Rapport från Polen II

Den 29 december 2005 blev vi föräldrar!

Två dagar försenade kom vi till barnhemmet i Gdansk. Vi skulle ha åke på annandagen men fick vända pga av snökaos i Skåne. Inför resan hade vi fått veta att vi skulle få tillbringa några dagar på barnhemmet innan vi fick ta med oss flickorna till lägenheten. När vi kom dit fick vi veta att vi förväntades ta dem med så fort som möjligt. Vi hade planerat att handla mat, packa upp och köpa bilbarnstolar innan vi fick dem ?på riktigt?. Vi hade inte ens tagit med oss kläderna de skulle ha på sig när vi hämtade dem Vi fick några stressiga timmar på oss att fixa allt och på eftermiddagen var vi tillbaka på barnhemmet. Barnen kom, kläderna på, adjö adjö. Plötsligt satt vi i bilen med två barn, en som var knäpptyst (storasyster) och en som gallskrek (lillasyster). Hon tystnade dock ganska snart, vi var tysta alla fyra, en sorts kontrollerad panik. När vi kom till lägenheten släppte spänningarna lite. Barnen fick julklappar. De skrattade, ropade ?mama? och ?tata? (mamma och pappa) och kramade oss. Det var extra härligt att se lillasyster skratta då hon gråtit sig igenom våra träffar på barnhemmet.

Första veckan var en ?smekmånad? allt flöt på, barnen var glada och vi var lyckliga. Efter en vecka började prövningarna. Storasyster testade oss hårt. Inget skulle hon göra, vi hade kamper om allt! Lillasyster fick vansinniga raseriutbrott för allt från att hon inte ville åka vagn till att jag tvättade stjärten med våtservett och inte med tvål som jag gjort tidigare. Sådana utbrott kom 5 till 8 gånger om dagen och varade ca 15 min. Puh! Dessutom pillade de på allt!

Efter en vecka var vi hos psykolog för utvärderingen och efter ytterligare en vecka var vi på domstolsförhandling. Vi båda tillfällena fick vi svara på samma frågor som vi gjorde vid utredningen. ?Varför vill ni adoptera?? ?Kan ni få biologiska barn?? Och sen ville de förstås veta hur det gått med barnen under vår vistelsetid. Efter domstolen tog det två veckor innan domen ägde laga kraft. Så fort vi fått barnens pass åkte vi hem. Vi hade det bra i lägenheten som tillhörde Svenska Kyrkan och hade stor hjälp av personalen som jobbade där, men vi längtade hem! Lägenheten var liten och vädret kallt och blåsigt. Vi klättrade helt enkelt på varandra.

När vi kom till Sverige möttes vi av mormor och morfar i Karlskrona och väl hemma hade vi en liten välkomstfest med farmor och farfar också. Det var stort att få mor- och farföräldrar och de har fått bra kontakt med dem.

Flickorna var lugnare än vi trott när vi kom hem. När de kom till lägenheten pillade de på ALLT och vi trodde att de skulle göra det här hemma också. Visst får vi plocka undan, sätta upp grindar och lås men det är ändå lugnare. De kände genast igen huset från bilderna och fann sig väl tillrätta. Anknytningen har funkat bra. Vi är deras mamma och pappa men det är fortfarande ömtåligt och jag har svårt att lämna dem längre stunder (gråt och tandagnislan), så det blir pappan som får sköta inköp och annat praktiskt. De är mycket för fysisk kontakt, i början mest med mig men efterhand också med pappa. De är kramar, pussar och kärleksord hela tiden. I natt låg den stora flickan i princip uppe på sin pappa. Mysigt men lite svårt att sova.

Språket går framåt. De förstår det vardagliga som ?äta? och ?åka bil?. En del ord har fastnat som ?kissa? och ?kudde? annars upprepar de det vi säger; den lilla på svenska och den stora på polska.

Nu lullar vi runt i föräldrarträsket: går i pyjamas till halv elva, dricker låtsaskaffe ur rosa plastmuggar och fikar med andra föräldrarlediga