Allvarligt talat - den perfekta killen finns inte!

Jag separerade med mitt barns far för ett tag sedan. Det var han som valde att bryta och trots att jag blivit illa behandlad och mått skit i förhållandet blev mitt hjärta krossat. Och det var inte första gången. Jag väljer helt klart skitstövlar till partners, vilket kan tyckas är märkligt eftersom jag är en tjej med "skinn på näsan". Jaja, OM jag återigen vågar ge mig in i ett förhållande igen kommer jag vara SUPERnoga med vilken typ av kille jag väljer. Jag har en del krav/kriterier om hur min tilltänkta partner ska vara; - han ska vara ödmjuk och ha tillgång till alla sina känslor - han ska vara empatisk och förstå smärta hos andra - han ska vara lätt att prata och resonera med, även om man inte är överens - han ska vilja prata känslor och vilja prata om styrkor i förhållandet - han ska älska barn och ta till sig mitt som "sitt eget" - han ska vara pålitlig och öppen, aldrig dölja sin mobil, facebook etc - jag ska känna mig trygg och prioriterad - han ska inte vara "grinig efter jobbet", snäsa eller kasta sig framför datorn - han ska gilla friluftsliv och vilja hitta på många saker - han ska vara djurvän - han ska se någorlunda anständig ut - han ska ha ett anständigt arbete men behöver inte vara rik eller karriärakille - han ska vilja ha barn i framtiden - han ska vilja gifta sig - han ska vilja spendera mycket tid hemma med mig men också ha ett eget liv med egna intressen - han ska ha en svärmor som är frisk i huvudet Osv osv osv... Kom igen nu alltså, den här killen FINNS inte (jag vet att halva FL kommer hävda att det är just deras sambo jag beskriver)!? Det är orimliga krav va?