• Äldre 3 Oct 20:17
    28511 visningar
    20 svar
    20
    28511

    Oplanerat gravid tredje barnet - min man vill inte ha barnet

    Är det någon mer som är eller har varit i samma situation? Kunde ni enas om ett gemensamt beslut? Jag känner att jag inte klarar av en abort, skulle aldrig förlåta mig själv. Min man vill inte ha barnet och tycker att den enda lösningen är abort eftersom man inte kan sakna något som inte finns ännu. Han tycker småbarnsåren är jobbiga och vill inte börja om igen med det (våra två är 5 och 3). Han ser bara vilka problem det blir med ett barn till rent praktiskt och säger att han inte kommer bli någon bra pappa. Han vill bara ha vår nuvarande familj och säger att han bara har kärlek till oss och inte vill dela en person till med mig. Han vill inte försaka vår kärlek, vilket han tycker sker om detta barn kommer till världen. Han är rädd för sig själv hur han kommer reagera och är inte intresserad av att vara pappaledig. Jag är chockad av hans reaktion. Jag hade förlikat mig med tanken att det inte skulle bli mer barn, även om jG sagt att jag inte skulle kunna göra abort om så ändå skedde. Och nu står vi här. Och jag har verkligen försökt få honom att förstå att livet blir intr alltid som man tänkt och då får man försöka ändå. Jag är så fruktnsvärt ledsen och vi bara bråkar. Vi ska träffa psykolog nästa vecka så förhoppningsvis kan vi båda få lite mer perspektiv. Det känns så fruktansvärt tungt när jag inser att om jag gör abort gör jag det mot min vilja och hur kommer jag kunna leva med det? Min man vill inte ha sitt egna barn och hur ska det bli i framtiden? Det blir ju inte bra något av det och då känns ju risken väldigt stor att vi ändå kommer gå skilda vägar och splittra familjen. Är bara i v 6 så vad som helst kan ju hända, men oavsett så är det en enorm prövning mot relationen. Vill gärna höra med er som varit med om samma situation. Hur gick/går det för er?

  • Svar på tråden Oplanerat gravid tredje barnet - min man vill inte ha barnet
  • Äldre 10 Oct 17:58
    #1

    Min sambo ville inte heller ha vårt tredje. Idag är hon 12 o hans lilla bebis fortf!
    Min systers pojkvän ville inte ha fler efter dom fått tvillingar. Idag har dom 5 barn sammanlagt. Han har varit emot de 3 andra gångerna. Sista gången prata han inte med henne på flera månader. Men han älskar alla lika mycket idag o är världens bästa pappa. Och det är även bra mellan min syster o honom. O nu har hon spiral så han behöver inte oroa sig!

  • Äldre 31 Oct 21:31
    #2

    Jag är i precis samma situation som du. Min man vill inte ha det här tredje barnet som blev till helt oplanerat trots skydd. Jag är 38 år och våra barn är 9 och 7 år. Det är klart vårt liv är väldigt bra nu. Barnen är mer självgående och vi har mycket tid för varandra. Vi var på abortmottagning i onsdags och meningen var att jag skulle avbryta graviditeten då men jag klarade inte av det. Visst förstår jag att det blir en omställning med en liten igen och vi är äldre men jag vill ändå men min man vill ju verkligen inte. Så vad gör jag. Trots allt är ju mitt äktenskap viktigare än ett barn till men det känns orimligt svårt att ta tabletterna och avsluta graviditeten. Hur har det gått för dig?

  • Äldre 1 Nov 07:06
    #3

    Hej!

    Jag är precis i samma situation som er! Jag är gift och har 2 barn. Jag har hela tiden känt att jag vill ha ett barn till, det vill inte min man. Jag har dock förlikat mig med tanken på att vi har vår familj och den är jag lycklig över. Efter att ha varit sen med mensen i 2 dagar så jag till min man och vi åkte gemensamt och köpte ett gravtest. Medans jag väntade på resultatet så sa han: "Du vet vad jag vill". Det blev ju ett plus och han blev vansinnig. Nu har han inte pratat med mig på ett dygn ungefär. Det preventivmedel vi har använt är kondom.

    Jag känner som er att jag inte kan göra abort, men jag tänker ändå på det och vad det skulle betyda för mig. Vill ju inte riskera den familj jag redan har. Men kan jag verkligen förlåta mig själv om jag gör något sådant? Jag är 33 år, vi har jobb båda två osv.

    Att vi har diskuterat ett tredje barn och vi är oense är en sak. Att han har gjort mig på smällen och säger till mig att ta bort det är en annan (!).

    Vi får försöka stötta varandra så gott det går i det här. Just nu är jag väldigt kluven och har ingen att prata med. Vilka veckor är ni i?

    Kram på er! 

  • Äldre 1 Nov 07:08
    #4

    Det var en som skrev om detta dilemmat för några dagar sedan. Du kanske blir hjälpt av den tråden? www.familjeliv.se/Forum-4-49/m71479698.html


  • kmy
    Äldre 1 Nov 12:03
    #5

    Jag är i samma sits :(

    Vi har 2 barn sedan tidigare. jag blev gravid med 3an och efter mycket diskussioner och tårar gjorde jag en abort. Jag har ångrat mig säkert tusen ggr. sen förlikade jag mig med tanken och försökte acceptera att jag har två underbara barn och att jag ska vara glad för det jag har.

    Nu har jag dock blivit gravid igen. Har inte gjort något grav.test, men känner att jag är gravid. Har inte vågat säga något till sambon än, för det kommer bli så mycket bråk och kan inte på något sätt sluta bra. Han vill absolut inte ha fler barn. Jag vill absolut inte göra en till abort. Men jag kan inte alls glädjas över att jag är gravid, oroar mig bara för att berätta och vad som kommer komma ut av det. Min man har dessutom mycket på jobbet nu och är väldigt stressad och lättirriterad, så det är verkligen fel tidpunkt! (det kommer ju förhoppningsvis att vara annorlunda om 9 månader, men det tror jag inte att han kommer se).
    Jag kommer känna mig som världens hämskaste människa om jag behåller att barn som min man absolut inte vill ha. Man är ju 2 om att skaffa barn liksom. Hur rättfärdigar man det liksom?

  • Äldre 29 Nov 18:37
    #6

    Jag är OXÅ i samma sits!


    Oplanerat gravid m 3e barnet, dom stora är 7 å 8 år.


    Jag har alltid velat ha en till men inte sambon, så jag har förlikats med tanken att vi inte ska ha fler.


    Nu är mitt liv på helt andra banor, planer och ideér för min framtid som INTE innefattar en bebis!


    Jag kan inte glädjas, se fram emot, vara lycklig över denna graviditet just nu, och det känns så hemskt.
    Jag pendlar mellan mitt ego, abort, mina stora barn som behöver min tid, min sambo som inte vill, min kropp som snart är tillbaka till sig själv..... åsså den där känslan av att jag aldrig komemr att ångra ett barn, det kanske är sista gången, jag vill absolut inte bli gravid när jag är ännu äldre (är 36 idag).....

    Fy så jobbigt, har som sagt inte bestämt mig än.

    Skönt att höra att det finns flera i samma sits, vi kanske kan stötta å hjälpa varandra.


    STor kram till er alla.

  • Äldre 2 Dec 18:43
    #7

    Hej alla! Undrar så hur det gått för er? Jag är ju millsmojs där ovan och mina veckor av fruktansvärd beslutsångest ledde till abort den 7:e november. Jag gjorde en medicinsk abort och det har gått bra fysiskt men åh va psyket spökar med mig. Är så ledsen ibland och känner att jag ångrar mig fast om jag funderar lite längre vet jag att jag skulle fattat samma beslut igen. Min man ville verkligen inte ha ett barn till och egentligen inte jag heller. Men ibland blir jag ändå helt galen. Det är skönt på ett sätt att jag inte kan ångra mig för gjort är gjort och just det lilla livet eller vad man ska säga kan vi aldrig återskapa. Berätta vad fattade ni för beslut och hur känns det för er? /Milla

  • Äldre 26 Dec 08:15
    #8

    Hej på er, nu var det ett tag sedan jag skrev om denna jobbiga upplevelse. Hemskt att se min mans reaktion, det var det värsta i allt. En sida kom fram hos honom som jag inte sett på 14 år. Nu i efterhand har vi först nu kunnat prata om det. Han menar att han handlade i chock och inser att han verkligen inte sa bra saker. För mig innebar hela händelsen och hans ovilja att vilja ha barnet, trots att vi inte använder prev.medel att en del känslor dog där och då. Han var inte den man jag trodde när det verkligen gällde. En vecka efter jag skrev inlägget fick jag missfall. Så naturen valde själv åt oss. Det var väl det bästa, att slippa göra ett eget val. Men jag hade aldrig gjort abort ändå, det hade jag bestämt mig för några dagar innan. Jag kände så starkt att jag hellre tog barnet än min man, för jag tyckte att han redan sårat så mycket med allt han sa om att inte älska det nya barnet och att då fick jag sköta allt i hemmet och köpa ny bil. På ett sätt kändes det som min man 'vann' den här fighten eftersom det blev missfall. Vad det gjort med mig är att min barnlängtan konstigt nog blivit ännu större och jag vill verkligen ha/önskar ett tredje barn. Lever väl på hoppet om att min man ska ändra sig i frågan, men när vi pratade om det igår står hans åsikt fast. Han vill inte ha några fler barn. Jag sa: men om jag säger att det är min högsta önskan, skulle du inte göra det för mig då? Alla förutsättningar finns ju redan? Hans svar är: min högsta önskan är att inte få fler barn, skulle inte du göra det för mig? Jag älskar mina två barn och gör allt för dem. Jag är inte beredd att bryta upp från min man (än) och skulle inte lämna för att ge mig ut och träffa en ny man att få barn med. Men just nu undrar jag hur vår relation kommer bli framöver, just nu är jag mest arg och irriterad på grund av den hör händelsen och känner samtidigt en sorg över att vi tycker olika i frågan. Vi kommer uppenbarligen aldrig kunna mötas där och då är ju frågan om jag klarar att leva med det i längden? Jag är 36 nu och tiden börjar ju också rinna ifrån.. Jennyrockar: hur har det gått för dig? Millsmojs: har du förlikat dig mer med beslutet du tog?

  • hjärte­krossa­d
    Sat 19 Oct 2019 17:20
    #9

    Jag är i samma sits! Har två pojkar 6 och 9 år min man är 48 och jag 39 . Han vill inte ha ett tredje och hotar lämna mig. Jag vill verkligen ha en till innan jag blir allt för gammal. Så jobbigt. Men det lutar åt att jag behåller barnet.

    Jag tänker om jag gör abort och hamnar i djup depression kommer han vara där för mig då? Nej jag känner att det kommer han inte.

    Han är så självupptagen med sina intressen att han gör inget i hemmet utom att plocka i och ur diskmaskin, och laga mat. Jag gör allt annat hela tiden. Det känns som jag har en stor bebis. Han sa han ville sparka slå mig i magen så jag förlora barnet. Han har aldrig slagit mig eller våra barn. Men jag mår dåligt över hotet

  • hjärte­krossa­d
    Sat 19 Oct 2019 17:20
    #10

    Jag är i samma sits! Har två pojkar 6 och 9 år min man är 48 och jag 39 . Han vill inte ha ett tredje och hotar lämna mig. Jag vill verkligen ha en till innan jag blir allt för gammal. Så jobbigt. Men det lutar åt att jag behåller barnet.

    Jag tänker om jag gör abort och hamnar i djup depression kommer han vara där för mig då? Nej jag känner att det kommer han inte.

    Han är så självupptagen med sina intressen att han gör inget i hemmet utom att plocka i och ur diskmaskin, och laga mat. Jag gör allt annat hela tiden. Det känns som jag har en stor bebis. Han sa han ville sparka slå mig i magen så jag förlora barnet. Han har aldrig slagit mig eller våra barn. Men jag mår dåligt över hotet

  • hjärte­krossa­d
    Sat 19 Oct 2019 17:20
    #11

    Jag är i samma sits! Har två pojkar 6 och 9 år min man är 48 och jag 39 . Han vill inte ha ett tredje och hotar lämna mig. Jag vill verkligen ha en till innan jag blir allt för gammal. Så jobbigt. Men det lutar åt att jag behåller barnet.

    Jag tänker om jag gör abort och hamnar i djup depression kommer han vara där för mig då? Nej jag känner att det kommer han inte.

    Han är så självupptagen med sina intressen att han gör inget i hemmet utom att plocka i och ur diskmaskin, och laga mat. Jag gör allt annat hela tiden. Det känns som jag har en stor bebis. Han sa han ville sparka slå mig i magen så jag förlora barnet. Han har aldrig slagit mig eller våra barn. Men jag mår dåligt över hotet

  • hjärte­krossa­d
    Sat 19 Oct 2019 17:21
    #12

    Jag är i samma sits! Har två pojkar 6 och 9 år min man är 48 och jag 39 . Han vill inte ha ett tredje och hotar lämna mig. Jag vill verkligen ha en till innan jag blir allt för gammal. Så jobbigt. Men det lutar åt att jag behåller barnet.

    Jag tänker om jag gör abort och hamnar i djup depression kommer han vara där för mig då? Nej jag känner att det kommer han inte.

    Han är så självupptagen med sina intressen att han gör inget i hemmet utom att plocka i och ur diskmaskin, och laga mat. Jag gör allt annat hela tiden. Det känns som jag har en stor bebis. Han sa han ville sparka slå mig i magen så jag förlora barnet. Han har aldrig slagit mig eller våra barn. Men jag mår dåligt över hotet

  • hjärte­krossa­d
    Sat 19 Oct 2019 17:21
    #13

    Jag är i samma sits! Har två pojkar 6 och 9 år min man är 48 och jag 39 . Han vill inte ha ett tredje och hotar lämna mig. Jag vill verkligen ha en till innan jag blir allt för gammal. Så jobbigt. Men det lutar åt att jag behåller barnet.

    Jag tänker om jag gör abort och hamnar i djup depression kommer han vara där för mig då? Nej jag känner att det kommer han inte.

    Han är så självupptagen med sina intressen att han gör inget i hemmet utom att plocka i och ur diskmaskin, och laga mat. Jag gör allt annat hela tiden. Det känns som jag har en stor bebis. Han sa han ville sparka slå mig i magen så jag förlora barnet. Han har aldrig slagit mig eller våra barn. Men jag mår dåligt över hotet

  • hjärte­krossa­d
    Sat 19 Oct 2019 17:23
    #14

    Mobilen hängde sig ursäkta alla inlägg

  • Mon 21 Oct 2019 23:42
    #15
    hjärtekrossad skrev 2019-10-19 17:21:39 följande:

    Jag är i samma sits! Har två pojkar 6 och 9 år min man är 48 och jag 39 . Han vill inte ha ett tredje och hotar lämna mig. Jag vill verkligen ha en till innan jag blir allt för gammal. Så jobbigt. Men det lutar åt att jag behåller barnet.

    Jag tänker om jag gör abort och hamnar i djup depression kommer han vara där för mig då? Nej jag känner att det kommer han inte.

    Han är så självupptagen med sina intressen att han gör inget i hemmet utom att plocka i och ur diskmaskin, och laga mat. Jag gör allt annat hela tiden. Det känns som jag har en stor bebis. Han sa han ville sparka slå mig i magen så jag förlora barnet. Han har aldrig slagit mig eller våra barn. Men jag mår dåligt över hotet


    Jag blir väldigt orolig över att läsa om vad du är med om hemma, du är inte säker där. Han har psykiskt misshandlat dig genom att ha hotat dig med att sparka eller slå dig i hopp om missfall. Du förtjänar bättre. Han är ingen att leva med. Du väljer vad du vill göra, och du vill behålla barnet. Snälla, försök nå ut till någon i din närhet som kan hjälpa dig ur denna relation med dina barn och din ofödda.
  • Mon 21 Oct 2019 23:46
    #16
    hjärtekrossad skrev 2019-10-19 17:21:39 följande:

    Jag är i samma sits! Har två pojkar 6 och 9 år min man är 48 och jag 39 . Han vill inte ha ett tredje och hotar lämna mig. Jag vill verkligen ha en till innan jag blir allt för gammal...


    Hjärtekrossad, skriv till mig om du behöver prata eller hjälp i rätt riktning kring råd och stöd, ok?
  • hjärte­krossa­d
    Thu 24 Oct 2019 11:28
    #17

    Tack PernillaMp

    Han är aldrig sådan annars utan väldigt snäll. Och vi älskar varandra. Vi har varit tillsammans sen i 16 år så vi känner varandra. Han slängde ur sig det han sa i frustation. Nu har det gått ett tag och han kallar mig tokfia och han säger han älskar mig. Det känns bättre nu. Jag tror han börjar acceptera det nu att jag kommer behålla barnet. Jag mår bra och känner han kommer inte lämna mig nu. Han tar sitt ansvar. Det känns bra för våra pojkar också.

  • Mon 28 Dec 2020 17:03
    #18
    Det var några år sedan det var aktivitet i denna tråd men allt n beskriver passar in på min beskrivning. Hur gick det för er i tråden? Ni som valde att avbryta och ni som fullföljde?

    Plussade för 2v sedan och är nu i v.6  

    Tänkte vänta några veckor med att berätta för mannen då han är stressade och mitt uppe i en stor renovering av vårt hus. Kunde hålla mig i knappt två dygn sen fick jag knappt luft då det bara växte inom mig så jag berättade. Fick svarat jag egentligen visste att han absolut inte orkar börja om. Vi har sedan tidigare två barn 8 och 5 år. Varit ett par i 17år och har ett väldigt bra äktenskap. Jag vill verkligen inte förstöra något men tänker hela tiden varför ska hans 50% väga tyngre än mina 50%. Det är ju jag som bär barnet och tar hand om det 95% av tiden första året?!

    Tänker inte ta upp detta alls med honom innan renoveringen är klar vilket borde vara om 2veckor. Men igår tog han upp det. Frågade om jag bestämt mig. Och jag svarade att blir det så blir det jag kan inte göra en abort. Han är helt oförstående och säger att han verkligen inte vill:(
    Jag är 35år så detta är verkligen sista chansen känner jag
  • 21Uppe­VidFem
    Mon 28 Dec 2020 17:28
    #19
    Alexandra2013 skrev 2020-12-28 17:03:20 följande:
    Jag vill verkligen inte förstöra något men tänker hela tiden varför ska hans 50% väga tyngre än mina 50%.
    Vikten på din mans åsikt väger inte tyngre än din. Men detsamma gäller även vikten på din åsikt. Ni har båda rättigheten och skyldigheten att komma till en slutsats, även om ni inte vore överens om slutsatsen.
  • Mon 28 Dec 2020 18:23
    #20
    Alexandra2013 skrev 2020-12-28 17:03:20 följande:

    Det var några år sedan det var aktivitet i denna tråd men allt n beskriver passar in på min beskrivning. Hur gick det för er i tråden? Ni som valde att avbryta och ni som fullföljde?

    Plussade för 2v sedan och är nu i v.6  Tänkte vänta några veckor med att berätta för mannen då han är stressade och mitt uppe i en stor renovering av vårt hus. Kunde hålla mig i knappt två dygn sen fick jag knappt luft då det bara växte inom mig så jag berättade. Fick svarat jag egentligen visste att han absolut inte orkar börja om. Vi har sedan tidigare två barn 8 och 5 år. Varit ett par i 17år och har ett väldigt bra äktenskap. Jag vill verkligen inte förstöra något men tänker hela tiden varför ska hans 50% väga tyngre än mina 50%. Det är ju jag som bär barnet och tar hand om det 95% av tiden första året?!Tänker inte ta upp detta alls med honom innan renoveringen är klar vilket borde vara om 2veckor. Men igår tog han upp det. Frågade om jag bestämt mig. Och jag svarade att blir det så blir det jag kan inte göra en abort. Han är helt oförstående och säger att han verkligen inte vill:(Jag är 35år så detta är verkligen sista chansen känner jag


    Jo men det är väl självklart att han inte kan tvinga dig till något du inte vill.... Det är ju du som ensam har beslutanderätten i denna fråga. Och det är väl inte mer än rätt eftersom en abort är ett fysiskt ingrepp i din kropp. Inte i hans...

    Samtidigt får ju du också förstå och acceptera att om du väljer att behålla emot hans vilja, att du kan få en separation/skilsmässa på köpet om han känner att han inte kan acceptera ditt beslut...

    Jag säger inte att någon av er har mera rätt eller mera fel än den andra... Men det är ju så det är... Kvinnan kan välja att behålla även om mannen inte vill, men mannen kan välja att inte stanna i det familjelivet om han inte vill.... Kan man inte landa i en gemensam slutsats i den här frågan så splittras ju familjen i 2 hushåll... Det vore ni varken dom första eller dom sista att göra isåfall.
Svar på tråden Oplanerat gravid tredje barnet - min man vill inte ha barnet