Har han fått panik inför papparollen?
Hej allihopa!
Förlåt för väldigt rörigt och lång text, hoppas att ni förstår situationen på ett ungefär. Jag har försökt förklara så kortfattat som möjligt.
Jag har varit tillsammans med min sambo sen 2011 men känt honom betydligt längre än så då vi har en historia från 2007 tillsammans. Han är uppvuxen i en helt annan stad ungefär 35 mil bort ifrån där jag är uppväxt och i samband med att våra vägar möttes 2011 så flyttade han ganska snabbt till mig och min lägenhet. Och allting har känts perfekt hela vägen med några få problem som uppstår som alla förhållanden kan råka ut för.
Våren 2012 drabbades jag av en sjukdom som gjorde att jag sov 17-18 h per dygn och fick säga upp mig ifrån mitt jobb, allt detta har han varit med på och han har alltid stöttat mig och funnits där. Jag fick medicinering och började leva normalt igen och efter två månader så började jag arbeta heltid igen för ett annat företag. I samma veva sålde jag min lilla etta för att vi kände att vi behövde större. Sagt och gjort, vi köpte en trea och i samma veva så bestämde jag mig för att sluta med mina p-piller som jag hade ätit under 8 år. Vi bestämde oss för att påbörja bebis-verkstan då vi var helt bestämda på att det ska vara vi, det har aldrig känts så rätt för någon av oss.
Det upptäcktes cellförändringar hos mig som visade sig vara lätta och skulle återgärdas med en frysbehandling under början av 2013 (min sambo var väldigt förstående och var till ett stort stöd, man blir rätt ställd när man får reda på att man har förändringar), datum var bokat och allt var redo inför behandlingen men 5 dagar innan plussade jag på en sticka. Min sambo blev mer överlycklig än mig och ville genast ringa runt till alla och berätta (vilket han även gjorde efter bara någon dag, trots att jag ville vänta till v.12 iom min sjukdom osv). Behandlingen för cellförändringarna bestämdes att det skulle göras efter barnet är fött.
Tiden har gått och vid v. 9 skrev jag in mig på MVC och har gått på flera kontroller efter det p.g.a. min underliggande sjukdom. Vid v.12 började mitt galna illamående att eskalera och i v. 14 fick jag åka in akut till gynakuten för att få dropp, då hade jag tappat 5 kg på bara någon vecka p.g.a. illamåendet. Självklart är man inte pigg och sitt glada jag när man bara kräks och får upp allt som man försöker få i sig. Jag blev sjukskriven i samma veva och vissa dagar gick jag inte ur sängen och det är här allting börjar..
Vi börjar tjafsa som aldrig tidigare, han skriker på mig för att jag inte gör alla vardagssysslor som jag alltid brukar göra. Han säger rakt ut till mig att han inte tror att detta kommer att fungera för oss och att det är fel att skaffa ett barn när vi har det såhär (?!) och i princip muntligt försöker tvingar mig till att göra abort men jag förklarar för honom gång på gång att det är vi gemensamt som har bestämt oss för att skaffa barn och han vet om att jag inte skulle kunna göra en abort, framförallt inte när fostret är så pass stort. Han säger att vi borde dela på oss nu när det är såhär. Han säger att det största anledningen till varför han inte vill ha mig är för att vi gör aldrig något tillsammans (vilket vi ganska ofta gör, oftast är det han som bara vill vara hemma). Min första känsla är att nu spårar han ur totalt. Många tårar har det blivit från min sida, för var försvann min dröm prins helt plötsligt?
Han bestämmer sig för att åka hem till sina föräldrar ensam under helgen, hör inte av sig under hela helgen och dyker upp först på måndagen. Helgen efter gör han samma sak men han skickar ett sms under lördagen att han har det bra.
Igår var vi på ultraljud tillsammans, han börjar nästan gråta när han ser barnet och håller min hand samt säger "vi klarar detta tillsammans". Efter ultraljudet går han ut för att ringa sina föräldrar och han har fått helt panik. Han säger till sin mamma att han vill verkligen bli pappa men att han känner att världen håller på explodera över honom. Han ger mig en kram och sen säger han "det är fortfarande fel av oss att skaffa barn när vi har det såhär". Därefter är han känslokall och pratar inte på hela dagen.
Nu är det fjärde helgen i rad som jag är ensam utan honom, han har valt att dricka med en vän istället för att göra något tillsammans med mig. Ja, jag har gett honom förslag men han ratade alla. Jag vet inte när han kommer hem eller om allt detta kommer sluta med att jag sitter ensam med barnet eller är tillsammans med honom. När alla tårar har tagit slut vad blir det kvar? För det var verkligen inte tänkt såhär..