Vad gör man när ens man är deprimerad men vägrar göra något åt det?

Nä, jag förstår precis hur du menar. Men martyrer måste man behandla på ett särskilt skickligt sätt -Bolla tillbaka. Vilket är rätt svårt och kräver övning. Men du måste börja någonstans.. 

Så jag tycker du börjar så !

Jag ska flytta det beror på dig ! = Ok, ja gör det då. Sen inget, ingen feedback.

Aldrig feedback, isf endast som tillbaka spegling.

Jag ska flytta det beror på dig ! = Nej jag kan flytta! Eftersom du är ett sånt pain in the ass! 

Har han ingen spegel på sitt martyrskap så kommer han själv bita i det sura äpplet och höra hur han låter alt sluta eftersom han inte får gödning. 

Du kan oxå säga att nej nej sök INGEN hjälp för allt i världen! Vi går under här tills vi går isär.. 

Det är så för att man blir medsjuk. En anhörig till en alkoholist blir medberoende och en anhörig till en psykiskt sjuk blir medsjuk.
Man står ut för att man vet att där bortom sjukdomen finns personen man älskar. Och man väntar och förstår och står ut. Det är det som är det jävliga att det inte alltid är jävligt för då vore det enkelt att sticka. det jävliga är att det är bra, som vanligt så ofta.

Förr eller senare kommer man till en punkt då det handlar om mig själv eller personen. Antingen eller. Alla mellanlägen har suddats ut.  Det är först då man kan gå.

För det är så att eftersom de är sjuka är de inte helt ansvariga för sina beteenden. de är inte personerna som beter sig illa med vett och vilje utan det är sjukdomen som gör det. (en notering är att lagen fungerar så).

Man kan inte tvinga en sjuk person att bli frisk. De måste inte skärpa sig, de kan inte. Herrrejävlar vad jag är trött på DET argumentet att det bara är att skärpa sig!!!!!!
De måste inte söka hjälp bara för att någon annan säger att det är bra. De måste inse att de är sjuka och behöver hjälp och det jävliga är att bristande sjukdomsinsikt är en del av diagnosen. Moment 22 alltså!

TS:
Jag har inga bra råd alls. Jag vet "bar" hur jävla jobbigt och frustrerande det är.

Ber om ursäkt för utbrottet.

Han vet själv hur han beter sig och det inte är ok och säger (när han har bra dagar) att jag ska strunta i när han blir så och låta honom vara ifred då för då går det över.

Det ÄR jättesvårt för man glider sakta men säkert in i sin roll som medberoende.. Man måste försöka se det lite utifrån bitvis och tänka sig noga för hur man svarar och varför. 

Det tar tid men till sist ser man sitt mönster och först då är det isf lättare att lämna.
Alt så lämnar man och får distans, så ser man saker efter ett tag.

Ts är enligt mig helt medberoende i hans sjukdom martyrskap och elakheter..

Men Ts vill inte lämna honom vad jag fattar ?