Forum Inaktiva: Barnpsykologen - Fråga experten
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Osjälvständig 4 åring

    Mån 2 sep 2013 20:16 Läst 7019 gånger Totalt 0 svar
    Anonym (Oroad­)
    Visa endast
    Mån 2 sep 2013 20:16

    Vår dotter fyllde nyligen fyra år och oroar mig titt om tätt. Hon var som bebis känslig för intryck, mammig pch skrek mycket men växte delvis ur det och var vid ett års ålder en charmig, pigg tjej - dock fortfarande åt det gnälliga/känsliga hållet. Prövade att skola in vid 2 år men det gick åt skogen. Hon hade separationsångest då vid lämnade vilket efter ett par veckor utvecklade sig till att även bli ångest hemma. Grät när dagis nämndes, hade ångest innan hon skulle dit. Vi avbröt och lät henne vara hemma då hon ändå skulle få syskon inom kort.
    Då vi skolade in igen vid 3 år var hon fortfarande förtvivlad vid lämning men det gick över fort sa pedagogerna, och idag är det inget problem vid lämning eller med dagis övt - hon älskar dagis.
    Hemma leker hon inte gärna på egen hand, utan hänger runt mig, tills jag blir frustrerad och ber henne hitta på något på egen hand (vilket i sig ger mig dåligt samvete!). Då leker hon oftast bra och har egentligen inte svårt att hitta på fantasilekar/sätta lillasyster i lek.
    Med kompisar leker hon i stort väldigt bra - bor i ett tryggt område med mkt barn och hon har flera nära vänner här.
    Men problemet med osjälvständigheten märks tydligt ex på öppna förskolan om hon inte känner någon. Lillasyster knatar i väg och leker/hittar på saker men fyraåringen sitter vid mig och "tar sig inte för". Är inte med pch sjunger på sångsamlingen trots att hon älskar musik etc. Tråkigt att se!

    Hon har också separationsångest från mig om jag ska åka i väg eller om hon ska åka i väg med någon hon inte varit mycket med (ex farfar). Mormor och farmor som hon varit mycket med går bra. Jag är fortfarande föräldraledig ska tilläggas, så hon är ju med mig massor.

    Jag uppskattar hennes känslighet, empatiska förmåga oc h förnuftighet och vill inte oroa mig, men på något vis är jag rädd att hon har en ambivalent anknytning till mig på grund av "klänigheten". Rannsakar mitt eget beteende och är stolt över all närhet och kärlek jag ger, men har dåligt samvete över att jag då och då blir frustrerad/irriterad över att hon vill ha MIG så mycket. Kan det orsaka ambivalent anknytning?
    Vet med mig att jag själv har en undvikande anknytning till mina föräldrar och har därför försökt göra annorlunda med våra barn, genom att uttrycka egna och tillåta deras känslor, kramas massor och vara mycket nära. Det enda jag känner att jag misslyckats med är just att tillåta klängigheten, därav oron. Tacksam för svar på mitt långa, röriga inlägg.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll