Gravid, ensam då sambon hellre festar. (långt inlägg)

Jag behöver skriva av mig, få tips och råd av er som kanske varit/är i samma situation. Jag är 22 år och min sambo är 27 år. När jag träffade honom så kändes allt för bra för att vara sant, ingen innan honom hade behandlat mig så bra som han gjorde. Han fick mig att må så sjukt bra och jag föll pladask. Vi båda var så lyckliga tillsammans. Vi träffades genom gemensamma vänner och han hade sagt till min vän innan vi träffades att han var less på att festa och alltid göra samma sak, han ville hitta någon att dela sitt liv med osv. Vi flyttade ihop rätt snabbt, allt va fortfarande bra. När vi hade varit tillsammans i ca 6 månader upptäckte jag att jag var gravid. Jag använde mig av p-ring så det var inte planerat. Jag fick till en början panik och jag berättade på en gång att jag var gravid. Jag grät och var lite i chocktillstånd. Jag ville ju självklart ha barn någongång i livet och jag såg ju en framtid med honom men det kom så plötsligt bara så jag visste varken ut eller in. Han var väldigt förstående och höll om mig och sa "jag älskar dig och jag finns här till 110% oavsett vad du väljer att göra". Vi pratade en hel del och han sa att han ville behålla barnet men att han vill inte att jag ska känna någon press. Det gick 2 dagar tills jag fick komma till sjukhuset, där fick jag veta att jag var i v 9 och när jag såg det lilla miraklet och hjärtat slå så bestämde jag mig för att behålla barnet. En månad gick och vi var nu ännu lyckligare, han va väldigt omtänksam, försiktig, kärleksfull osv, men så började han festa igen. En helg blev till tre helger på raken och så fortsatte det. Han kom även med som lärling i en mc klubb (en helt vanlig klubb med härliga människor som har stort intresse för mc, inga konstigheter) som började ta upp väldigt mycket av hans tid. Jag började känna mig ensam trots att jag har så fin familj å fina vänner runt mig. Det är ju hans uppmärksamhet jag vill ha, det är honom jag vill dela lyckan med. Nu är jag i v 27 och det är inte alls kul att gå igenom min första graviditet själv. Helgerna består av fest för honom. På senaste tid har han int ens kommit hem och jag har inte fått tag i honom förrän vid 12-tiden dagen efter. Vilket resulterade i att jag självklart blev jävligt orolig att det hänt något dom första gångerna. Han brukade ju alltid komma hem hur full han än var, men inte nu längre. 4e gången det hände så vart jag helt förstörd och fick för mig att han träffat någon ny när han är borta så ofta och inte ens kommer hem eller hör av sig när han festar. Han nekade starkt till det. Jag var hemma hos en kompis för att jag var så ledsen men åkte sen hem för att se om han kommit hem från lördagens fest. Jag hittar honom på soffan med en öppnad vinflaska som han själv hällt i sig. Så jag stack. Sov över hos min kompis i 2 dagar fastän han ringde och bad mig komma hem. Jag åkte hem, berättade att jag inte ville leva såhär. Skullde det va såhär när barnet kommer också.? Nä han skulle bättra sig, han skulle inte dricka så ofta, han skulle ta vara på det han har osv. Men ändå så fortsatte han. Jag ser ingen annan utväg än att flytta. Det känns som att han aldrig kommer att förändra sitt drickande. Han säger att han ska mycket men det händer aldrig något. Återgen har jag suttit ensam hela kvällen efter jobbet för att han skulle och dricka öl. Jag är beräknad 31 mars och jag är så glad för det lilla liv vi skapat. Men samtidigt livrädd hur jag ska klara allt ensam. Förlossningen, ekonomin, eller bara förklaringen till mitt barn varför inte pappan finns med i bilden. Min bästa vän är mer engagerad än vad min sambo är. Jag känner mig hemsk, ensam och misslyckad. Jag skulle kunna skriva hela natten men då skulle nog ingen orka läsa.. Vad hade ni gjort i min situation? Tacksam för svar.