Anonym skrev 2013-04-07 17:27:55 följande:
Det är så för att man blir medsjuk. En anhörig till en alkoholist blir medberoende och en anhörig till en psykiskt sjuk blir medsjuk.
Man står ut för att man vet att där bortom sjukdomen finns personen man älskar. Och man väntar och förstår och står ut. Det är det som är det jävliga att det inte alltid är jävligt för då vore det enkelt att sticka. det jävliga är att det är bra, som vanligt så ofta.
Förr eller senare kommer man till en punkt då det handlar om mig själv eller personen. Antingen eller. Alla mellanlägen har suddats ut. Det är först då man kan gå.
För det är så att eftersom de är sjuka är de inte helt ansvariga för sina beteenden. de är inte personerna som beter sig illa med vett och vilje utan det är sjukdomen som gör det. (en notering är att lagen fungerar så).
Man kan inte tvinga en sjuk person att bli frisk. De måste inte skärpa sig, de kan inte. Herrrejävlar vad jag är trött på DET argumentet att det bara är att skärpa sig!!!!!!
De måste inte söka hjälp bara för att någon annan säger att det är bra. De måste inse att de är sjuka och behöver hjälp och det jävliga är att bristande sjukdomsinsikt är en del av diagnosen. Moment 22 alltså!
TS:
Jag har inga bra råd alls. Jag vet "bar" hur jävla jobbigt och frustrerande det är.
Ber om ursäkt för utbrottet.
Jag menade inte att de "måste" skärpa sig, jag menade att man som partner inte ska behöva stanna i ett sånt förhållande och lida av det. Det handlar inte bara om en själv. Man måste tänka på eventuella barn också (om de finns med i bilden), de ska inte behöva växa upp så där. Det spelar ingen roll om den "sjuke" inte kan hjälpa sitt beteende, det finns en gräns.