nu vet jag - jag är narcissist
När jag fyllde 38 år gjorde jag slag i saken, jag gjorde en längre psykologisk utredning efter 20 års återkommande depressioner panikångest och problem med känslor/relationer till människor. Efter diagnosen sade psykologen att han visste det redan efter första mötet, och alla tester gjordes därefter för att veta mer om hur starka dessa störningar var hos mig. Jag har flera olika störningar, min har även en schizoid sida med inåtvändhet. Jag har en 72% narcissisk fullskalighet DSM-III med starka shizoida(inåtvändhet) drag, jag har 136 i IQ, på testerna för inlärning och allmänbildning 92%, relations och känslo test 23%. Totalt var jag där cirka 25-30 timmar och jag var nerkörd mentalt i flera månader efteråt. Idag väntar jag på nya psykologer som skall hjälpa mig vidare med min behandling. Jag hoppas att jag till slut ska bli en vanlig människa.
jag har levt med min fru i 10 år och hon har två vuxna barn som så smått börjar få egna familjer. Hon har varit väldigt förstående och hjälpt mig med att ha ett normalt fungerande liv.
efter diagnosen har vi pratat mycket i familjen om detta, att mitt beteende är annorlunda så att de ska förstå varför jag agerar eller säger saker, att det beror på 5 åringen i min kropp som desperat vill ut, även om jag hela tiden tänker på att vara "kontrollerad". Samtidigt har jag genomgående försökt att tänka på empati och känslor i relationer och i andra sociala sammanhang. Det är svårt att koppla bort den "grandiosa" personen och vara någon annan person man inte är van vid, även med människor som jag känt i 20 år, de kommer på fika och jag tittar på klockan och tänker "när ska de åka". Jag har helt enkelt svårt att ta till mig dem annat än i ett ytligt "superficial" format. De är helt oviktiga. Nu när jag ser det och inte låter "grandiosen få prata" känner man sig rätt ensam, man är liksom inte del det sociala livet egentligen(vilket jag inte var tidigare heller, men då var jag iaf inte tyst). nu är det min fru som pratar, jag kokar kaffe och tar fram bullar, sen lyssnar jag. När våra bekanta har åkt diskuterar vi vad som sagts, och jag får reda ut alla de frågor som jag har kring samtalet. Det är verkligen som att vara barn igen.
I mitt arbete är jag säljare, och det fungerar kanon alltid när jag har "grandiosen" på sig, man gör allt för att sälja, ljuger, snackar skit om kollegor, konkurrenter...ingen trevlig personlighet direkt. Det stora problemet är att jag inte har något problem med det. Jag har fått kollegor sparkade, jag har kickat folk själv, och det har aldrig rört mig i ryggen. Det är tomt på känsla. Det är förjävligt, men sant.
Jag hade en problematisk barndom med flera syskon och lika många pappor, flyttade ofta, en mamma som är en narcissist, en syster likaså, jag är det definitivt. Jag växte upp som "favoriten" i familjen, jag hade läshuvud och allt styrdes av min mor, skola, jobb flickvänner etc...Hon var liksom jag en patologisk lögnare och mycket manipulerande. Vi hade alltid problem hemma, var det inte pengar så var det missbruk, eller lögner, otrohet - allt gick åt att hålla "fasaden" uppe. min far var alkoholist och är död sedan många år. den pappan som bodde med oss på slutet var spelmissbrukare.
När jag kom upp i arbetslivet började jag få allt större problem med panikångest, sömnsvårigheter och depressioner. Jag gick till psykologer, men avbröt sessionerna efter ett par ggr, det blev för jobbigt att prata. Istället blev alkohol som dämpade det värsta som sedan blev till alkoholmissbruket jag har idag. allt handlade om arbete och att se bra ut. Det blev alltid extremt. Skulle man göra något skulle man vara bäst annars kunde man skita i det. Jag tränade mycket och tog steroider under några år. Hade massor av flickvänner men ingen relation var viktig, det skulle vara flyktigt och intensivt, sen var det nästa. Ofta hade jag flera stycken samtidigt, medan andra låg på kvartsfinal eller semifinal till den annalkande helgen. Samtidigt gick jag till prostituerade en gång i månaden för att få utlopp för mina fantasier. Det var fina bilar båtar och lägenheter, det gick åt massor med pengar, men jag var duktig på mitt jobb som säljare så det var inget problem.
Sedan började problemen eskalera i 30 års åldern med fler depressioner med mer alkohol och till slut blev det en rattfylla med fängelse som påföljd. Efter det blev mycket förändrat. Jag slutade dricka, började gå i skogen, fiska och var inte ute i svängen längre. Jag var rätt ensam, mina kompisar var exakt som jag själv, och undvek deras sällskap, jag klippte bort mycket av de banden. men jag mådde mycket bättre, det kändes skönt att inte må dåligt. jag bytte jobb, Jag gick ut på krogen nykter, det var ju liksom otänkbart förut. Då träffade jag min fru.
Vi startade om våra liv från scratch och vi hade ett par fantastiska år i början. Jag hade svårt med barnen i början, inte så att jag var elak, men jag tyckte de var obehagliga och skulle ta på mig, prata, sådant som jag aldrig varit med om. det blev många nätter med diskussioner, min fru förklarade men hon trodde nog inte att jag var sjuk, mer att jag var en singelkille som inte visste något om barn...
När vi sedan gifte oss några år senare var vi väldigt nära i familjen, de såg mig som deras extra farsa, hjälpte dem med allt de behövde, skola idrott jobb...familjen var tight, och jag tror det var spelat mot barnen för att få min frus kärlek, inte för att hjälpa dem själva(det är så här man går igenom alla saker man gjort, man tänker på varför man gjorde det, och inser oftast att det var för att få vinning av det, inte av godhet utan ren egoism). När barnen flyttade hemifrån blev det väldigt tyst, vi började jobba alltmer och det blev lite tristess i livet. vi gjorde kanske inte så mycket åt det ibörjan, men min fru tyckte nog också att det var skönt att ro om sig själv lite också.
Jag har mycket sporadisk kontakt med mina syskon. Vi pratar vind och väder några gånger per år, jag ringer eftersom man ska det, inte för att jag är intresserad av dem. och jag har ett problematiskt förhållande till min mor. vi har kontakt, men jag har ett stort förakt till henne som jag döljer.
Jag tror den "förebild" som styrde mig som barn, dvs min mor - har flyttas till min fru på något sätt. Det märks ofta genom att jag alltid försöker göra henne glad genom att göra och säga saker, det är det viktigaste som jag tänker på. Däremot vet jag faktiskt inte om det är "riktig" kärlek, jag vet ju inte riktigt, eller kan sätta ord på känslor som vanligt folk. Det är mitt stora dilemma idag, att börja gradera och förstå känslor och riktiga sociala relationer.
Det är också här det blir problem. Det är så här jag tänker - Hur ska man bli intresserad av något man aldrig varit? Varför ska man umgås med andra människor, när man kan vara hemma och titta på TV eller läsa, surfa eller bara njuta av att vara ledig?
Jag uppmanar min fru att gå ut med sina kompisar, jag fixar skjuts om de ska ut på stan, vilket händer lite då och då. När jag måste med blir det mycket jobbigare. Jag försöker alltid dra mig ur, och kommer på alla möjliga sjukdomar, så att jag ska vara hemma. Ibland om det är barn med på kalas eller festen kan jag gå så långt att jag ställer till bråk för att slippa(av någon anledning dras barn till mig, fast jag gör allt för att de inte ska bli intresserade av mig. Jag tror det beror på att jag inte är med i de vuxnas diskussioner på samma sätt som dem). Om jag sedan är med försöker jag att vara trevlig (kom ihåg att hälsa, ibland tyvärr krama värdinna eller kompis) styr inga dialoger, prata med i andras. prata inte om jobb och pengar(det jag älskar mest). Så fort som möjligt ska vi tänka på refrängen, sedan får vi diskutera mötet i bilen på vägen hem.
På min fars begravning kände jag ingenting, det kom inte ens en tår...men jag grät en gång på en annan begravning, när jag såg min fru gråta, jag hade ingen relation till personen, det var en bekant till henne.
Man ska vara försiktig att umgås med sådana som oss, vi är inte genuint intresserade av människor utan att det finns en anledning att utnyttja på något sätt.
Om någon vill veta mer om hur vi narcissister fungerar, fråga om råd i knepiga situationer, får ni gärna svara i tråden så ska jag hjälpa till om jag kan.
tack för mig