Är tydligen en sån där som ingen blir kär i :(

Hej, 

jag är snart 33 år och har levt som singel i ett par år nu. Har dejtat MASSOR med killar under den här perioden men nu börjar jag ge upp hoppet om att det finns nån för mig där ute.

Det är alltid samma visa: Jag dejtar nån, får intresse för personen och så ses vi under en period och jag tror att det är på väg att bli ett förhållande, men när jag tar snacket med dem så vet de inte vad de vill och sen kommer det fram att de tycker att jag är en så bra tjej på alla sätt och vis men att de inte är kära i mig. :(((

Jag börjar tro att det är nåt fel på mig. :( Nu komemr jag säkert få höra att jag dras till en viss TYP av män men det gör jag absolut inte. De har alla varit olika. Jättesnälla och rara killar oftast som inte alls vill såra mig, men som ändå inte kan fortsätta eftersom de inte känner "det". 

Som sagt tror jag att det ligger hos mig. Kanske nåt jag inte sänder ut hormonellt? För jag är en snygg och trevlig tjej som har lätt för att få till dejter. Men nånting är det som får dem att inte falla och jag har funderat på VAD... 

Jag har kanske en lite klurigare personlighet än de flesta. Är en person som tänker mycket, filosoferar om det mesta och behöver intellektuell stimulans för att inte bli uttråkad. Visst kan kan vara sprallig och så, men jag har väl kanske ett lite melankoliskt drag i min personlighet som jag tänker kanske kan avskräcka. De som bara vill ha en okomplicerad tös som bara gör saker utan att tänka och ser glad ut hela tiden kommer bli besvikna, för jag är inte hon. Jag är inte heller nån vårdande eller barnkär person, fast jag önskar mig barn i framtiden med rätt partner. Det känns som att de flesta män söker nån som är naivare, har lite mindre djup och är mer "vanlig" än vad jag är. Iaf när det kommer till kritan. Jag har ändå medvetet sökt killar som jag trodde kunde uppskatta mig som jag är, men nä... om det nu är där det brister. 

Sen har jag ju mitt mående som jag brottas med hela tiden pga en väldigt svår period som jag har lagt bakom mig. Det kommer nog ta tid innan jag mår helt bra och det behövs lite trygghet på relationsfronten för att jag ska känna mig mer nöjd med tillvaron. Eftersom jag har blivit dumpad så många gånger nu har jag börjat ta förgivet att jag ska bli lämnad, det kanske skiner igenom? Jag försöker dölja det dock. 

Det är över 11 år sedan jag fick höra att någon älskade mig senast. Jag börjar tro att jag aldrig kommer få höra de orden igen. Kanske är det så att det inte ens går att älska elelr bli kär i en sån som jag? Jag vet inte. Det är jättesvårt att fortsätta ha kvar tron på sig själv och kärleken när det alltid går åt pipan. 

Som sagt... Jag är en bra person, så jag fattar inte. Ingen av mina vänner verkar heller fatta, för de anser att jag är ett kap som killarna borde bli kära i hur lätt som helst. För som sagt har jag inga problem med att få dem intresserade, jag har alltid varit poppis bland killarna, men när de blir ju aldrig kära i mig. 

Inte hoppar jag i säng med dem på direkten heller. 

Suck vad det här är jobbigt :( 

 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-04-03 05:38
Vill uppdatera med en sak.

Kom på att det visst finns killar som blir "kära" i mig, eller snarare besatta.

Det var en kille som gick i samma kurs som jag förut som jag bara hade pratat med en gång som började jaga mig som en galning. Han var riktigt obehaglig faktiskt.

Sen har jag också jobbat på samma avdelning som en som började stalka mig som en idiot. Han kände inte heller mig utan hade gjort sig en drömbild av vem jag är.

Detta har hänt flera gånger i mitt liv, att såna som skapar sig drömbilder av vem jag är blir besatta och beter sig som värsta stalkers. Men ingen av dessa har jag haft en relation med, varken på vänskapligt plan eller nåt annat. Det har bara varit killar som jag kanske utbytt nåt ord med och inte mer än så. Därför räknar jag det inte som kär på riktigt.