Angående det här med att sänka sina krav vid dejting...

Hej ts

Jag tycker verkligen att du ska känna mycket för den du vill ha en relation med. Du har inte haft turen att era vägar har korsats ännu. 

Kan det vara så att du har någon blockering som hindrar dig att känna mycket för någon? Någon händelse eller uppväxt som ligger bakom?

Jag tror att "sänka sina krav" betyder saker såsom krav på utbildningsnivå, ålder, bakgrund, kroppsbyggnad och så vidare.
Inte att man ska kompromissa med kärleken.  

Jag har alltid haft svårt för att bli kär och känna kärlek till någon. Har dock rätt lätt för att släppa in andra människor på så vis att jag delar med mig av mig själv, är öppen och ganska varm rent allmänt. 

Jag har försökt ha relationer utan de där känslorna, men då har det snarare blivit allt värre ju längre tiden har gått, och till slut måste jag göra slut för att jag helt enkelt känner mig instängd och begränsad i vad jag får göra. Har även känt mig elak som varit ihop med dem utan "rätt" känslor. 

Sist jag var riktigt kär var i mitt ex, men han var ingen bra person eftersom han var otrogen och sen lämnade mig (nästan tre år sedan). Jag vill inte ha honom tillbaka, men mitt hjärta har blivit som sten efter det. Han sårade mig oerhört mycket, så mycket att jag övervägde att göra slut på mitt liv om jag inte skulle slippa känna den där dagliga paniken. Men nu känns det inte så längre, tack och lov. 

Men som sagt... jag hade jättesvårt att bli kär redan innan honom. Det är som att jag känner förbaskat starkt de få gånger jag väl känner nåt (starkare än de flesta; jag är absolut förmögen att älska villkorslöst), men det händer mer sällan än för de flesta andra. 

Det är jobbigt, för jag drömmer om barn och familj med någon jag älskar (inte på egen hand), men ingen av de jag träffa har jag känt att jag skulle palla att bo ihop med, än mindre skaffa barn. Bara tanken på att skaffa barn med nån jag inte älskar får mig att känna mig låst. Och som sagt, på egen hand vill jag inte skaffa barn. 

Ok. 

Jag har iofs gjort en rannsakan och kommit fram till vilken "typ" jag faller för. Det finns absolut en gemensam nämnare där. Däremot har jag dejtat hejvilt utanför denna "grupp", men då har jag inte känt nåt för dem. Jag kan tycka att de är trevliga, snygga etc, men jag blir inte berörd av dem på djupet. 

Just det där att bli berörd på djupet är det jag saknar som allra mest. Oavsett hur länge jag har dejtat dem, förblir mina känslor för dem rätt grunda. Det känns mer som att jag försöker tvinga fram känslor som inte finns där än att jag blir överraskad av dem.  

Hur mår ditt hjärta nu tror du?

Trött... Det är det bästa ordet jag kan beskriva det med. Trött och uppgivet. 

Tror du att det märks utåt när du umgås med män? Du kanske skickar signaler som du inte är medveten om.

Har du råkat ut för att du känner något men han inte är intresserad?

Jag tror ju inte det. Jag är en ganska glad och sprallig person, lite "ADHD-aktig" i min iver. Lekfull. Männen brukar dras till mig tack vare det och falla för mig, och jag är även en omtänksam person som visar mycket och är rätt öppen. Men inom mig är jag... tom. Är dock van vid att hålla det för mig själv, så jag är rätt så säker på att det inte syns. Hittills har flera av de jag dejtat sagt att de uppskattar min charm, sprallighet och värme. Det går ju att vara sån även om man inte är kär i personen; det gäller bara att gilla livet i stort.