Jag orkar inte med andra tjejer :( :( :(

Jag har också haft svårt att ha kvinnliga vänner. Det släppte kanske något när jag blev mamma, men jag har fortfarande inte någon riktig vän som är kvinna.

Tycker att andra kvinnor är lite manipulativa och jag har svårt för sådant då jag själv är så rakt på sak och aldrig har någon dold agenda.

De tjejkompisar jag haft den senaste tiden har det skurit sig med.

En störde sig på att hennes man verkade intresserad av mig.

En annan blev sur för att jag inte ville lyssna när hon pratade skit om sin kille. Jag sa bara till henne att om de har problem i sin relation är det orättvist mot dem båda att hon spyr galla till mig istället för att prata med honom och försöka lösa problemet.

Buhu, bad friend.

Jag har så svårt att skapa en djupare vänskap då jag inte riktigt lever upp till de förväntningar de har. Jag vill inte springa på stan och shoppa med vänner. Det kan jag göra själv. Jag vill inte gå på homepartys, äta rosa muffins och praaaata om allt elände i livet. Jag bryr mig inte om Rihanna har tagit tillbaka Chris Brown eller vilken jacka som är det hetaste modet just nu.

Jag är sportintresserad, tycker om bilar, kan baka en snus osv. Kanske är det så att lika barn leka bäst? Och för min egen del trivs jag bäst med människor som delar mina intressen, vilket nu oftast råkar vara män. Det har nog egentligen inget med kön att göra men ska man vara vänner vill det ju till att man kan umgås utan att tråkas ut, att man har något att tala om och att man kan vara sig själv utan att bli dömd.

Samma erfarenhet här, tycker att det är tråkigt att de flesta kvinnor har så enkelspåriga intressen.

jag har aldrig heller kommit bra överens med tjejer, men de kompisar jag har nu är ungefär som mig.  liknande intressen, dålig humor, inte så tjejiga... ;) Det gäller bara att hitta RÄTT tjejer att umgås med! har du något intresse eller hobby så kolla på olika forum om det!

Men du måste ju inte vara kompis med tjejer om du inte vill? om det inte är något du uppriktigt saknar så ser jag inte helt problemet. Du kan ju fortsätta att var polare med grabbarna och lära dig leva med tjejernna utan att för den saks skull bli BFF. Att lesbiska tjejer säkert bara vill ligga med dig är ju också en märklig tanke, tror du att alla dina killkompisar också vill ligga med dig? 

jag är likadan, gillar inte att umgås med tjejer för att jag inte förstår dem. Det är mode, hår, naglar, skvaller, ett tag var det enda som gällde var Paris Hilton och Nicole Ritchie och deras uttal "That´s hot" (eller vad fan det var) så alla tjejer gick runt och sa det hela tiden. Jag fattade ingenting. Jag vill inte veta om din pojkvän inte kan tvätta eller vika handdukar rätt, jag bryr mig inte om det som tjejer oftast är engagerade i. De har liksom..hmm..inget relevant att diskutera/prata om vilket jag tycker män har.

Jag tar verkligen illa upp av din tråd TS. Jag är kvinna och lesbisk och inget av det är självvalt! Du ger dig på en redan utsatt grupp vilket är högst beklagligt. Utseende har ingenting med sexuell läggning att göra och inte heller med personligheten. Jag försöker vara en bra människa, är inte ytligt lagd och är inte tillgjord. På vilket sätt skulle lesbiaka vara mer tillgjorda? Om något är vi människor som gått igenom en svår resa i livet vilket ofta bidrar till en ökad ödmjukhet inför andras problem. Det låter som att du har ett kvinnoförakt och det tror jag grundar sig i ett  stort självförakt. Sök hjälp hos en psykolog!

Ps. Homosexuella har inte en starkare sexualitet än andra, den har bara en annan riktning. Jag skulle aldrig vilja ha sex med dig så du kan vara heeelt lugn.

Varför låter du en sån bagatell ett problem?
Det finns folk av båda könen som jag inte funkar med men då väljer jag att inte umgås med dem privat och sen fokuserar jag på dem jag gillar att umgås med. Att jämra sig över hur jobbiga alla andra är är så bortkastad tid, sluta gnäll och roa dig istället så blir livet betydligt trevligare.

Jag har gått genom livet med exakt samma känslor och åsikter. I mitt liv finns idag två väninnor som jag umgåtts med sedan jag var liten. De båda har alla typiskt kvinnliga känslor, intressen och åsikter men därutöver har de förmågan att umgås med mig, acceptera mig som jag är, och vår vänskap är djup, grundad i barndomen, och inget kan förstöra den.

På arbetsplatser med kvinnliga arbetskamrater har jag aldrig kunnat knyta några riktiga vänskapsband. Jag har varit lite utanför, visserligen accepterad och aldrig mobbad, men ändå lite utanför.
Jag har verkligen ansträngt mig och försökt vara som de andra, men det har tagit emot och jag har bara känt mig falsk och tillgjord.
Redan som liten och i skolan föredrog jag killar som kompisar. Deras raka okomplicerade sätt stämde precis med hur jag själv var.
Men med tiden slipas vassa kanter, man lär sig att kompromissa, hålla inne med sånt som kan betraktas som udda och okonventionellt, man anpassar sig så pass att man inte sticker ut och lyckas ibland smälta in någorlunda.

Mina barn tycker att de har en tuff mamma, mina båda äkta män har varit lika mycket kompisar som kärlekspartner, och mina väninnors män uppskattar mig som diskussionspartner inom såväl sport som bil och motor, fiske etc.

Jag har aldrig haft problem med att lära mig matlagning, att sköta ett hem, ta hand om barn o s v. Där fungerar min kvinnlighet precis som hos andra, och jag har i grunden en väldigt omhändertagande och empatisk personlighet, även om jag inte verkar sån utåt. Men när det kommer till mode, smink, handarbete och kärringskvaller är jag totalt borta.

Jag är pensionär idag, och jag är densamma som jag alltid varit, men med något rundade hörn och de vassaste kanterna avslipade. Jag har levt ett bra liv, trots vissa sociala kollisioner och tillkortakommanden, och jag ser fram emot kommande år med nyfikenhet och livslust.

Till er unga kvinnor som är som jag vill jag bara säga: Fortsätt vara den ni är, acceptera andra kvinnor, men känn er inte tvungna att bli djupare engagerad än att ni mår bra. Välkomna era manliga vänner, och undvik att visa förakt för deras fruar/flickvänner. Precis som jag kommer ni att lära er att gå er egen väg utan att för den skull kollidera alltför hårt med "vanliga" kvinnor. De kommer alltid att finnas i era liv, men ni måste inte vara som de. Det går att acceptera utan att engagera sig.
Lycka till!