Min vän ljuger konstant, vad ska jag göra?

Jag tror du till att börja med skriva hon, för troligen är det en hon med tanke på inköpen. Sedan är det bara att inse att din släkting är en mytoman med svåra problem, både med hennes mytomani och skuldsättning.

Du kan antingen vara brutalt ärlig mot henne, "Du behöver inte berätta för mig vilka dyra inköp du gör, hur mycket pengar du har etc, det är ointressant, jag vet att du har problem med din ekonomi, jag vet att du har svårt att hålla dig till sanningen, men om vi slutar bry oss om statusen kring våra liv och du berättar för mig hur du mår, de små sakerna som händer runt oss, så blir det lättare för oss att umgås" 
Eller får du se pratet från henne som pladder och inget annat 

Jag tror inte att hon är mytoman. Tror enbart hon gör det för att hon tror att hon behöver ljuga för att folk ska vilja umgås med henne. Att hennes liv är så tråkigt annars. Hon tror helt enkelt att hon kan köpa folks vänskap. Hon är ju egentligen en bra och snäll tjej med hjärtat på rätt ställe. Det är det som gör det extra svårt tycker jag. Hon vill ju bara att någon ska bry sig om henne. Det är tragiskt att hon ska behöva ljuga om att hon gjort illa sig för att folk ska bry sig, men ju mer sådant hon gör ju mindre vill jag umgås med henne. 

Vi var nära när vi var yngre men har helt växt ifrån varandra. Jag har många som jag umgicks med när jag var yngre som jag inte har någon kontakt med idag. Nu när jag är vuxen har jag bara ett fåtal personer jag väljer att umgås med då jag har fullt upp med livet och inte hinner umgås med vänner allt för ofta, men när jag väl gör det så väljer jag att umgås med vänner som jag känner att jag får något utbyte av och som jag har kul med, vilket jag inte har med denna personen. Hade personen varit en helt vanlig tjej som inte betedde sig så här så hade vår vänskap runnit ut i sanden för länge sedan. 

Jag tycker till att börja med ska sluta med att nysta i lögnerna. Du vet redan att hon ljuger så varför hålla på att leta efter bevis för att gång efter gång  konstatera att hon ljugit?

Sen tycker jag att du bör tänka att det är en sjuk människa du har att göra med. Med förståelse för det kanske du kan se människan i ett annat ljus? det är en människa som i grunden inte mår bra och ärligt så tycker jag att det är sorgligt att man använder ord som motbjudande osv om henne. Empati är huvudordet här.

Det är inget konstigt att hon använder större och värre saker för att hålla dig kvar. alla "sviker" i ehnnes ögon och hon har en i grunden så låg självkänsla att hon inte tror att hon duger som hon är och måste göra och säga saker som är så intressanta att folk bryr sig. Hon får ju det bekräftat också gång på gång när den enda uppmärksamhet hon får är när något fasansfullt händer eller att hon ligger på sjukhus. Det är tragiskt och oerhört sorgligt men det är så hon ser världen, det är en del i hennes sjukdomsbild.

Om du inser att hon är sjuk istället för en jobbig, hemsk och motbjudande person så kanske det också blir lättare att umgås med henne?

Självklart är hon mytoman: Många mytomaner skapar en myt om sig själva varifrån de kommer, hur deras uppväxt har varit, hur mycket pengar de har, vad de jobbar med osv. Orsakerna kan vara flera, dels att verka mer intressant, dels att väcka omgivningens medlidande etc. Vissa mytomaner tror själva på sina lögner, andra gör det inte.
Är du intresserad av att vara vän med henne, får du försöka guida henne ur lögnerna. Glöm inte att för varje lögn hon ger, måste hon göra en ny. Det blir en ond spiral. "Den här väskan kostade 10 000". Oj.... nu måste jag komma på var jag köpte den ".......", oj, nu måste jag komma på vad jag gjorde där "......". Det är ett beteende man fastnar i och troligen bidrar umgängeskretsens avståndstagande till att man tar till allt mer desperata lögner.

En vän till mig var så pass insnöad i lögner att hon kunde berätta om saker hon varit med om/gjort, när det var en själv som gjort de/varit med om de och tidigare berättat för henne om de. Exempelvis "fan vad roligt det var när jag och ..... var där, hahaha hon satte sig på elden när hon skulle släcka den". Så visste man själv att det var ju jag och .... som gjort det, och hon var inte med. Vi löste det genom att enbart konstatera för henne att så gick det ju inte till, vi ställde aldrig motfrågor för att snärja henne längre in i lögnen utan sa bara rakt av "nej, men det var ju jag som var där med ...., du kunde ju inte följa med den gången". Idag ljuger hon mindre och mindre. 

Jag nystar inte längre i lögnerna då jag har kommit till insikt att hon ljuger om det mesta. Nystandet var när jag först började misstänka att hon ljög om en stor händelse. När jag sedan hade tagit reda på att det var en lögn så kände jag att jag "behövde" mer bevis på att andra saker hon sagt var en lögn eller om det bara var en sak hon ljög om. Jag kom då snart fram till att i princip allt hon sagt till mig (stora händelser) varit en lögn. Jag vill också lägga tyngd i att en del av hennes lögner har drabbat andra människor väldigt hårt då hon ljuger och säger att människor har gjort saker mot henne som dom inte har gjort. 

Jag har varit en väldigt bra och stöttande släkting och jag känner mig utnyttjad när hon beter sig såhär mot mig. Jag har 100 saker att tänka på då jag lever ett väldigt hektiskt liv men har många gånger släppt allt jag har för händerna för att vara där för den här personen, och när man då får reda på att personen ljugit om allt så blir jag förbannad.

 Kanske är hon fortfarande sjuk, men då borde hon kanske få hjälp med det. Hon har en sambo sedan länge som isf borde hjälpa henne att få hjälp. Men antagligen så anser han inte att hon är sjuk då han inte skaffar henne någon hjälp. Jag tror faktiskt inte ens att han vet om många av hennes lögner då det är genom honom som jag luskat ut att en hel del saker hon sagt inte stämmer. 

Bra skrivet!

Tyvärr är det ju inga smålögner hon har dragit som man direkt kan avfärda, utan hennes lögner har ju pågått i många år och jag har varit delaktiga i dem då jag har trott på henne när jag varit yngre. Det gör ju det hela väldigt mycket svårare att konfrontera. Ett exempel är att personen sagt att hon vunnit massa pengar (detta var för ca 10 år sedan) men endå är det ofta som hon inte har pengar. Jag har då försökt att konfrontera genom att ifrågasätta vart lottopengarna är någonstans men får då bara till svar att det har blivit problem med utbetalningen som ska komma årsvis. Hon kan inte bo kvar där dom bor (vill inte förklara varför för att inte outa personen) och jag har då frågat varför de inte köper hus eftersom de har så mycket pengar, men få då till svar att de inte kan komma överens om vart de ska flytta, så istället bor de kvar i en lägenhet där personen mår dåligt av att bo. 

Lögnerna är så uppenbara, speciellt när jag ifrågasätter och personen kommer med löjliga nödlögner. Jag tänker att hon ju måste förstå att jag fattar att det hon säger inte är sant. Men känner att jag låter henne hållas då jag inte vill göra henne ledsen genom att förklara att jag förstår att hon ljuger. Hon skulle heller aldrig erkänna att det är lögner så jag vet inte till vilken nytta det skulle vara att konfrontera henne mer än de frågor jag ställt henne som ger väldigt klara hintar om att jag förstår att hon ljuger. 

Jag har en vän som är beter sig på liknande sätt, eller hade kanske jag ska säga. Vi är tyvärr inte vänner idag. Helt enkelt för att hon betedde sig väldigt illa mot mig och gång på gång ljög för att ta sig ur det varje gång. Jag vet att allt grundar sig i att hon mår dåligt själv på grund av många olika saker, men jag slutade tillslut att acceptera lögnerna. Det tog för mycket energi att ha en vän som jag aldrig kunde lita på och som alltid svek.

Att försöka hjälpa och fråga hur hon mådde var lönlöst. Och jag försökte MÅNGA gånger. Men allt var alltid sååå himla braaa.

Det enda som faktiskt hjälpte lite var att ställa henne mot väggen och förklara hur hennes beteende fick mig att känna och det öppnade hennes ögon när hon såg det från min sida. Hon skärpte sig ett tag men föll så småningom alltid tillbaka till sitt tidigare beteende och det började alltid med ett misstag av något slag eller ett brutet löfte som hon återigen bortförklarade med lögner. Jag känner att jag hade kunnat acceptera och förlåta betydligt mer om hon bara varit ärlig och sagt som det var, men hennes fasad var viktigare än allt annat.

Varken för henne eller för din vän tror jag det handlar om mytomani. Snarare ett stort behov att framställa sig själv som så lycklig och intressant som möjligt, antagligen för att de är precis motsatsen. Handla för pengar som inte finns och hamna hos kronofogden är ett av dina exempel jag känner igen. Att kunna erkänna ett fel existerar inte och minsta lögn eskalerar tillslut i ett nät av komplicerade lögner för att inte bli påkommen.

Vad jag förstått av din beskrivning har hon inte gjort eller sagt något som skadat dig personligen? Då kan det ju vara svårare att konfrontera kanske, men det är väl alltid värt ett försök att prata med henne. Förmodligen kommer hon ju dock bara ljuga om du frågar hur hon mår, sjukt svårt att hjälpa någon som inte ens är ärlig mot sig själv :/ Men berätta hur DU känner när du är med henne kan du alltid göra.

Ja, du kanske har varit en bra och stöttande släkting men det är ju din inställning som gör att du blir förbannad, besviken och tycker att det är motbjudande att umgås med henne. Om man har som utgångspunkt att en människa är sjuk och att lögnerna är en del av sjukdomsbilden så blir man ju inte heller förbannad eller tycker att hon är motbjudande. När du blir förbannad utgår du ju ifrån(mer eller mindre omedvetet) att hon som person är beräknande, elak, taskig eller vad det nu kan vara.

Det är klart att hon fortfarande är sjuk, det är inte så att han är sjuk endast när hon blir inlagd på psyket. hon har troligen en diagnos av något slag och även i grunden en oerhört låg självkänsla. Du verkar ta väldigt lätt på det och säger "men då borde hon kanske få hjälp med det". Då förstår man inte så mycket faktiskt. Detta är något mycket svårbehandlat och lyckas inte alltid oavsett hur mycket mediciner och terapi man får. Jag jobbar med människor med hennes och liknande problem och dessa människor mår oerhört dåligt inombords och känner sig värdelösa. De kan inte hejda sig från att göra och säga saker som gör att de får uppmärksamhet, de gör det inte av illvilja. Du kan säga 1.000 ggr till henne att du bryr dig, tycker om henne osv men det hjälper inte då hennes egen känsla av värdelöshet är så befäst hos henne. man kan aldrig "bevisa" att man bryr sig mer än för stunden för hon kommer ändå att vänta på nästa tecken på att man ändå inte bryr sig - precis som hon trodde. Människor som hon ser ju inte saker på ett normalt friskt sätt som oss andra.

jag tycker att du behöver ha överseende med henne och framför allt förståelse för hennes mående. 

Skönt att höra någon som varit i samma situation. Precis som det jag har markerat med tjock text känner jag. Det tar så mycket energi! Visst kanske det låter egoistiskt men jag har försökt hjälpa henne i så många år nu. Jag har många gånger frågat hur hon verkligen mår, osv men får alltid svaret att allt bara är sååå bra och att hon måsr så bra nu för tiden och att det är mycket tack vare mig, osv. 

Jag tror ju inte heller att det handlar om mytomani, speciellt eftersom att jag inte tror att hon ljuger för sin sambo. Jag tror precis som dig att det handlar om att framställa sig som något man inte är.  

Hon har egentligen inte gjort mig något personligt mer än att förstöra en och annan fest genom att dyka upp och vara helt borta på diverse piller som hon tar efter sina "olyckor". Hela festen stannar upp och alla sitter som på nålar, beredda på att hon kan svimma av när som helst. Vet inte om hon gör det medvetet för att få uppmärksamhet eller om hon gör det för att hon får dåligt samvete om hon stannar hemma när hon är bjuden. (det senaste är alltid anlednininge till att hon dyker upp, enligt henne). Jag har flera gånger påpekat att det är bättre att hon inte kommer vid sådana tillfällen om hon har så ont att hon måste knarka ner sig och att jag verkligen inte tar illa upp och att vi får träffas och fira någon annan dag istället. Men hon har gjort andra personer väldigt, väldigt illa pga lögner. Hon har förstört ett par människors liv pga saker hon sagt har hänt.  

Ser ingen tjock text, kanske för att jag läser från mobilen? Men förstår nog vilket du menar.

Grejen är att hon flera gånger kunnat anförtro sig till mig om sina problem, även hennes sambo vet såklart om allt, så jag har ju stor insikt i hennes "riktiga" liv. I våran relation har ju lögnerna kommit till när hon gjort bort sig på något sätt och ljuger för att jag inte ska bli arg. Då jag i själva verket blir arg för lögnen i sig men inte alls hade blivit arg om hon sagt sanningen. Tyvärr tog ju våran vänskap slut för att hon inte insåg detta.

Exempel kan vara att vi bestämt planer och hon inte dyker upp. Dagen efter skyller hon på migrän men i själva verket har hon bråkat med sambon om att hon aldrig är hemma. Hon har varit skyldig mig ganska mycket pengar och när betalningarna inte kommit har det alltid varit strul med banken. Svarar hon inte i telefonen så är det fel på nätet och kan hon inte ringa upp så är kontantkortet tomt, minuten efter råkar hon ringa en gemensam vän som sitter bredvid mig. Allt för att undvika mig då vi hade en konflikt gällande mer än bara smålögnerna.

Jag har frågat rakt ut flera gånger varför hon ljuger för mig (då det varit extremt uppenbart) och försökt få henne att förstå att jag inte blir arg om det är si eller så men vill att hon ska kunna vara ärlig mot mig. Så kanske jag hade kunnat hjälpa istället för att bara bli besviken och förbannad.

Det där med att dyka upp på fester i det tillståndet låter ju precis som du misstänker som uppmärksamhetsbehov. Att hon säger att hon får dåligt samvete om hon inte kommer är ytterligare ett sätt att framställa sig själv som en så fin människa som bara tänker på sina vänner, när det egentligen bara är henne själv hon bryr sig om. Nu låter jag kanske lite väl hård, självklart är det synd om dessa personer och de mår inte alls bra. Men det blir extremt svårt att hjälpa någon som inte vill ta emot hjälp och lika svårt att vara vän mer någon som bara tar och tar energi. Jag har stor förståelse, men samtidigt accepterar jag inte att personer beter sig hur som helst mot andra bara för att de själva har det svårt.

Jag vet inte om hon har någon diagnos. Vad jag vet så har hon varit "frisk" när hon var yngre. Anledningen till att hon åkt ut och in på psyk var för en specifik sak hade hänt som fick henne att må dålig. Jag var då väldigt stöttande och var alltid och hälsade på henne, och mellan varven då hon var hemma var jag där flera gånger per vecka. 

Mina systrar är sjuka, en har bi polär o den andra är helt enkelt sjuk i huvudet, de ljuger jämt o håller på. Håll dig borta så mår du bättre;)

intressant att läsa om olika lögner.
Jag har en dotter som kör 'valser' för att, som jag upplever det skydda sig själv.
Hon är skild och har en son på 10 år som alltså är mitt barnbarn.
Hon bor i en tvåa och är således rätt begränsad när det gäller utrymme.
Vi har länge pratat om att hennes som behöver en vrå för sig själv. Där han kan gå in och stänga dörren efter sig.Som det nu varit delar dom sovrum och garderob etc.
Min dotter i ett antal år nu berättat entusiastiskt om hur hon tänker inreda sonens rum.
Jag har gått på det här och uppmuntrar henne.
När jag emellertid för en tid sedan besökte henne märkte jag att pojken fortaranade delade sovrum med sin mamma.
Vid ett telefonsamtal drog jag upp det och påpekade att han nu är preteen och om möjligt behöver det där rummer som hon talat om i ett antal år.
Hon blir fullständigt vansinnig. Skriker att jag gått över hennes gränser och jag inte alls vet hur dom arrangerat det hela på näggerna. Jag frågar 'hur' det arrangemanget ser ut och får mer skrik varefter hon slänger på luren.
Jag ringer upp och beklagar att hon upplever det som kritik när jag i själva verket varit ute efter pojkens bästa osv.
Hon berättar efter en stund att hon nu har börjat att fixa rummet åt sin son. Planerar nya inköp osv.
Det slår mig att hon, när hon blev avslöjad' skäller ut mig totalt men att hon sedan gör precis som jag föreslagit varit bäst för sonen.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ska också nämnas att det här inte är första gången det händer.
Trött på att bli utskälld för, som jag tror, att hon blivit avslöjad. Eller har jag fel?
 Väldigt trött mamma