Min man har ingen sexlust alls
Okej, var ska man börja. Jag har nu blivit så less att jag vänder mig utåt för stöd, då jag redan pratat med nära kära, vänner osv. Men jag har ältat detta till döds med dom och jag vill ha fler infallsvinklar. Så jag vänder mig till er där ute i Sverige.... Snälla läs och skriv några ord, SNÄLLA! Alla kommentarer tas tacksamt emot.
Jag och min man har varit ett par länge, riktigt länge. Över 10 år, exakt årtal skriver jag inte för det är viktigt att detta är så anonymt som möjligt då min man själv hänger på familjeliv... Men eftersom det finns massa sådana här trådar så ser jag det inte som så speciellt riskabelt att han listar ut det. Dock så vet han ALLT som jag kommer skriva och jag har pratat om det med honom 1000 ggr så det är egentligen ingen större deal mer än att jag vill att den här tråden ska vara endast för mig. Okej då kör vi....
Vi förlorade oskulden med varandra. Jag har dock varit med en kille en ggn för måååånga år sedan, under en paus då vi riktigt krisade. Jag var inte otrogen utan vi hade kommit överens om att man fick göra vad man ville. Sak samma, vi hittade tillbaka till varandra och har sedan dess bara varit med varandra. Min man har alltså bara haft sex med mig, han har öht inte varit med någon annan tjej alls. Bara kysst mig. Tror inte ens han kramat någon annan än mig faktiskt. Jag vet inte om det kan ha bidragit till våra problem men jag tycker det är värt att ge all bakgrundsfakta som finns.
Vi har varit det perfekta paret både ur våra egna och andras ögon. Han har alltid varit mitt allt, verkligen mitt allt. Han har känt samma för mig och han har visat det på alla sätt som finns under våra första år. Med närhet, sex, uppskattning, komplimanger. Han har faktiskt varit den perfekta pojkvännen, mannen och sambon. Jag har varit väldigt lyckligt lottad som haft en man som älskar mej så mycket. Vi har varit riktigt lyckliga ihop! Lite av en saga...
För några år sedan, kanske 5-6 år sedan, hände det något. Han blev mindre och mindre intim med mig. Sexet uteblev mer och mer, han kunde avvisa mig, säga nej. Vilket såklart sårade mej enormt och redan där började jag må dåligt. Jag var ju ff jätteung då (vi träffades i mkt ung ålder) och förstod nog inte riktigt. Sex för mig var självklart, något jag tog för givet. Så jag kunde inte fatta varför jag inte skulle få direkt när jag ville. Med tiden lärde jag mig att så inte är fallet, sex är inget man ska ta för givet. Man måste jobba tillsammans för att de ska fungera. Enligt min mening så har jag iaf alltid varit villig, och nu överdriver jag inte det är verkligen så... Det är han som mer och mer blivit ointresserad.
Sex för mig är ett sätt att leva, närhet och sex är enligt mig kittet som håller ihop ett par. Utan de funkar ingenting! Det spelar enligt mig ingen roll om man e trött, inte har lust osv. Det är enligt mig bara konstiga bortförklaringar. Det är som att säga jag e hungrig men vill inte äta. Okej om man är sjuk, då vill man inte heller äta. Men det ska vara extrema situationer. Eller jag har ont i huvudet som verkar vara typiskt tjejigt att säga. Jag fattar inte??? Sex utlöser endorfiner och massa bra saker. Har du sex finns d chans att värken släpper. Stressad? Sex hjälper mot det också. Sex är ju fantastiskt, och jag kan inte förstå alla dessa anledningar till att slippa när sex i sj verket är det som hjälper mot de flesta av anledningarna folk kommer med!!
Men okej, alla tkr inte som jag å vissa måste ha lusten. Men den kommer inte utan att man tar tag i det... och jag har försökt ta tag i det. Men nu börjar jag tröttna på detta sexlösa tråkiga liv. Det har dalat mer och mer för varje år som gått. Nu ser jag på oss bara som mamma och pappa eller som bror/syster. Vi har barn som såklart tar mkt tid men det är heller ingen ursäkt. Vi hinner ju äta å duscha å göra allt annat så varför hinner vi då inte ha sex? Nej det är en priofråga och min man prioriterar inte sex alls. Det är som att behovet inte finns hos honom?
Han säger att det beror på honom, inte på mig. Tjena, fattar han inte hur man mår när man gång på gång får ett nej? Hur man bara skriker efter bekräftelse, kärlek, närhet? Åtrå mig för sjutton!! E d så mkt begärt? Tydligen.... Han säger att han inte porrsurfar, fan vet jag om det är sant eller inte. Han vill inte kolla porr tillsammans. har han nån annan? Vet inte men varför sjutton stannar han då? Vårt barn är inte speciellt gammalt och varför då inte lämna mej för den andra för länge sedan isåfall?
Han är fantastisk på alla andra sätt. Alla andra kärleksspråk kan han. Skriva gulliga sms och lappar - check. Köpa presenter ibland för att visa uppskattning - check. Berömma mej som mamma och hustru - check. överraska mej i hemmet tex frukost på sängen - check. Men jag behöver närheten! Hittar jag en gullig liten lapp som han skrivit och gömt nånstans kan jag nästan inte uppskatta det längre, för jag känner inte att han visar det ändå...
Jag har tacklat det här problemet genom att försöka att egga upp honom, kåta upp honom får att få till ngt. Detta har han bett mej göra ska jag poängtera också. Men man tröttnar på att alltid vara den som tar initiativet! Jag vill att han ska smyga fram till mig, hålla om mej, kyssa mej i nacken, vad som helst. Jag får ingenting.På sin höjd får jag en puss och en kram om dagen. Det är jag som måste tända han motor om det ska bli nåt mer.... Då är det heller inte alls säkert att det blir något, jag kan bli avvisad då också.
Till saken hör även att han i perioder har svackor, lätt blir utmattad. stressad och orolig. Det är ngt jag accepterat och försökt hjälpa honom med i alla dessa år. Jag har mina brister också och han har alltid hjälpt mej i mina svackor, det är ju hela meningen med en livspartner. Men i svackorna blir han såklart extra avståndstagande, och det tär på mig. Jag vet inte vad ja ska göra längre....
Separation? Barnet är för litet för att vi ska skiljas, jag vill isåfall vänta några år. Töntigt kanske, men jag kan inte vara ifrån mitt barn varannan vecka. Han är världens bästa pappa och kommer inte vilja att jag ska ha vårdnaden. Det är heller inget jag vill, de har en fantastisk relation och han är min bästa vän och kommer alltid vara. Separerar vi kommer vi nog fortfarande umgås som vänner med barnet. Så pass god kommunikation har vi. Vad som händer kring en ev separation har vi alltså redan diskuterat. Allt som jag skrivit vet han. Han har tom insett att jag inte kan leva såhär så pass mkt att han e villig att isåfall ha ett öppet förhållade. Det ser jag som att han verkligen tar det på allvar men samtidigt blir jag sårad. Han är okej med att dela mig med andra, hur pass mkt kan han bry sig då?
Jag vet varken ut eller in längre. Tvivlar på att det någonsin kommer bli bättre, han bara är sådan. Asexuell? han var inte såhär från starten, men klart människor kan förändras. Jag ser det som jag har två alternativ:
1. Stanna och skita i allt vad närhet och sex heter tills barnet är stort nog för att vi går isär. Jag hittar nån annan som ger mej det jag behöver, han kanske hittar ngn som antingen e asexuell eller om problemet då ligger hos mig så hittar han en annan han kan ha en intim relation med.
2. Jag stannar och försöker på ngt vis en sista ggn lösa detta och få till ngt samliv mellan oss. Det lutar åt detta alternativ för jag älskar honom så mkt och han är världens finaste. Det är ju därför jag vill ha honom för fan! otroligt frustrerande...
Så snälla familjeliv vad ska jag göra för att försöka lösa detta då? och då har jag ju redan gjort det mesta. vara på, vara av dvs lämnat honom ifred länge, ger inget. vara på, ger ngt ibland. Pratat, pratat och pratat. Vi bråkar heller inte om detta direkt, vi pratar lugnt och sansat. Något vi lärt oss genom vårt långa äktenskap. Han vet som sagt allt, han är villig att jobba på det också. Det har jag glömt skriva. Men det känns som att det är mkt ord och liten verkstad. För även om han säger att han vill jobba på det så händer ju inget?? Han tkr att jag ska försöka tända honom för att han ska komma igång... Ibland funkar det ju, och ja ibland fins d kortare perioder där han faktiskt kan ta initiativ men jag kan räkna de perioderna på mina fingrar. Han tycker det är min skyldighet som fru att hjälpa honom med detta, och ja det är det. Men det är lika mkt hans ansvar att ta tag i sitt eget sexuella liv, vilket jag inte riktigt tkr han gör...
Otrogen eller öppet förhållande är inget som är acceptabelt för mig just nu för det är honom jag vill ha ju. Otrogen skulle öht aldrig vara ett alternativ, men öppet förhållande har han ju sj fört på talan....med anledningen att han älskar mig och inte kan hindra mej från att få behovet tillfredsställt. Vackert på ett sätt ja, sjukt? JA?!! Normalt?? NÄ?
Till sist - varför jag skaffade barn med honom när det e såhär? Svaret på den frågan är enkel - för att vi året innan hade den längsta bra perioden på evigheter och hade fantastiskt sex mycket och ofta. Jag trodde att problemet äntligen var löst och fick en nytändning i livet, blev så lycklig. Vi började drömma om barn och barn blev det. Sen dalade det ner igen under graviditeten och efter att barnet föddes...
