-
-
Svar på tråden Vågar och ibland vågar inte hoppas.
-
Jag har själv passerat 40 för några år sedan, men har inga barn sedan tidigare. Träffade den rätte ganska sent i livet och därför har inte bebisverkstan öppnat förrän i slutet av 2012. Nu har jag inte kommit så långt som du gjorde (till vecka 18), utan här har det tagit stopp i vecka 5-7 ungefär och detta har nu hänt 3 ggr under 2013. Hade även tre jättetidiga missfall under 2011, då vi inte försökte (men heller inte skyddade oss så seriöst). Det är hemskt när en graviditet avbryts, det är både hårt och tufft att gå igenom - psykiskt, fysiskt och mentalt. För att orka med mina 6 missfall (varav det senaste drog igång bara för knappt 2 veckor sedan, men är nu avslutat sedan en vecka tillbaka) OCH kunna orka se framåt så har jag förvandlat hela bebisfabriken till ett projekt - för att kunna hålla allt på lite avstånd och för att själv inte bli så engagerad (och nedtryckt i skorna då det går fel). Jag vet att det finns vissa som kan tycka att det låter både knasigt och kallt att tänka så, men det är det enda sättet för mig att orka fortsätta att försöka få till en lyckad fullgången graviditet. Allt är bara ett projekt som ska drivas och som man ska få iland. Väldigt vanligt i projekt är att man stöter på problem som måste lösas och hinder man måste klättra över, ibland blir det två steg tillbaka och ibland är man till och med tillbaka på ruta ett... Men ge upp är INTE TILLÅTET - oavsett vilken ålder man är i (för ålder är bara några siffror i passet
), för tänk dig själv om du sitter på servicehuset när du är 80 år och det enda du tänker på är att "Tänk om det hade lyckats med (ännu) ett barn ifall jag bara hade testat EN enda gång till...". Kan ju säga att för min del så är det ok med fler MF - bara jag slipper sitta så och fundera när jag är pensionär...då vill jag vara säker på att jag verkligen gjort precis ALLT jag kunnat i den här karusellen!!! Mitt råd är därför att du driver vidare ditt "projekt bebis" och ser allt lite utifrån och med perspektiv på dig själv som 80-åring -
-
Så jättesorgligt att läsa din gripande berättelse, Zyrix! Förstår din känsla när bebisen inte levde längre, efter att ha berättat för alla. Hemskt hemskt..Zyrix skrev 2013-09-01 14:47:14 följande:Hej
40+ och hoppas, hoppas på att snart veta att jag väntar en liten till. Jag har en son på 16 och efter många år och en lyckad GBP op så bestämde sig min sambo sedan 18 år och jag att vi skulle försöka igen. Sagt och gjort och i februari visade det sig att en liten var på g, allt såg bra ut och vi bestämde oss för att efter KUB tester fäller vi bomben för vänner och familj! KUB kom och gick allt såg bra ut, dags för UL i vecka 18, då kom smällen, bebisen var död. Totalhaveri, total katastrof för oss. Dagen efter skulle vi ner till Malmö och föda honom, men det blev hemma på kvällen med ilfart i ambulans till Lund och op på natten. Ett par veckors sjukskrivning för jag klappade ihop fullständigt psykiskt, men har fått enormt stöd från man, släkt, vänner och barnmorska/läkare. Livet återgick i nästan de gamla spåren och vi sa: På det igen. Efterkontrollen hos läkaren efter missfallet visade på cystor på ena äggstocken, men de kan gå bort igen men oron finns.
Nu försöker vi igen, men det är inte lika roligt, jag har blivit en kalenderbitare, har järnkoll på ägglossning och mens, hur tusan ska jag kunna slappna av och bara låta tiden/ ödet/ kroppen/ naturen ha sin gång??? Jag vet jag är långt från ensam, därför vänder jag mig hit, snälla ge mig råd!!!
Tack
Skönt att höra att du fick bra hjälp, även om inget riktigt tröstar. Men ge inte upp! Jag känner personligen flera som fått barn till slut, efter flera mf vid 40+. Nu vet jag inte exakt hur gammal du är, men ett tips (även om det inte är hundra procent avgörande men kan ge en viss hint) är att be om blodtester, t ex hos en förstående gynekolog, när det gäller ditt FSH-värde (säger något om dina äggstockars hälsa / aktivitet), AMH, progesteron och östrogen samt prolaktin. En del kvinnor, mig inklusive, lider av sköldkörtelproblem vilket försämrar fertiliteten och chans till lyckad graviditet - det kan du kolla med tester på TSH, T3 fritt och T4 fritt samt antikroppar mot TPO. Skulle du ha onormala värden på dessa sista så löser man det oftast lätt med Levaxin! Det har iaf funkat hyfsat för mig.
Lycka till med fortsatta bebisförsök!! Skulle det inte funka med egna ägg så välkommen in i tråden om äggdonation/embryodonation! Men jag vet av egen erfarenhet att det är en bit att gå innan man är (ev) mogen för det.
-
Jag tycker du resonerar ovanligt klokt. Det är lätt för andra att sitta och döma över att man är känslokall då man förvandlar "bebisfabriken" till ett projekt. Men för många är det det enda sättet att mental orka gå vidare!!! Det har gjorts undersökningar på kvinnor som genomgår IVF som visar att deras stressnivå är att jämföra med kvinnor som befinner sig i krigszoner.. det säger något om hur jobbigt det är. Och att gå igenom det gång på gång på gång och bara få minus.Blingbling skrev 2013-09-04 00:33:06 följande:Jag har själv passerat 40 för några år sedan, men har inga barn sedan tidigare. Träffade den rätte ganska sent i livet och därför har inte bebisverkstan öppnat förrän i slutet av 2012. Nu har jag inte kommit så långt som du gjorde (till vecka 18), utan här har det tagit stopp i vecka 5-7 ungefär och detta har nu hänt 3 ggr under 2013. Hade även tre jättetidiga missfall under 2011, då vi inte försökte (men heller inte skyddade oss så seriöst). Det är hemskt när en graviditet avbryts, det är både hårt och tufft att gå igenom - psykiskt, fysiskt och mentalt. För att orka med mina 6 missfall (varav det senaste drog igång bara för knappt 2 veckor sedan, men är nu avslutat sedan en vecka tillbaka) OCH kunna orka se framåt så har jag förvandlat hela bebisfabriken till ett projekt - för att kunna hålla allt på lite avstånd och för att själv inte bli så engagerad (och nedtryckt i skorna då det går fel). Jag vet att det finns vissa som kan tycka att det låter både knasigt och kallt att tänka så, men det är det enda sättet för mig att orka fortsätta att försöka få till en lyckad fullgången graviditet. Allt är bara ett projekt som ska drivas och som man ska få iland. Väldigt vanligt i projekt är att man stöter på problem som måste lösas och hinder man måste klättra över, ibland blir det två steg tillbaka och ibland är man till och med tillbaka på ruta ett... Men ge upp är INTE TILLÅTET - oavsett vilken ålder man är i (för ålder är bara några siffror i passet
), för tänk dig själv om du sitter på servicehuset när du är 80 år och det enda du tänker på är att "Tänk om det hade lyckats med (ännu) ett barn ifall jag bara hade testat EN enda gång till...". Kan ju säga att för min del så är det ok med fler MF - bara jag slipper sitta så och fundera när jag är pensionär...då vill jag vara säker på att jag verkligen gjort precis ALLT jag kunnat i den här karusellen!!! Mitt råd är därför att du driver vidare ditt "projekt bebis" och ser allt lite utifrån och med perspektiv på dig själv som 80-åring 
Nä, då är det mer rationellt att avskärma sig och göra det till ett "projekt" som vilket annat. Ren överlevnadsmekanism, talar av egen erfarenhet efter drygt åtta års kamp mot (delvis) oförklarlig barnlöshet...
-
-
Zyrix skrev 2013-09-04 12:09:02 följande:Ja, man får upp igen på hästen och köra hårt! Du har rätt idet att inte ska man sitta på hemmet och ångra sig som gammal. Lycka till med din verkstad och så hoppas jag det går bra för oss båda!
Vi ska få våra bebbar tillslut - både du och jag! Punkt
-
-
-
Ja man har inte mycket val annat än att kämpa vidare. Liknelsen med 80-åringen på ålderdomshemmet kan jag väl känna igen mig i, jag vill inte heller hamna där och tänka att jag inte gjorde allt jag kunde. Också jag har immunproblem, hashimoto, så jag ska äta rejält med kortison denna gången. Är lite orolig för höstbaciller o att bli sjuk inför resan, då kortison dämpar immunförsvaret rejält. Men får väl åka trots halsfluss, för ED ska bli av nu. Har redan fått skjuta fram från juli till oktober, pga diverse missförstånd och inkompetens från koordinatorn :(( men ge upp - aldrig.Blingbling skrev 2013-09-05 01:35:43 följande:Juliette F: Överlevnadsmekanism är precis vad det handlar om och jag beundrar personer som du som inte ger upp efter så många års försök! Br jobbat, säger jag! Starkt psyke behövs för att fortsätta kämpa på i krigszonen (bra beskrivning!) och för mig pågår ju samtidigt ett kroppsligt krig då jag blir gravid och immunförsvaret skickar ut sina tyngsta mördartrupper som finns....phu, mycket hemskheter det finns inne i den här verkstan/karusellen...!
Än har jag några år kvar innan klinikens åldersgräns sätter stopp, och jag kommer att kämpa så länge som krävs o ekonomin/hälsan tillåter. Så är det bara. Varifrån man hittar styrkan vet jag inte riktigt, och i perioder har det känns riktigt pissigt. Men på nåt sätt flyter man alltid upp till ytan igen och hittar nya krafter. Så JA, vi ska alla våra bebisar en dag! Det tror jag på.
-
-
Ja...man flyter upp till ytan på något sätt och det är ju skönt att man verkligen gör det och att man hittar ny kraft...och det fortsätter vi med!
), för tänk dig själv om du sitter på servicehuset när du är 80 år och det enda du tänker på är att "Tänk om det hade lyckats med (ännu) ett barn ifall jag bara hade testat EN enda gång till...". Kan ju säga att för min del så är det ok med fler MF - bara jag slipper sitta så och fundera när jag är pensionär...då vill jag vara säker på att jag verkligen gjort precis ALLT jag kunnat i den här karusellen!!! Mitt råd är därför att du driver vidare ditt "projekt bebis" och ser allt lite utifrån och med perspektiv på dig själv som 80-åring 
