Genustjafs och hen-debatt - men förstår du verkligen vad det handlar om?

jag "förstår" (dvs håller med genustramsarna) precis lika mycket som jag förstår illuminati knäppskallarna .. dvs inte alls. 

Problemet är väl att folk inte VILL förstå. Man vill kunna förringa de där "galna genustalibanerna" och skratta om de "rabiata extremfeministerna". Det ger en känsla av gemenskap och tillhörighet. Att få förakta andra är väldigt viktigt för en del människor.

TS du gör iaf ett tappert försök att förklara. Tyvärr kommer du nog inte omvända någon.
Jag känner rabiata motståndare mot att använda "hen" och som också tror det handlar om att sudda ut kön och allt som kan vara manligt eller kvinnligt.  Själv har jag fått ett annat perspektiv på det och blivit mer förstående för "hen" i språket då jag bland annat jobbat administrativt och haft mkt kontakt med folk, Det har hänt att personer påpekat som jag varit i kontakt med att man formellt utgår i från att det bara finns man/ kvinna. Men hur ska en transperson tex kunna fylla i en blankett när första frågan är; är du 1) man 2) kvinna? Skam man fylla i sitt nuvarande juridiska kön eller den könsidentitet man känner att man har?  Vi har en stark norm där du alltid ska kunna identifiera dig som han/ hon, man/ kvinna. 
 

Det är ingen idé att försöka. Folk som vill missförstå kommer att fortsätta. Det verkar vara farligt och förnedrande att inse att man har trott fel...

Jag skiter i att diskutera det nu för tiden. Jag använder bara ordet och ser att fler och fler använder det. Det glädjer mig.

Jag skulle nog inte kalla den där personen "Genusmotståndare" utan snarare jämlikhets- och mänskliga rättigheter-motståndare.
Låt alla få vara som de vill liksom, hur svårt kan det vara?
Jag har hört så otroligt mycket dumt av dessa sk "genusmotståndare", tex så fick jag en gång en utskällning när jag läste boken "Kalle med klänning" för en barngrupp, för att jag uppmuntrade barn till att bli homosexuella...
Efter att jag skrattat färdigt så förklarade jag för mannen som sagt detta att jag är själv är homosexuell, och under min uppväxt läste jag mycket böcker - men inte EN ENDA där någon av karaktärerna i böckerna var homosexuella. TROTS detta blev jag själv homosexuell, herregud - hur gick det till!? :o
Så - kontentan av det hela, på mig fungerade inte det där att man blir den sexuella läggning man läser om i böcker, utan man blir det man är innerst inne. Det man föds till, för man föds ju som homosexuell eller heterosexuell osv.
Dock hade jag själv önskat att denna typen av böcker fanns när jag var liten, men det är ju en helt annan sak... :)

Hen tycker jag inte har så mycket med genus att göra. Det betyder ju han eller hon. Det är ett ord man använder då man inte vet könet. För övrigt så förstår jag om man var feminist för 100 år sedan, men inte varför man är det idag. Män och kvinnor är nästan jämställda.

Problemet är inte de feminister som vill sudda ut ojämlikheter och göra det lika för alla människor oavsett kön. 

Problemet är de feminister som fortsätter och tar åt sig extra rättigheter med argumentet att det måste vi ha för att vi haft det sämre tidigare. Det som blir svårt då är att se vilka extra katalysatorer som verkligen behövs och vilka tas av bara farten. 

Vissa är säkert behövda men vissa inte och vissa tas av bara farten för att alla tror att det ska vara så och är ok att ta mer rättigheter än vad som är nödvändigt för att andra feminister har sagt att det ska vara så.  

Jag är väl igen motståndare i den meningen direkt - men jag är heller inte "för" ett fokus på genus. Så jag är väl "anti" om man ser mig ur med feministiska ögon. Men jag är väldigt påläst OCH intresserad. 

Jag ser liksom inget problem med könsroller. Eller snarare, jag ser och identifierar det som många feminister anser är problem - men jag tycker liksom inte att de är problem. Jag har så att säga genusglasögonen på men jag lägger ingen värdering i det jag ser (vilket i och för sig gäller även om det handlar om kultur eller klass). Olikheterna stör mig helt enkelt inte.  Jag blir liksom inte upprörd av att läsa eller höra om könsroller eller ojämlikheter pga kön.

För mig handlar det  alltså mest om känslor snarare än rationella argument. För de biter liksom inte på mig, skulle de gjort det hade jag varit hängiven feminist sedan länge. Jag fattar att det handlar om att bredda och absolut inte förbjuda rosa klänningar på flickor. Men jag tycker liksom inte att könsrollerna skadar och att energin som läggs på detta är bortkastad. Jag blir mest irriterad för jag tycker ju att det är bra, eller i alla fall OK, som det är. Det som stör och gör mig upprörd är intolerans mot människor som går utanför normen eller ramarna. Inte att ramarna eller normerna finns.

Har verkligen försökt, tro mig, att tycka annorlunda än jag gör. Den största delen av min bekantskapskrets är mycket engagerad och på något sätt vill jag ju kunna vara en del av deras diskussioner. Själv har jag inte alltid varit en cis-person eller följt normen för hur en kvinna ska vara men den kritik jag fått för detta såg jag som utspel från enskilda idioter och inte som något strukturellt problem. Jag BORDE liksom vara feminist. Men jag kan inte vara det för jag känner liksom inte för de här frågorna. 
Som en som är intresserad av att följa debatten och läsa bloggar i ämnet och så (har faktiskt läst din sporadiskt i en månad ungefär) blir jag rätt fundersam över mig själv varför jag inte blir påverkad. 

Läs gärna  mitt långa trådstart  här tråden www.familjeliv.se/Forum-26-109/m69342684.html

Jag är så normkritisk att jag nästan håller på att implodera av min egen godhet. Jag kan kritisera vilka jävla normer som helst. Jag skulle nog kunna ställ upp i VM i normkritik.