Är höggravid och bebisen kommer när som helst, iaf inom 3 v. Känner mig jätterädd för hur förlossningen ska starta och hur det känns. Några som vill berätta sina förlossningshistorier? Jag vill veta allt, även om det inte låter bra. Jag vill bara veta! Så berätta allt!
V 38+4 vaknade jag vid 3 på natten och kände något vått i trosorna. Såg lite blod och ringde förlossningen för att höra vad de trodde. De sade att det sannolikt var slemproppen. Jag försökte somna om, men hade lite "mensvärk" som kom och gick, och sov inte så bra. Vid 9 på morgonen gick vattnet. Jag ringde förlossningen igen och de sade åt mig att komma in för att kolla om det verkligen var vattnet som gått (enl mig var det ingen tvekan - rann massor, och jag fick ta handdukar och bebisblöjor för att hålla det torrt).
Jag undrade om jag skulle ta med mig saker in (räknade inte med bebis på flera veckor), och de tyckte att jag skulle packa med allt viktigt. Så, det var bara att börja packa (hade inte gjort det i förväg). Samtidigt börjadde jag få värkar, och insåg att det kanske var på gång.
Väl inne på förlossningen blev jag lite bortglömd i väntrummet och satt med värkar i ca 2 timmar (mellan 11-13) innan jag blev undersökt. De bestämde sig för att skicka in mig till förlossningen och vid 14-tiden hade jag fått ett rum. Var då öppen ca 6 cm.
Jag tackade snabbt ja till lustgas, och bestämde mig för att utgå från att det här skulle ta lång tid. På något vis gick tiden utan att jag var så medveten om det. En värk i taget, och tillslut var det dags att börja krysta.
Jag höll på med krystning rätt länge - ca 40 min, eftersom huvudet inte låg i bästa läge. Tillslut kom bebisen ut, med hjälp av barnmorskans specialgrepp via anus. Behövde inte klippas, även om det var nära, men sprack en del kring slidan. Det var inget man tänkte på så mycket just då. Att spricka kändes inte mer än något annat.
Sedan ville inte moderkakan lossna, och jag blödde en del, så det blev att åka till operation. Jag fick spinalbedövning, och de plockade loss moderkakan manuellt (kändes ingenting), och passade på att sy där jag spruckit. Jag förlorade drygt 2 liter blod, och fick 3 påsar blod (fick sedan 3000 kronor av gravidförsäkringen pga att jag förlorat över 2 liter blod). Kände mig väldigt darrig och yr innan jag fått blodet. Efter någon timma fick jag träffa maken och bebisen igen.
Stannade på förlossningen i 3 dygn. Dels för att jag var svag innan jag hunnit få alla påsar blod (fick den sista påsen efter något dygn), men dels för att jag själv hade möjlighet att välja att stanna, och för mig kändes det som lite semester där - hade mycket att ta tag i när vi väl kom hem, eftersom vi var mitt i en flytt.
På det hela taget var det en ganska trevlig upplevelse. Det är bara att "följa med" i vad som händer. Bebisen kommer ut så småningom, och trots allt handlar det inte om så många timmar totalt sett. Jag hade fått höra att man skall tänka som att man skall ge sig på ett maratonlopp. Jobbigt - javisst, men ett steg i taget, så går man i mål. Om man håller på i 10 timmar, och har en värk var 3:e minut, så blir det ju inte mer än ca 200 värkar totalt... bara att räkna ner; 199...198...197... :)
Hej! Härligt att ditt barn kommer snart :)
Min första förlossning gick ganska bra tycker jag. Det började med lite förverkar(som jag inte förstod var förverkar), så tillbringa större delen av de timmarna i varm dusch. Typ 10 gånger på en dag, känns bra det :) Sedan under natten åkte jag in till förlossningen efter att jag ringt och rådfrågat dem, jag visades in i ett rum och efter några minuter kom en sköterska in och undersökte mig genom att kolla hur mycket man hade öppnats, kommer inte ihåg hur mycket det var men de ansåg att jag skulle stanna kvar.
Och sedan var det bara att vänta... De kom in regelbundet och undersökte en för att se om man öppnats mer, man fick ta ett varmt bad/dusch om man vela, det hjälper mycket :)
När jag var 5-6 cm så fick jag flytta över till ett förlossningsrum där jag skulle få ryggbedövning insatt, Det var inte så himla lätt då det var lite trångt att få in den på rätt ställe. först så gick det inte, och den andra läkaren var på ett akut kejsarsnitt så fick vänta en halvtime-40minuter. Inte så roligt när man hade ont men det var bra att personalen meddelade varför jag inte kunde få det insatt av den andra läkaren på en gång, och det är klart jag hade överseende med det. Han kom in och fixa och trixa och fick till det, sedan sov jag några timmar så det var skönt.
När jag vakna så var jag drygt 8 cm öppen,så det vara bara att vänta och vänta... Mitt vatten hade inte gått så vänta på det, ingen smärta under den tiden iaf. Det var flera svåra förlossningar samma em/kväll jag var där så fick vänta på att få hål på ballongen :) Detta meddelades av personalen med såklart, Och då flickan mådde bra och jag med så var det inte så mycket att bråka om ansåg jag. Personalen kom in till mig ofta och var supertrevliga så allting kändes superbra.
När kvällspersonalen kom kl tio så tog de hål så fostervattnet gick, drygt en timme efter "ramla huvudet ner på hålet" eller vad man ska säga. Det gör hur jävla ont som helst så man inte vet vad man ska göra, för det spelar ingen roll hur man står, sitter ligger. Det gör bara ont.
Men då är det bara till att trycka ut ungen, själva den processen gick på kanske tio minuter för mig, max. Och så fort hon kom ut så var det bebis skrik och all smärta försvann :)
Ganska lyckat tyckte personalen och jag.
Man ska inte oroa sig så mycket. Eller föreställa sig hur det ska vara, allt kan hända.
Är du superorolig så säg det till personalen som jobbar på förlossningen, de är säkert lika trevliga som personalen som jobbade på förlossningen :)
Och det är bara att ringa förlossningen om du oroar dig över förvärkarna, eller undrar över vad det är du känner. De har svar på det mesta.
Lycka till!
Ellie: Det lät jobbigt med massa blod, och operation. Men bra att det gick bra för er båda två :) Är halvvägs med min andra nu, var inte orolig nått under min första grav och förlossningen men nu börjar jag noja lite, inte lika spännande som förra gången, nu oroar jag mig för allt som kan gå fel. Kanske inte ska skriva det här men..
Åh vad inte rädd! Det var jag också! Helt i onödan. Smärtan är odramatisk och ingenting att vara rädd för. Jag trodde smärtan skulle vara värre, liksom panikartad, men den var naturlig på nåt sätt och jag var inte alls rädd. När det var dags att krysta slutade det göra ont och jag lyssnade på kroppen och krystade som jag själv kände, vilket gav ett mjukt och icke-jobbigt krystskede som inte ens gjorde lite ont. Det var alltså helt smärtfritt.
Allt gick på drygt 2 timmar och det var lindrigare än ett tandläkarbesök, utan tvekan. Och där hade jag gått och varit rädd i hela mitt liv för det där med föda barn verkade ju hemskt.
Vad är det som du är mest orolig över? :)
.
Hej. Jag m
Hej. Jag minns när jag i nervös väntan slukade förlossningshistorier.. Det bästa tipset jag fick som jag tog med var att skita i vad man borde/inte borde. Min förlossning började molande med förvärkar som blev starkare och starkare. Jag gick hemma i 31/2 dygn varav sista dygnet med TENS dygnet runt. På förlossningen tog det ett dygn sedan. M.a.o långt och utdraget. Jag försökte samla kraft genom att sova efter att jag fick epidural vilket var sänt från ovan då jag nästintill klättrade på väggarna vid värkarna. Jag försökte tänka på andningen och hade mantrat "lugn och ro" vilket funkade ibland men inte alltid. Jag var livrädd innan men det gick trots allt bra.
Grattis till bebisen som snart kommer!
Jag gick över tiden 5 dagar och var på väg att bli tokig. Men så startade värkarna lite molande på kvällen. Jag fick sova i typ 6 timmar, men vaknade av att värkarna blivit starkare. Vid 07 åkte vi in, och väl där konstaterades att jag var 5cm öppen. Vattnet gick på plats på sjukhuset, och jag minns inte att jag ens såg slemproppen...
Jag hade inte tillgång till lustgas, och ville försöka utan epidural, så jag fick ett rum med badkar. Funkade skitbra för mig att andas genom värkarna, vilket från det att vi åkte hemifrån till kl.11 ungefär bara blev mer och mer intensiva och starka. JÄVLAR vad ont jag hade rent ut sagt, men det varma vattnet lindrade verkligen. Till slut sa jag att "snart går jag av på mitten, ge mig något".
Fick då en undersökning och barnmorska sade att jag var 10 öppen och det var dags att krysta. Skönt tyckte jag, lyckligt ovetande om att det skulle ta 30 minuter av pinsmärta innan jag ens kände värkarna, och sedan fick jag krysta i nästan 50 minuter innan han kom ut. SUCK, det var segt, men jag vet att jag hade en väldigt enkel förlossning ändå. Jag tror att det tog tid för att jag låg på rygg när jag krystade, så han åkte ut och sedan in igen...Hade så ont att jag inte ville röra mig alls, men jag tror jag hade sluppit krysta så länge om jag flyttat mig och kanske stått på knä eller så. Lyckades ju till slut föda barn helt utan bedövning, och även om det var den I SÄRKLASS VÄRSTA SMÄRTAN jag känt, så var det SÅ JÄDRA COOLT! Den adrenalinkicken går inte att slå!
Saker blir nog aldrig som man tror när man ska föda barn, men ditt knytte kommer att komma ut, på ett eller annat sätt, så go with the flow och lycka till med allt!