det gått för er?
 

Tack för dina kloka tips la 2011..... Jag har stort sett lämnat henne totalt ifred, mest telefonprat - som faktiskt är skönt. Hon kan själv reflektera över att hon är ett svin mot mig - att hon i stort sett stör sig på allt jag gör och säger. Att hon är rädd att detta ska vara bestående - att hon absolut inte vill att det ska vara bestående. Någonstans har vi väl enats i att det är ju jävligt lustigt om hennes känslor för mig - totalt ändrades nästan på datumet då hon blev gravid. Alltså...vi räknar kallt med (läs jag hoppas ihjäl mig) att det är hormonjävlarna som gjort henne till monster - och mig till ett äckel, i hennes ögon....

Sen gillar jag ditt resonemang att hon är tankarna att klara sig själv oavsett vad som händer - låter exakt som vi faktiskt brukar diskutera - bara ett den känslan nu är lite väl pimpad lixom.... och jag säger ofta att hon kan glömma ett liv utan mig, jag står ut dessa månader med bitterfittan from hell, att hon är så djävla söt när hon har en svullen röd näsa av allt snor, älskar henne, att hon är en kämpe osv...och jag menar ju verkligen allt.

Och vi håller på att buda på ett gemensamt boende, citat själsfrände; " ja vi får väl iallafall planera med att det blir bra".... 

 Tankar? Åsikter?         

Och hur går det för dig la 2011? Hur behandlar du eg DIN sambo ..?