Vad är det obehagligaste ditt barn sagt?

Min dotter sa vid 4 års ålder, på kvällen när vi låg i vår säng och gosade: "Ser du att farmor står och tittar på mig? Oj vad rött hår hon har, men änglarna är ljusare!"

Jag ljuger om jag säger att jag inte fick lite kalla kårar;))

Jag var barnvakt ganska ofta åt min systerson. Han var livrädd för "mannen". Han hade en speldosa som han fick i doppresent som började spela av sig själv, strax efter brukade han vakna gallskrikande och han var verkligen rädd. Och jag med! När man frågade vad drt var så sa han bara att han är rädd för mannen.

Vår stora pojke har sedan 3 årsåldern pratat mycket om någon "Vännes"(???) som bor i vår källare i vårt 30-tals hus. Vi hade tidigare våra sovrum i källaren, men nu har hela familjen sovrummen på första eller andra våningen i stället. Förr var det i a f väldigt mycket prat om denna Vännes... Han/hon blev arg om man tittade för mycket på hen och höll därför till i skuggorna. Ibland beklagade sig sonen för att hen var så konstig. Dessutom hade Vännes en liten ramsa som sonen gick och nynnade på. I "du kan inte ta mig"-melodi sjöng han "Du kan inte se mig; jag finns här i mörkret"...

Har även fler läskiga invånare här men Vännes har varit den som dykt upp mest frekvent och gör det ff efter 4 år då och då, då sonen utimellan kan sucka och säga jaha där är Vännes och titta mot källartrappen eller liknande... :/

Favoriserar!

Dreamy: har de funnits ngn i huset med de namnet? Har du kollat upp info om ertgamla hus? spännande!

I somras var vi på semester på en skärgårdsö, då sa vår 4-åring att en annan pappa sagt åt honom att följa med honom bort ifrån oss. Bara det att vi var ensamma på ön...

Spännande!

Hua, vad barn kan säga obehagliga saker 

Jag har ännu inget eget barn men jag själv har sagt lite lustiga saker. 

När jag var tre år så åkte jag och min mamma en runda med häst och vagn, det var väl något speciellt jippo kan jag tro. Jag sitter i min mammas knä och uppskattar väl färden när jag plötsligt lutar mig bakåt och viskar i mammas öra tyst så ingen annan ska höra att "mamma..., så här åkte vi på 1600-talet". Mamma höll väl på att svimma för jag hade inget begrepp om olika århundraden då och än mindre om vilka färdmöjligheter som fanns då...

Har även en systerson som har varit så otroligt rädd för att vara ensam och för mörker när han var yngre. Det började väl i tvåårs åldern med att han pratade om en farbror som var på hans rum och pratade med honom. Han sa att han inte visste vem den här farbrorn var, men att rätt som det var bara var han där och ibland pratade han men ibland bara kollade han på honom. Han var så rädd för "farbrorn" att han ogärna var ensam på övervåningen i sitt eget hus tills han var ganska gammal, säkert 10-11 år  Jag tyckte det var asa läskigt, och syrran med!  

Nej, jag har inte kollat upp just något om vårt hus, än i alla fall... Skulle nog dö en smula om jag gjorde det och någon med liknande namn bott här :)
Storsonen försöker i a f skrämma mittenbrorsan med Vännes också, men han är totalt obrydd :)

Vi har även makens farmor i ett av källarrummen tydligen.

Hon var en speciell liten dam; pytteliten (ca 150cm lång), ganska så högfärdig (använde mycket märkeskläder och pälsar och hattar och liknande och ansåg att söner var lite fint, medan döttrar var... tja mindre värdefulla typ... Inte direkt en gosig mysfammo :P

Hon gick i alla fall bort ganska precis ett år innan vi fick vår förste son och vi har aldrig pratat om henne här hemma, och har vi någon enstaka gång gjort det så har maken sagt farmor och jag har sagt "din/pappas farmor" beroende på vem jag talat med. Hon avskydde förövrigt sitt riktiga namn och krävde att alla skulle kalla henne "Lola", så hennes riktiga namn har liksom blivit bortglömt och nämns ALDRIG (Signe).

Äldste sonen har även i några år talat om en kvinna som "bor" i min "fingarderob" i källaren (en sådan under trappan som man kan gå in i) där jag förvarar sådana kläder man inte kan ha till vardags, utan mer till bröllop, begravningar osv. Hon har håret lite lustigt, liksom "smetat i lockar" och hon är rätt sur. Men sonen är inte speciellt rädd för henne för hon är så liten...  Hon heter såklart... SIGNE. Dog lite när sonen sa det, men fick såklart inte visa det.
Av alla namn... 
Så maken får såklart numer alltid stå i trappen om jag måste ner till hans farmor och "låna" av mina finkläder :P 
    
     

Min dotter (3,5 ) började prata om bebisen o min mage veckan innan jag plusssde...vi har aldrig(!) pratat om syskon med henne för vi tänkte egentligen inte skaffa fler barn...vid 4 olika tillfällen har hon pratat om bebisen, 3 av dom gångerna var alltså innan jag själv ens visste att jag var gravid. Och senast pratade hon om det igår, är bara i v 9 så vi bar inte berättat för någon... Har inte bekräftat eller något när hon pratat om det, vi har bara börjat prata om nått annat...

För många år sedan bilade hela familjen ner till Österrike för att hälsa på pappas gamla barndomsvän och hans familj. På vägen dit sa min bror (som då var 4 år) att vi skulle köra upp på ett berg och att det skulle regna och en blixt skulle slå ner på bilen och vi alla skulle dö. Mamma blev arg och sa att han skulle vara tyst men han propsade sig emot henne och sa 'men det är sant det är sant!!'

Lite senare på vår färd längs den slingriga motorvägen i Alperna började det blixtra och dundra och ösregna så hårt att vindrutetorkarna knappt hann med. Längre fram var det en bilolycka.

Samma år var det hockey VM eller någon annan hockeycup. Hela familjen hejade på Sverige (så klart) utom brorsan. När vi frågade honom varför sa han att Sverige skulle förlora så varför heja på de. Vi brukade fråga honom vem som skulle vinna inför varje match och varje gång hade han rätt.

Tack och lov har han förlorat sin 'övernaturliga' kraft med åren. Men det var kusligt hur han hade ett sjätte sinne för allt.