• Anonym (Flickvän)

    Bipolär eller personlighetsstörd fästman - behöver reflextioner

    Vet inte om jag skriver till rätt forum nu, men jag provar så får ni ändra om ni tycker det... 


     


    Detta är min berättelse. Vill gärna ha reflextioner från er som är sjuka eller anhöriga till sjuka för att kunna gå vidare/reda upp kring det här. 


     


    Min fästman sedan tre tillbaka hamnade för ca 3 månader i depression efter en uppvarvad/manisk fas i höstas. Under den maniska fasen drack han mycket, hade många projekt och kontakter igång samtidigt, spenderade stora summor pengar på lyxiga saker och krogen varje dag, hade stor aptit på livet i största allmänhet hade massor av orealistiska planer för vår framtid. Man kan beskriva honom som en blodfull, frustande, outtröttlig, testosteronstinn ungtjur ungefär. 


     


    När jag ifrågasatte hans beteende som skadade mig lämnade han mig gång på gång för att bo på sitt kontor och straffa mig eller som han själv sa "för att skydda sig mot mina angrepp och kritik". Han pendlade mellan att vara som vanligt och att vara irritabel och aggressiv på ett sätt som skrämde mig. Det som skrämde mest var hans känslokyla. Allt var mycket snurrigt och han gjorde sig oanträffbar, vilket var väldigt jobbigt för mig. Ingenting stämde och jag började känna att han kanske var otrogen, vilket gjorde mig mycket orolig. Samtidigt var han också mycket aggressiv och hatisk mot mig då jag försökte få honom att lugna ner sig. Vid ett tillfälle slängde han ut mig från sitt kontor utan skor så jag fick gå hem i strumplästen i november.  Han ställde krav på mig att "börja jobba med mig själv för att läka mitt inre barn". Jag som har en sårbarhet i botten tog såklart åt mig, eftersom jag faktiskt blivit väldigt osäker och klängig av hans ambivalenta behandling. 


     


    Han försvann sedan efter sin 50-års dag ner i ett stort svart hål av isolering, irritation, passiv vrede, hopplöshet, ångest och godisfrossande. Hans personlighet ändrade sig helt. Han intresserade sig i denna perioden bara åt att titta på intellektuellt lättsmälta vålds- och actionfilmer, äta godis och sova. Han svarade knappt på tilltal och ville inte vara med på något. Han blev i denna vevan bland annat utslängd från sitt kontor då han inte betalat hyran mm. Tom hans utseende ändrades. Ansiktsuttrycket var inte det samma längre och ögonen tomma och arga. Borta var min varma och empatiska man. Mycket otäckt. 


     


    Till min stora förvåning gick han då med på att söka sjukvård då jag åter igen pekade på möjligheten att hans svårigheter faktiskt berodde på en psykisk sjukdom (eventuellt bipolär sjukdom). Han gjorde egen omfattande reseach i ämnet och skickade ut ett par egenremisser till olika läkare. Efter övertalning togs han då in på psykiatrisk klinik ett par dagar, men fick inget stöd för sin uppfattning att det rörde sig om BPS där, utan de trodde på narcissistisk personlighetsstörning och menade att hans suicidhot bara var ett sätt att få uppmärksamhet. En remiss hade dock då skickats till öppenvården, men det gick inte att få tag i en själ därifrån som kunde ge några besked. Vid detta laget började jag bli ordentligt orolig för hur vi skulle klara av situationen hemma. Min dotter signalerade att hon tyckte det var obehagligt och när han ett par dagar senare skrevs ut (mot min vilja och vädjan) och kom hem och försökte nu i mycket dåligt skick fortsätta med sina tokprojekt, men nu från köksbordet i vårt hem. Jag försökte styra upp saken genom att föreslå dagliga promenader istället för valutahandel etc, varpå min man begav sig ut på en promenad.

    Promenaden  slutade med ett avskedsbrev till alla vänner och bekanta (inkl mig och sin familj) per mejl dagen efter. Han hade då på kvällen åter igen sökt akut, och blivit nekad återinläggning då han tydligen varit berusad. Han blev efterlyst av Polis och ett fruktansvärt dygn förflöt innan Polisen kunde hämta honom på ett lyxhotell varifrån han planerat hoppa ut genom fönstret på åttonde våningen, men övertalades (?) av oss anhöriga och vänner som naturligtvis alla svarade på hans fruktansvärda avskedsmejl. Han nekandes återigen vård då han kom in med Polis. Läkaren då bedömde inte honom som suicid och han hade framstått samlad. Med sig hade han då en präst, som är vän till familjen, som han gått med på att ha med sig. Prästen tog med honom hem och erbjöd honom att bo i sitt hem tillfälligt. Dagen efter bestämde min fästman att alla hans saker skulle hämtas från vårt gemensamma hem för att han nu ville separera från mig på riktigt. Prästen hämtade alla hans saker, och dagen efter lät han på ett onaturligt sätt positiv över utvecklingen. Han skrattade tom åt mig som lagt med lite porslin etc eftersom jag ju insåg att han troligen nu kommer vara hemlös. Ha, ha, ha jag som har ALLT man kan behöva här, sa han. Han lät uppskruvad och stöddig/kall mot mig, och sa bara att han hoppades jag skulle klara separationen… Han hade då gjort sig hemmastadd hos Prästen (tagit över hela deras hem) och de hade därför försiktigt föreslagit honom att kanske genom sociales hjälp se sig om efter en bostad. Min man blev då helt galen och sprang därifrån och ringde mig i panik och skek att prästen var skenhelig och att han skulle anmäla de jävlarna osv. Jag lyckades få honom att gå med på att vi skulle träffas för att försöka ta oss till akuten igen. Hela resan sms:ade han till alla vänner i sin telefonbok och försökte hitta en ny sängplats. Ingen ville det. Hos mig ville han inte bo, vilket jag inte ville heller med tanke på hans tillstånd. Han verkade i detta läget extremt aggressiv och konstig. Vi kom in till akuten och jag använde mina urkrafter för att lyckas övertala läkarna att det enligt mig rörde sig om bipolär sjukdom och att jag uppfattade honom som potentiellt farlig för sig själv och andra!!! Såg det sjuka i hans ögon. När vi kom ut från läkarnas rum vände han sig mot mig och hånflinade och sa: "Spelade jag en bra teater nu?". Det kändes kusligt. Jag svarade att han nog inte behöver spela teater just nu, det räcker att vara sig själv... Han var nu väldigt deprimerad, men fortsatte att prata om olika lösningar på sina 4 miljoner i skulder, samhällstjänst, havererade affärsrelationer och projekt etc. 


     


    Han lades då in på psykiatrisk klinik (ej tvångsvård), och har fått stämningsstabiliserande (Ergenyl) och Venaflaxin (SNRI) ev även Seroquel och idag gick han med på att träffa mig för ett sista möte inför vår "paus" som han nu menade skulle vara i två månader. Jag försökte gång på gång att få ett anhörigsamtal med ansvarig läkare, men inte fått några besked alls. Då min man kände sig förföljd av mig så meddelade han personalen att jag var "hans ex" varför de inte längre ville kommunicera med mig. Över huvud taget har jag blivit mest ifrågasatt och motarbetad av sjukvården när jag försökt hjälpa min fästman, som tyckt att jag lider av förföljesemani som blir orolig för honom. 


     


    Idag var min fästman inte längre den han var tidigare i sin hypomaniska (?) fas utan liknande mest en blek vålnad med tom blick, konstigt ansiktsuttryck. Det hela kändes mycket obehagligt då han var väldigt kall mot mig. Visade inga tecken på sorg att skiljas från mig, utan pratade bara om att vi nu måste vara separerade en lång period för att vi ska få ordning på våra liv. 

    Han bor i en lägenhet socialtjänsten ordnat åt honom. Han vill inte berätta var. Han familj har indikerat att han fortsätter att bete sig mycket uppvarvat och aggressivt. Mig behandlar han med känslokyla och pratar mycket om att jag ställer för stora krav på honom och att jag ska ta tag i mitt liv.

    Jag tog en kreditupplysning på hans bolag för att se vad som hänt den senaste tiden och såg att hela hans styrelse hade avgått och att han har 15 betalningsanmärkningar på bolaget. Dessutom väntar ett åtal från SKV gällande moms, vet ej exakt vad. 

    Idag sågs vi för första gången på fyra veckor och han sa då till mig att han inte lägre tror att han lider av Biplär Sjukdom, eftersom hans mediciner inte får ner honom i varv. Han berättar hur han vaknar tre på morgonen hur mycket medicin han än tar. Han pratar om att han också tror att han är personlighetsstörd...

    Jag känner inte igen den man jag blev kär i längre. Den man som var så varm och underbar... Vet varken ut eller in hur jag ska förhålla mig till detta.

    Han säger att han vill ha en lång paus från mig för att vi ska kunna mötas igen på fast mark. Han vill inte ha någon kontakt under tiden och han menar att jag kräver ständig bekräftelse från honom. Han menar att han inte har för avsikt att hitta en ny kvinna, men kan inte svara på när vi ska ses igen, utan menar att vi ska ses igen när vi har "något att komma med". Jag tolkar det mest som han på något sätt har stängt av sina känslor då han befinner sig i totalt kaos genom att han fortfarande försöker leva ett liv som entreprenör och rädda sin manlighet genom detta. Det jag kan göra nu är väl att avvakta, och låta honom bli förvånad över att jag är starkare än han tror som klarar mig sjläv utan honom...?

    Eller vad tror ni? 


     


    Kan man ha BPS och i princip ha maniska och depressiva skog 80% av tiden? Det är så jag upplevt honom. Under hans lugna perioder har vi dock haft det underbart! Ingen man har bekräftat mig som han och ingen har varit så kärleksfull. Kan han ha BS trots att hans medicin inte verkar ha någon effekt eller kan han ha fått FEL medicin? Är hans diagnos personlighetsstörning antar jag att jag bör lägga benen på ryggen... 


     


    Hoppas på svar från er. 

  • Svar på tråden Bipolär eller personlighetsstörd fästman - behöver reflextioner
  • Anonym (också drabbad)

    Milde himmel, vilken fruktansvärd historia!
    Det är mycket i din berättelse som verkar konstigt, inte minst psykvårdens ointresse att ställa en riktig diagnos. Vid BPS är ju Lithium förstahandsmedicinering. Och att han verkar kunna dupera sjukvårdspersonalen och att de sätter mera tilltro till vad han säger än vad du säger.

    Om han varit helt frisk tidigare i livet verkar det också märkligt att hans sjukdom debuterar vid 50 års ålder, om det nu rör sig om bipolär sjukdom. Har det aldrig tidigare förekommit några liknande tendenser? Hur länge har du känt honom? Jag menar om du kände honom innan ni blev tillsammans och vet något om hans förflutna? Även med Bipolär sjukdom kan man ha långa friska perioder, men du borde ha märkt några tecken tidigare under den tid ni varit tillsammans. Har du någon kontakt med hans familj, ev syskon eller vänner som känner honom sen långt tillbaka?

    Jag tycker det hela verkar så skrämmande att jag nog skulle överväga att lämna den här mannen, inte minst för din dotters skull. Javisst, det är lätt för en utomstående att säga! Det har inte undgått mig att han tidigare varit en varm och mycket kärleksfull man, och jag antar att du känner kärlek till honom, trots allt du fått utstå nu under hans sjukdom.
    Kanske hans förslag att leva åtskilda tills vidare är en bra idé, om du tycker att du klarar det. Du har ingen möjlighet att kontrollera honom eller hans sjukdom, och du verkar inte heller ha fått mycket stöd från sjukvården.

    Mycket kan hända under två månader, och kanske upptäcker du att du mår bättre utan honom? Det du har gått igenom sista tiden måste ju ha tagit hårt på dej, och du har ju också din dotter att tänka på. Hur gammal är hon?

    Jag har inte några bra råd att komma med, men jag ville ändå visa mitt deltagande, och jag hoppas verkligen att du kan hitta någon bra lösning. Framför allt får vi väl hoppas på att din kille kan få rätt vård och att han kan komma tillbaka och bli sitt riktiga jag igen.        

  • Anonym (Flickvän)
    Anonym (också drabbad) skrev 2013-04-01 14:53:42 följande:
    Milde himmel, vilken fruktansvärd historia!
    Det är mycket i din berättelse som verkar konstigt, inte minst psykvårdens ointresse att ställa en riktig diagnos. Vid BPS är ju Lithium förstahandsmedicinering. Och att han verkar kunna dupera sjukvårdspersonalen och att de sätter mera tilltro till vad han säger än vad du säger.

    Om han varit helt frisk tidigare i livet verkar det också märkligt att hans sjukdom debuterar vid 50 års ålder, om det nu rör sig om bipolär sjukdom. Har det aldrig tidigare förekommit några liknande tendenser? Hur länge har du känt honom? Jag menar om du kände honom innan ni blev tillsammans och vet något om hans förflutna? Även med Bipolär sjukdom kan man ha långa friska perioder, men du borde ha märkt några tecken tidigare under den tid ni varit tillsammans. Har du någon kontakt med hans familj, ev syskon eller vänner som känner honom sen långt tillbaka?

    Jag tycker det hela verkar så skrämmande att jag nog skulle överväga att lämna den här mannen, inte minst för din dotters skull. Javisst, det är lätt för en utomstående att säga! Det har inte undgått mig att han tidigare varit en varm och mycket kärleksfull man, och jag antar att du känner kärlek till honom, trots allt du fått utstå nu under hans sjukdom.
    Kanske hans förslag att leva åtskilda tills vidare är en bra idé, om du tycker att du klarar det. Du har ingen möjlighet att kontrollera honom eller hans sjukdom, och du verkar inte heller ha fått mycket stöd från sjukvården.

    Mycket kan hända under två månader, och kanske upptäcker du att du mår bättre utan honom? Det du har gått igenom sista tiden måste ju ha tagit hårt på dej, och du har ju också din dotter att tänka på. Hur gammal är hon?

    Jag har inte några bra råd att komma med, men jag ville ändå visa mitt deltagande, och jag hoppas verkligen att du kan hitta någon bra lösning. Framför allt får vi väl hoppas på att din kille kan få rätt vård och att han kan komma tillbaka och bli sitt riktiga jag igen.        
    Tack så jättemycket för dina ord det värmde!

    Han har haft perioder tidigare i sitt liv då han gjort självmordsförsök, lånat stora summor pengar av privatpersoner (flickvänner mfl), blivit avhyst från lägenheter, gjort ett flertal konkurser, blivit dömd för ekobrott, skadegörelse och stöld och haft många samboförhållanden. Hans familj menar att han alltid haft denna manipulativa sida i perioder och aldrig liksom lyckats få ihop sådana enkla saker som ett hem och ett jobb. Han har levt för sina bolag och närt sin dröm om att en dag bli rik. Det är bara det att om man är 50 borde det kanske bli klart att detta bara är just en dröm. Han hävdade i början av detta året promt att han är bipolär, men nu tror han inte längre på detta då medicinerna inte hjälper. "Jag har nog personlighetsströrd" sa han igår. Hans ansiktsuttryck är förändrat. Han är iskall och jag börjar tro att härvan han ställt till med är större än jag kunnat greppa. Hörde nu att SKV kommer åtala honom och som sagt hans bolag har 15 betalningsanmärkningar, ändå talar han om att dra in nya affärer och att han vill kunna valutahandla. Jag förbereder mig nu på det västa, dvs att han "sol-och-vårat" mig och bara sagt saker för att smörja mig för att få ut något av det själv. Men till min natur vill jag TRO på människor och så har jag naturligtivs även gjort med denna man som jag uppfattat varit min livs kärlek.... LIVET är underligt. 
  • Anonym (också drabbad)

    Vilken olycka att han blev ditt livs kärlek! Men kan du fortfarande känna denna kärlek för honom? I kärleken måste man kunna känna sig trygg, och nån trygghet kan han väl knappast ge dej? Men jag vet, känslorna rår man inte över tyvärr.
    Jag föll själv pladask för en alkoholist när jag var så gammal som 40 år. Alla andra såg hans alkoholism, utom jag, för jag ville inte se. Man blir ju förblindad av kärleken.

    Är du också indragen i hans ekonomiska kaos, så även du blir drabbad?   
    Men han har alltså inte fått nån klar diagnos?  Har han kontakt med psyk just nu så han kan få hjälp? Han måste ju kunna få nån medicin som fungerar, kan man tycka.
    Jag tycker nog det låter som bipolär sjukdom, men det kan finnas annat också. Någon form av personlighetsstörning verkar troligt. De mediciner han fått är väl inte i första hand mot bipolär sjukdom? Jag har faktiskt aldrig hört talas om Ergenyl och Venaflaxin. Men psyk anser alltså inte att han är bipolär?
     
    Jag har själv två döttrar som fått den diagnosen. Min äldsta dotter är ganska balanserad och hennes medicin fungerar bra. Lite depressioner ibland men inga allvarliga manier sen hon började med Lithium. Hon kan känna sig glad och uppåt och lite överdrivet uppvarvad ibland, men inget som stör hennes vardag.

    Min yngsta dotter däremot får helt vidriga perioder då hon förbannar mig och utesluter mig ur sitt liv. Just nu har hon vägrat prata med mig sen i höstas.  Hon har aldrig haft nåt fast jobb, utan bara lite vikariat, och de lever på soc.
    Jag har läst allt jag hittar på nätet om bipolär sjukdom, och jag försöker ursäkta henne med att hon är psykiskt sjuk. Men jag lider så fruktansvärt av att vara helt avskuren från hennes familj och de båda små barnen.

    Tror du att du kommer att lämna honom? Jag är rädd att du kommer att få det hemskt jobbigt om du stannar kvar.

    Fortsätt gärna att skriva här! Jag tittar in lite då och då.
             
       

  • Anonym (Flickvän)

    Tack för ditt svar Anonym (också drabbad).

    Nej, ingen diagnos ännu. Han går på utredning och öppenvården har tagit emot min upplevelse av honom, vilket jag skrev med mycket blandande känslor, eftersom jag är livrädd att detta ska slå tillbaka mot mig.

    Trygg kärlek?
    Jag inser att jag aldrig kommer kunna bli trygg med honom igen. Att den mannen som jag träffade och bitvis litade på är borta, iallafall som det är nu. Han kom förbi häromdagen och meddelade att han skulle säga mig något. Han sa att han skulle säga fyra bra saker och en dålig. Han började med de bra och sedan kom den dåliga:

    Han hade nu bestämt sig för att avsluta vår relation, GÖRA SLUT. Nu var det inte längre som tidigare att han ville ha PAUS och att vi skulle återförenas. Han har liksom plockat ner mig successivt mer och mer. Först PAUS sedan GÖRA SLUT fast med tillägget att han ÄLSKAR MIG fortfarande, att det inte är det som är problemet, att han vill fortsätta vara min dotters "PAPPA". Han talar om att det är mitt ansvar mot min dotter att låta henne ha en relation till henne. Han är inte hennes pappa och han är sjuk, så jag försöker låta det rinna ut i sanden. Vill inte låta min dotter träffa honom. Han försöker på något sätt plocka russinen ur kakan. Han vill framstå som mannen som inte sviker ett barn, men han skiter i hennes mamma. Det är så OFATTBART hårt att han behandlar mig så här. Jag lider av POST TRAUMATISKT STRESS SYNDROM främst efter min dotters pappa utsatte henne för sexuella övergrepp när för 7 år sedan. Han VISSTE detta och jag har varit livrädd (och väl känt i magen) att detta skulle hända. Han har hela tiden lugnat mig. Han skulle aldrig kunna lämna mig eftersom han är SÅ SERIÖS. Men samtidigt är de mardrömmar jag haft precis som verkligheten ser ut nu. Jag känne mig så utnyttjad  och bedragen. Allt känns falskt nu. Hans frieri. Hans vackra ord om framtiden och hans vilja att arbeta för oss. Hans trohetslöften. Nu motiverar han bara sin EXIT med att JAG ÄR SJUK och att han inte orkar HÅLLA UPPE en så osjälvständig person. 

    Jag känner sådan vrede, men jag kommer inte ur tanken på honom på min stora kärlek, troligen för att det är för smärtsamt att ta in just det faktum att kanske ALLT VARIT EN BLUFF? Jag skjuter det framför mig och idealiserar verkligheten, samtiidgt som svaret finns inom mig. MAN KAN INTE LITA PÅ HONOM. Allt han säger och gör gör han i eget vinststyfte. Han är omänsligt hård och kall och jag kommer nog efteråt kunna skriva en bok om hur det är att vara färstmö till en sådan människa (Bipolär eller narcissistisk personlighetsstörning?). Jag är faschinerad och djupt skrämd av vilken smärta och förstörelse en människa utan empati kan ställa till med. Jag ska på hypnosterapi imorgon för att förhoppningsvis kunna prata med mitt undermedvetna att släppa taget om denna farliga man.

    Jag måste sluta springa in i det brinnande stallet. Jag kommer förgöras där.

    Gällande din yngsta dotter verkar ju läget vara ungefär detsamma. Att utesluta någon i sin familj är så fruktansvärt. Vad har hon agett för skäl? Ger hon dig skulden för sin sjukdom? Jag förstår mig inte på dessa diagnoser, trots att jag liksom du läst ALLT jag kommit över.

    Det är just KÄNSLOKYLAN  jag inte kan få ihop. Skriv gärna här, jag läser varje dag.

     

  • Anonym (Moa)

    Säg upp kontakten med honom direkt och säg att du inte vill ha något med honom att göra! Han kommer inte bli bättre och han kommer bara att dra ner dig. Det är ingen människa att ha kontakt med. Låt absolut inte barnen få träffa honom. Byt telefonnummer!

  • Anonym (också drabbad)

    Ja du, jag hoppas verkligen att du kan släppa taget!
    Hur gammal är din dotter? Vill hon verkligen ha honom kvar i sitt liv? Om hon upplever obehag när han finns hemma hos er måste du sätta stopp för hennes umgänge med honom. Han kan skada henne för livet genom att manipulera henne, och han kanske försöker vinna över henne på sin sida mot dej.
    Försök komma över att han en gång var din stora kärlek, och gå in för att ge din dotter en trygg tillvaro.
    Visa honom att du är stark och att du inte behöver honom i ditt liv. Visa honom att du inte alls är osjälvständig som han tycks tro. Klipp av helt och hållet och vägra träffas, vägra prata och framför allt håll honom borta från din dotter!

    Min dotter beskyller mig för saker jag aldrig gjort, och ja, hon har också delvis gett mig skulden för sjukdomen, trots att den finns i släkten. Hon anser att det är jag som är sjuk, trots att jag aldrig ens varit i närheten av en psykklinik och aldrig behövt några mediciner, alltid jobbat och försörjt mig och fungerat socialt o s v. Man blir bara så jävla trött!    

  • markvii

    Men när han ville ta livet av sig - varför uppmuntrade Ni inte honom
    istället för att övertala honom att låta bli?

    I vilka branscher har han varit företagare?

    Vet inte om han är bipolär:

    För mig verkar han lida av MentalSjukdomen

    FramgångsRika FöretagarIdéer

    Den mentalsjukdomen går ut på att man utåt och till varje pris
    vill framstå som en framgångsrik företagare och visar detta
    genom att bränna pengar - hålla upp en standard och
    fasad som man inte har råd men - men sen kommer smällen
    och då är det slut för ett antal år och man får inga krediter -
    inga bostäder inte ens telefonabonnemang i eget namn

  • Anonym (Lisa)

    Jag vet att tråden är gammal men jag undrar så hur det har gått för dig/er TS?

    Min man (x-man) är nyligen diagnostiserad med Bipolär sjukdom typ1 och han liknar din man i mångt och mycket.
    Jag skulle gärna höra mer från dig TS, om du orkar.   

  • Anonym (Flickvän)
    Anonym (Lisa) skrev 2013-08-02 20:10:50 följande:
    Jag vet att tråden är gammal men jag undrar så hur det har gått för dig/er TS?

    Min man (x-man) är nyligen diagnostiserad med Bipolär sjukdom typ1 och han liknar din man i mångt och mycket.
    Jag skulle gärna höra mer från dig TS, om du orkar.   
    Jag skriver gärna till dig. Kan jag göra det anonymt här på något sätt? Skulle kännas bättre. Mycket elände har hänt sedan jag skrev här, men också en del bra. 
  • Anonym (Flickvän)
    Anonym (Flickvän) skrev 2013-08-04 21:45:03 följande:
    Jag skriver gärna till dig. Kan jag göra det anonymt här på något sätt? Skulle kännas bättre. Mycket elände har hänt sedan jag skrev här, men också en del bra. 
    Dum jag är, jag var ju anonym i mitt inlägg. Då kan jag svara här. Måste bara samla mig lite. Om det är något specifikt du undrar hör av dig här. Det är så mycket och det är så dubbelt... Vet inte var jag ska börja. 
Svar på tråden Bipolär eller personlighetsstörd fästman - behöver reflextioner