• Anonym (Ledse­n)
    Äldre 21 Dec 11:32
    3978 visningar
    12 svar
    12
    3978

    Kan man verkligen bli såhär deprimerad av att inte få ett barn till!

    Sambon vill inte.. Har väntat,trott och hoppats i 5-6 år.. Sedan kläcker han ut sej att han inte vill.. En massa bråk om detta.. Och för en månad sedan tyckte han att vi inte behöver skänka bort barnsakerna vi har kvar för han visste inte vad han kände. Gick återigen på rosa moln av hopp och glädje tills smällen kom i går .. Han vill inte och kan inte förstå hur jag kunde Tro att han höll på att tänka om. Återigen ligger jag ledsen och deprimerad .. Jag orkar inget. Julen känns extrem jobbig. Varför ska detta vara såå svårt?? Varför???

  • Svar på tråden Kan man verkligen bli såhär deprimerad av att inte få ett barn till!
  • Äldre 21 Dec 11:37
    #1

    Ja,  man kan bli djupt deprimerad av det. Du har hoppats, väntat och längtat, han har velat fram och tillbaka, hans sätt har inte varit schysst, men kanske har det varit det enda rätta för honom.

    Det du måste göra, vilket är lätt att säga men svårt att göra, är att fundera på om ett barn till är viktigare än mannen du lever med.

    Han måste fundera på om att inte skaffa ett barn till är viktigare än att leva med dig.

    Det NI måste göra är att ta itu med detta tillsammans, prata om det och inte förringa varandras känslor, kanske ta hjälp av tredje part för din sorg ä äkta och riktigt, du förlorar din dröm här och det är viktigt att du blir lyssnad på och kommer över det så du inte blir bitter i framtiden.

    Viktigt är också att komma överens om vems ansvar preventivmedlet är, jag anser att ansvaret är den som inte vill ha barn, men andra kan tycka annat.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Äldre 21 Dec 11:44
    #2

    Tack för att du tog dej tid. Vi har diskutera detta ofta nu sista året .. Han säger att han inte klarar av att sätta ett barn till till värden utan att känna att det är ok och att han vill. Han vill att jag ska gå vidare i mitt liv utan honom om detta är jobbigt för mej. Han är beredd på att låta mej gå han har haft 100 olika anledningar till varför han inte kan. Och nu säger han vara att han inte kan styra över hur han känner.. Jag är 27 år, vi har två barn. Yngsta 6 år.. Han är 39 år.. Vi har varit tillsammans i 10 år nu.. Vi har allt.. Han Förstår inte heller att det ör hans fel att min dröm är i kras , för att det är han som sätter stopp för det .. Varför gör han det ? Älskar han inte sin familj, är vi jobbiga för honom ? Jag orkar inge mera..

  • Evm
    Äldre 21 Dec 15:47
    #3

    Vänta lite nu! Att han inte vill ha fler barn betyder väl verkligen inte att han inte älskar dom han har!! Jag vill inte ha fler barn men jag älskar självklart dom jag har mer än något annat. Som tur är är jag och min sambo överens om att två är lagom.

  • Äldre 21 Dec 19:45
    #4

    TS, jo han älskar er. Men just därför säger han som han gör, att han inte vill ha fler barn. Han orkar kanske inte med fler. Om ni då skaffar fler kanske han känner att han inte orkar bo med er längre. Han vill inte börja om med vaknätter, blöjbyten, dagishämtningar osv. Han vill ha sin familj som den är, han kankse känner att han nu äntligen inte sitter 'fast' på det vis man kan känna med ett spädbarn, nu är era barn roligare, nu kan ni göra andra saker med barnen osv.

  • Äldre 21 Dec 19:52
    #5

    Jag o maken har varit i precis samma sits...jag ville såå gärna ha ett till,kände att jag va inte klar efter att andra kom...medans han inte ville. Efter en hel del gråt o utbrott från min sida, många samtal mm, så ändra han sig tillslut...De skiljer 12 år mellan oss också. Dom två första tog sig på första försöket o nu med 3:an har vi hållit på sen i somras o fortfarande ingenting. Nästan så ja börjar tro att moder natur sätter stopp för ett till för att vi tyckte så olika förut...
    Jag hoppas verkligen att du o din man löser allt till de bästa!!

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Äldre 21 Dec 22:42
    #6

    Mamma 1983.. Jag önskar oxå att min man var som din.. Men i kväll sa han rakt ut att han inte vill ha en till.. Jag är besviken och sårad över hans velande.. Han velat nu med.. Men jag har sagt att jag inte klarar av det mera. Å då sa han att då får det vara nog med dom vi har!! Hoppas det tar sej för er snart

  • Anonym (V)
    Äldre 21 Dec 23:50
    #7

    Jag var i din situation för ca 2,5 år sedan. Jag var drygt 30 och min man närmade sig 40. Två barn på 6 och 8. Jag hade längtat efter ett barn till i ett år. Innan dess hade jag varit ganska nöjd, två barn är ju ändå "lagom". Jag grät mig till sömns flera nätter, eftersom min man inte ville, var rädd att något skulle hända eller att vi inte skulle klara av det. Jag mådde jättedåligt, verkligen jättedåligt. Försökte förlika mig med tanken att vi inte skulle ha fler barn. Nu "ordnade" det sig för oss, eftersom min man ångrade sig, han förstod hur mycket det betydde för mig, och kände själv att han nog ville också. Vill bara säga att jag förstår precis hur du känner dig. Hoppas att det ordnar sig för er, på ena eller andra sättet.

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Äldre 22 Dec 10:33
    #8

    Tack anonym v!! Jag önskar också att jag hade en sambo som tänkte som din. Men han känner inte för ett barn till och då kan han inte sätta en till världen... Han säger att han kan ju ångra sej. Men jag tror han bara säger så för att ha husfriden kvar.. Han kommer inte att ändra sej nu om han inte har gjort det tidigare. Och jag vill inte vara över 30 år när jag får barn heller.. Det jobbiga i allt ör att när han säger så då hoppas jag ju igen .. Planerar i mitt huvud mm hur allt skulle vara och bli. Känner mej glad och upprymd tills han säger igen att han inte vill ha ett till ich då rasar allt igen för mej..

  • Anonym (V)
    Äldre 22 Dec 10:52
    #9

    Och det är väl det som kanske är det jobbigaste, att han ibland säger "kanske", och så hoppas du, tills han säger nej. När min man sa nej sista gången (innan han sa ja på "riktigt") kändes det för mig som om någon jag älskade hade dött, så nere var jag. Jag grät hejdlöst, och hade egentligen accepterat att det inte skulle bli fler, tänkte att nu får jag tillåta mig att gråta tills jag har gråtit färdigt, sen får jag leva med mina två älskade barn och man. Det är ju som andra har sagt, du måste ju bestämma om du kan leva utan ett barn till, eller om du vill gå vidare. Ibland måste man kanske leva med en sorg, precis som om när någon har dött, det blir förhoppningsvis lättare med tiden. Och du, jag ville inte heller ha barn efter 30, men nu är jag 34 och har en 6-månaders, det går bra det också. Man vet ju inte, han kanske ångrar sig om något år. Fast, det är ju det, ni båda hade nog mått bäst av ett definitivt beslut kanske. Jag är ledsen för din skull, jag är nog inte till så stor hjälp heller, men jag förstår dig! Kram

  • Äldre 22 Dec 10:56
    #10

    TS sluta sätt din förhoppning till honom, sluta lyssna på vad han säger. Ta reda på vad DU vill istället och agera efter det.

    Vill du ha kvar din familj som du har mer än du vill ha ett tredje barn? DET är frågan nu. Inte om han kan tänkas ändra sig, för det kommer han inte att göra.
    Ge honom inte chansen att vela mer, ta kommandot och bestäm dig du istället.

    Varför vill du ha ett barn till? Är det för att du inte vet vem du är om du inte är mamma? För så kan jag känna nu, när mina är tonåringar.
    Jag saknar bebistiden, lite dagistiden men sen.. Vill jag verkligen börja om? Vill jag verkligen ta vaknätter, vabbdagar, att inte kunna bara åka iväg och göra det jag vill utan att behöva fixa barnvakt osv. Era barn är så stora nu så de klarar mycket själv, behöver du känna dig mer behövd igen?

    Fundera på det men sluta upp med att planera och hoppas, då tar det bara längre tid innan du kommer över det.

  • Äldre 30 Jul 07:56
    #11

    Hej. Känner som dig ts med skillnaden att jag har ett barn, 6 år och är 40 år. Min sambo vill inte ha fler barn då vårt förhållande varit på sparlåga dessa 6 år och han inte orkar med en till. Detta har blivit tydligt när jag under våren och sommaren tagit upp frågan. Tidigare har jag känt att jag inte orkat och varit nöjd med att vara tre, men nu vill jag. Detta har påverkat förhållandet negativt då min man nu går omkring och är leden för att jag inte kan vara nöjd med det vi har. Jag håller mina känslor mer inom mig. Är glad för det vi har. men tårarna kommer när han och jag talar om detta, får ont i hjärtat när jag ser familjer på stan med två eller fler barn. Nyfiken att höra hur du hanterat det och hur det gått för dig?

  • Anonym (Ellie­)
    Äldre 30 Jul 08:31
    #12

    Hej,

    Jag har ett barn i lågstadieåldern och har längtat efter syskon i drygt tre år nu.
    Jag ska erkänna att min man har börjat vända lite nu, och sakta men säkert har vi kunnat närma oss den typ av diskussion som jag verkligen har saknat. Hur praktiska saker skulle lösas, om vi orkar, hur det skulle bli osv. Sånt som man ju vill bolla och prata om med den partner som i så fall ska bli far till ens barn.
    Det är sånt jag inte kan prata om någon annan med! Utan det är ju han och jag i så fall som ska fatta det beslutet. Men vi är långt ifrån framme och jag känner hur tiden rinner ifrån mig.. ifrån oss.

    Det har varit mycket tårar, en lång vända i familjerådgivning och massa månader av ångest kring ägglossning och mens. Jag har verkligen önskat att jag kunnat stänga av kroppens funktioner helt då jag blir så otroligt påverkad.
    Att se familjer med två eller fler barn, särskilt sommartid, är också jobbigt.

    Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men att vi gick i familjerådgivningen fick nog min make att förstå hur otroligt ont det här gör. Och att det inte är så att jag saknar något, egentligen. Jag har ju ett barn som jag älskar så ofantligt mycket men när han säger att jag ska vara "nöjd" så tänker jag att nu har du inte förstått ett j-vla dugg. Och att min längtan efter fler barn inte har något med mitt förstfödda barn att göra.

    Inte heller kan jag stänga av den. Och jag har också försökt få honom att inse att det här med hur många barn man vill ha är en livsfråga. Jag ser det som ett av mina stora mål i livet att bli mamma till fler barn. Jag vill ha fler barn i mitt liv. Och om inte det är ett av dina mål... då kanske inte vi ska leva ihop?
    När jag har börjat säga på det viset så tror jag han förstått faktiskt. Jag har gjort jämförelser typ att om det var ett av dina livsmål att bo ett år i Australien, men att jag känner att det inte är något som lockar eller som jag vill gå med på, då måste ju jag indirekt förstå att du kanske lämnar mig för att det här är något som är så otroligt viktigt för dig?

    Så familjerådgivning med en bra terapeut kanske kan vara något? Vi gick tillsammans en gång, sen separat varsin gång, och sen några gånger till på slutet tillsammans. Det var väldigt givande!!

Svar på tråden Kan man verkligen bli såhär deprimerad av att inte få ett barn till!