Separationsångest som vuxen, finns det fler?

Jag har svår separationsångest till mina kvarvarande barn sedan min 14 åring dog i självmord. Jag målar fan på väggen så fort de inte svarar eller går ut utan att meddela var. Jag försöker inte visa det men ibland är det jäkligt svårt och jag kan få rejäla utbrott när barnen väl svarar efter 15 gången jag ringt. Fullt normalt sa min psykolog.

Min fråga har du varit med om något trauma som gjort att du har denna separationsångest?

Jag är 21 år Jag lider fruktansvärt min sambo har åkt iväg över helgen med en vänn. Jag och min sambo bor ihop arbetar ihop Vi är med varandra nästan 24/7. Jag försöker verkligen inte visa de men hade jag kunnat hade jag sms:at och ringt han hela tiden eller tillo med hämtat han om han så va i Kina. Nu när han är borta känner jag mig helt tom jag känner mig så fruktansvärt övergiven. Som vänn är ja intensiv jag kan lätt sova över vilket jag gjorde väldigt ofta när jag var yngre. När min vänn va tvungen att görRA annat braka min värld. Om det skär sig i förhållandet och min sambo tillexempel går till gymmet brakar min värld ihop. Andra skulle kunna säga men han går ju bara till gymmet men för mig i min värld är han ett monster som inte vill ha mig längre o jag är helt själv på jorden. Annars njuter jag fruktansvärt mycket av livet är ofta positivt o glad men det är när jag blir själv som ja blir helt knäpp. Asså de e skit jobbigt

När jag var litet barn till kanske upp mot 14-års åldern hade jag separationsångest från min mamma. På dagis hade jag väldigt svårt när hon skulle åka, jag åkte aldrig till vänner för att jag var så rädd att det skulle hända min mamma någonting. Skulle jag någonstans så skulle mamma med och svarade hon inte i mobilen blev jag alltid jätteorolig att det hade hänt något. Självklart ska man bry sig om sin familj men det här gjorde så att jag ständigt gick runt och var orolig. 
I dagsläget har jag inte separationsångest från min mamma utan från min hund. Jag har svårt att lämna henne i lägenheten själv, att lämna henne i bilen en regnig dag i bara 5 min eller bara lämna henne hos min mamma om jag behöver hundvakt. 

Min hund har konstigt nog inte påverkats av detta då hon klarar av att vara själv helt utmärkt, men ett tag hade hon rejäl separationsångest från mig men det är mycket bättre nu. Men jag lider verkligen när jag måste vara ifrån henne

Jag har inte berättat för min partner mer än att jag inte vill att han går när vi har en diskussion men egentligen är det större än så. Min separationsångest är som värst vid en diskussion och min partner lämningar för Tex jobb. Andra kanske kan hantera vi pratar om det imorgon eller sen , för mig är det ren tortyr jag känner mig helt tom och övergiven. Om han reser bort och vi kanske haft en dissektion dagen innan vill jag bara gå upp säga hejdå o gå till kontoret för att sedan återvända när han lämnat för att slippa se han åka från mig. När han lämnat har ja ingen lust att äta eller lämna hemmet. Som nu ligger jag och väntar jag hatar att ja är så knäpp mes det och vet i te riktigt vart det grundar sig i.

Japp här har du en till!

Är 30 med sambo och barn.

Hej! Jag är nästan tretton år gammal och jag har väldigt mycket och väldigt svår separationsångest från min "familj".

Mina föräldrar är alltså skilda och varje gång jag ska till min far så mår jag jätte dåligt. Det är inte pga honom, utan för att jag ska vara hemifrån även om det är en natt.

Jag får extremt ont i huvudet och magen och jag mår illa innan. Har förklarat hur jag känner och så för mina föräldrar men ingen förstår att jag mår jättedåligt över det här. Sitter ju här nu gråtandes, 02:40 på natten 15 timmar innan jag ska åka härifrån och jag har panikångest. Vill bara låsa fast mig vid min säng och skrika att jag vägrar. Fast förra gången jag skulle åka var jag tvungen att vara borta i 10 dagar. Då höll jag fast i sängen och vägrade släppa så blev dragen ut ur huset och släpades till lägenheten. Det var inte så värst kul. Mådde dåligt hela tiden typ och nu har jag samma ångest igen även om det är en vecka. Skulle bli väldigt tacksam för tips! Tack på förhand!

När jag var i din ålder hade jag extrem separationsångest från min mamma. Särskilt när jag skulle besöka min pappa över en helg, en vecka osv. Jag hade behövt prata med någon utomstående under den perioden, någon som var objektiv och kunde ta mitt problem på allvar. Jag var tyvärr allt för feg och det får jag betala för nu i vuxen ålder. I dag får jag separationsångest när jag känner mig otrygg eller ensam. Försök att prata med någon vuxen som inte är din mamma eller pappa. När skolan börjar, gå till skolkuratorn. Det krävs mycket mod till det, men personen är utbildad, objektiv och är till för dig.

Jo, klart man känner igen sig. Hatar verkligen detta här med separationsångest. Man lider oerhört av det. Men det är först nu, när jag nästan e 50, som jag fått mina svar, varför jag har det.

jag har separationsångest, jag är 23 år idag. Det har plågat mig sedan jag var liten, pappa flyttade och skaffade nytt 20 mil bort. Så på helgerna fick jag lämna mamma, då grät jag - kom till pappa blev glad - fick lämna pappa på söndag - kom hem till mamma glad. 
Fick alltid höra att jag var "en svikare" som inte bodde med pappa (enl honom) för jag skulle ha det bättre där.. Fast han flyttade. Ännu idag kan jag inte separera mig från saker, inte bara personer, utan även saker. Jag grät när jag kastade mina skor. 

Jag förstör alla relationer jag har, speciellt kärlek. Senast för en månad sedan förlorade jag han som står mig närmast, för att han inte klarar av min ångest över att förlora honom. Självuppfyllande profetia.....

Jag är man, över 40 år, och lider av separationsångest när någon i familjen reser bort några dagar. Värst är det när frun åker, eller om alla åker och jag blir hemma själv. Det kan förstöra flera veckor för mig, fastän dom bara är borta någon dag.

Jag har separationsångest och det plågar mig dag och natt. Läs gärna min blogg: www.resantillverkligheten.blogg.se

Bumpar denna tråd.

Är det någon mer som lider av separationsångest, och har ni några knep?

Själv är jag inte så rädd att det ska hända något med de som reser bort, utan det är mer att det förstör min rutin. Sedan jag fick panikångest/oro/depression så är jag känslig för förändrngar.

Tro mig. Du är på pricken som samtliga kvinnor jag nånsin hört berötta om sig själva. En exakt kopia.De kan gå ett helt liv med en partner som försöker leva tillsammans med dem utan att lyfta ett finger,tänka en tanke av oro över någonting varken åsikter politik barn. De tar alla runtonkring dem förgivet och blir aldrig svartsjuka. Sist men inte minst bryr de sig inte särledes mkt om sina partners hälsa problem eller dyl.

Men så fort en partner skiter i dem så vill de lägga allt sin moderskap, flickvänliga service och efterhängslighet på de som minst behöver det. Precis som du klarar dig utmärkt utan alla de killar som "behöver dig." en skam. Du har dessutom mage att beskriva dina känslor som äkta på samma sätt som du sökt upp en våldsam intern på sala anstalten. Kärlek handlar inte om att vårda folk. Kärlek handlar om att ställa tillrätta felaktigt beteende.

Jag känner igen mig i de flesta av er. Jag fick tidigt som barn lämna en av mina föräldrar och har därefter träffat den väldigt sällan, med otroligt jobbiga hejdå:n när vi väl setts.

För ett tag sedan träffade jag min nuvarande pojkvän och har sanslöst stora problem när vi lämnar varandra i några dagar. Det kan också handla om bara en dag, då vi ex. Ska jobba och ses efter jobbet. Jag blir orolig, får ångest, kommer på alla de saker jag glömt säga till honom, undrar vart han är, och så vidare. Om han inte svarar på mitt sms får jag för mig att han ogillar mig... Det är alltså förmodligen som du säger, att det bla. Grundar sig i dålig självkänsla. När vi var på en nöjespark blev jag jätteorolig när han skulle åka karusell, precis som jag varit när min mamma skulle åka när jag var mindre.

Samtidigt tänker jag att en del av ångesten kanske dämpas när man gång på gång får se att vi faktiskt ses igen efter arbetsdagen, eller att vi ses på måndag som vi bestämt. Att han kanske ringer istället för att svara på mitt sms. Om man går igenom detta nog med gånger, även om det känns som SKIT, så lär man kanske sig att denna situationen är annorlunda? Det är nog mitt tips, att försöka ställa om sin uppfattning. Vilket nog både är jobbigt och tidskrävande, men också nödvändigt. :)