Äntligen gravid - Sambon "flippar ut" (långt)

Först och främst; stort grattis till graviditeten! 
Jättetråkigt att höra att din sambo reagerat som han gjort på graviditeten, men jag skulle tro att du bara behöver ge honom lite tid att smälta nyheten. Din sambo kommer att vilja ha barnet och vara glad över graviditeten så småningom men just nu behöver han nog bara lite tid, tror jag. 
Jag förstår att du gärna vill titta på bebiskläder och diskutera mat- & alkoholvanor med honom, men du kanske får avvakta lite och diskutera sådant med vänner eller på familjeliv så länge? Jag menar inte att han ska få all tid i världen, men ett par veckor kanske han skulle behöva då han får landa lite i allt det nya?

Min sambo uppträdde lite märkligt de första veckorna efter vi fick veta att vi skulle ha barn, men jag taggade ner och pratade inte så mycket om bebisen. Sen helt plötsligt en dag satt han vid datorn och sa "Kom, jag skulle vilja att vi tittade på barnvagnar på nätet lite, så känns det inte så överväldigande för mig." Det visade sig att han hade haft panik över alla grejer som skulle inhandlas, över vår för trånga lägenhet etc. Det var det som gjorde det jobbigt för min sambo med barnet, att det var så mycket som skulle fixas. Men sen denna dag så är han jätte mån om mig och bebisen och vill vara delaktig i alla beslut gällande bebisen. Jag är helt säker på att även din sambo kommer känna så här så småningom! Din underbara sambo blir snart sig själv igen, ska du se :)

När det gäller bebiskläder så tror jag att det är mycket roligare för oss gravida att titta på och köpa små bebiskläder än vad det är för männen. Min sambo har förklarat det som att "Jag bryr mig om bebisen och längtar efter henne, men jag bryr mig faktiskt inte om vilken färg det är på kläderna. Men du bryr dig, så du får gärna vara intresserad för oss båda, så kan jag följa med ibland och köpa kläder och låtsas vara intresserad!" 

Stort lycka till med sambon och lilla bebisen! 

Tack för ditt svar! Jag är glad att det löste sig för dig och din sambo.

Tyvärr så är min sambo inte orolig för det som ska fixas. enligt honom är han inte redo och han kommer inte bli en bra pappa. Sedan kan jag inte riktigt förlåta honom för att "lurat mig" då han faktiskt sagt att han vill.

Jag hade inte heller brytt mig så mycket om han sa att jag fick bry mig om kläder själv. Men som det var nu fick jag absolut inte köpa. det var tvärt nej och han blev nästan arg.

Tyvärr har vi hamnat i den läget att min sambo i princip sagt att jag får välja mellan honom och bebisen. Ett svårt val vems hjärta jag ska krossa.

Men herregud. Hur gammal är han?! Vad då välja mellan honom och bebis. Oavsett om han vill eller inte så är han pappa till ett litet liv, som kommer att bli en helt egen PERSON. Jag antar att han är tillräckligt begåvad för att veta vad som kan hända om han som man har sexuellt umgänge med en kvinna i fertil ålder? Vad som faktiskt kan hända även om man skyddar sig. Hans beslut. Hans ansvar. Nedrigt att lägga skulden på dig. Vuxna (eller kanske inte) karl! Ursäkta, men blev arg av det jag läste. Jag kan förstå att man inte vill eller inte tror att man klarar av och att man kan känna sig rädd.....men att säga på det viset....fy! Se till att få med honom på samtal hos BM. Boka in ett samtal tidigt redan nu för bara dig först och diskutera igenom situationen med din BM.

Jag är väldigt anti alla "lämna honom"-råd här på FL, men en vuxen man på 30 år som beter sig så som du har sagt kommer inte göra dig lycklig senare heller om du skulle välja att ta bort barnet nu bara för hans skull. För övrigt så handlar det inte längre om att du skall välja - han har redan valt när ni slutade med preventivmedel (eftersom han uppenbarligen var väldigt medveten om det).

Jag tycker att du skall vänta lite. Det är ju fortfarande jättenytt för er, och du måste inte bestämma dig för någonting alls än.

Ring barnmorskan och hör dig för lite vad hon kan hjälpa till med. Be att få en tid till kurator/familjemottagning (det är ofta kö, så gör det direkt!), och ta sedan med dig killen dit. Det är faktiskt fullt möjligt att han uppfattat situationen annorlunda och nu har fått panik eftersom det plötsligt blev "på riktigt". Många människor (och jag tror männen är lite överrepresenterade här) har svårt att förstå och sätta ord på sina känslor, utan stänger bara av helt när det blir något stort och överväldigande som händer.

Känns det inte bra mellan er så se till att ni får någon samtalspartner som kan hjälpa er nu. Har du råd kan det vara vettigt att gå privat.

Jag förstår också att du vill börja titta på babyprylar och allting sådant direkt, det vill man ju, men lägg det åt sidan ett tag. (Ett annat skäl att vänta lite är att missfallsrisken inte går ned förrän efter vecka 12, och då kan det vara skitjobbigt om du redan köpt en massa kläder och planerat massor). Du kommer att ha god tid på dig att skaffa det som behövs.

Lycka till! Jag tror det kommer att ordna sig om du bara ger det lite tid och helst får någon terapeut eller liknande som kan hjälpa er just nu.

Men skojar du med mig?! Tvingar han dig att välja mellan honom och ert barn? För jo, det är hans unge med. Han var med och hade sex utan skydd och dessutom sagt till dig att han ville det. Han verkar ju helt dum i huvudet om han tror att han bara kan ångra detta hur som helst.

Hade varit så arg så jag kokade i dina kläder Ts. Fan vad lågt av honom att gå med på att köra skyddslöst och sedan bara "hoppa av tåget" när det inte passar längre. Att han inte skäms?! Sov han på sexualundervisning eller hur i all världen kan detta vara så chockartat för honom??

Tack för alla svar.
har tyvärr inte kunnat svara tidigare då min sambo har infört "bebisförbud" hemma. Vilket innebär attt jag inte får titta på baby sidor, prata om bebisar, läsa fakta om bebisar eller skriva om det. Där inkluderas tyvärr att jag inte ens får läsa familjeliv. Hade han vetat att jag skrev här hade han nog slängt ut mig med huvudet före.

Nu får jag säkert honom att låta som värsta idioten, men han är inte alls det i vanliga fall.
Stormen har dock lagt sig och jag har förklarat att jag inte tänker göra abort. Jag säger att jag inte skulle klara det. Det enda han gnäller om nu är att "Om jag vore i dina skor, om jag vore kvinnan, då skulle jag göra abort för dig" jag försöker förklara att han inte kan säga så innan han vet hur det känns, men det köper han inte.

Jag har förklarat att om han vill ha mig, får han ta både mig och saken i magen (Jag får inte säga bebis för det är ingen bebis än)

Har även bokat tid att prata med någon, men min sambo tvärvägra att prata med någon om något. Men hoppas att samtalen iaf ska få mig att få tillbaka glädjen över detta. Jag hade inte tänkt köpa mer än ett plagg, ville bara ha ett, någonting att hålla fast vid för att detta skulle kännas verkligt.

också oroliga att all gråt, stress och bråk ska ressultera i missöden. Som tillexempel missfall eller förlossningsdepprition.

Vännen, han inte bara låter utan ÄR värsta idioten. Att bete sig som han gör när det blir lite obekvämt för HONOM är omoget och riktigt nedrigt. Att, som han gör, försöker skuldbelägga dig och förbjuda dig det ena och det andra, låter.....ja, jag vet inte ens vad jag ska säga. Bra att du fått tid för samtal. Hade jag varit i din situation hade jag lämnat mannen i fråga i alla fall tillfälligt. Jag skulle ALDRIG acceptera att bli så nedgjord eller leva i bråk och osämja pga något som är ett delat ansvar. Förbjuda dig att läsa eller skriva på ett diskussionforum! Vännen VAKNA! 

Lämna honom på studs. Han låter mkt obehaglig och kontrollerande. En vanlig man med någorlunda vett och förstånd hade aldrig betett sig såhär. Detta måste du förstå + denna miljö är inte bra för dig. Du behöver fokusera på dig och ditt barns hälsa nu

Har inte hört något så här illa på länge........

Ringer många varningsklockor här... Vi blev oplanerat gravida och även om sambon aldrig brytt sig om kläder eller egentligen nånting av det praktiska (vagn, sele, bilstol mm) så har det aldrig varit ens i närheten av det du beskriver. Jag kände mig inte ett dugg redo att bli mamma, var ledsen över många saker jag inte skulle kunna göra med barn och sånt. Men, jag tänkte redan då mycket på barnet, även i det sammanhanget. Var rädd över att jag skulle känna att jag missat något och låta det gå ut över barnet, att jag skulle känna mig bitter på honom (han är 1,5 nu och det enda jag nånsin känt för honom är kärlek), osv. Din sambo verkar ju inte tänka så alls. Visst att man kan få lite panik, men det här är ju helt klart något mer än så.

Det här är inte okej överhuvudtaget. Det här är något helt annat än att bara få tillfällig panik för att man råkat bli gravid.

En kille som älskar dig förbjuder dig inte att göra någonting. Han kan be dig att inte prata om bebisen ett tag, för att han själv skall kunna hinna landa i det, men det är något helt annat än att komma med förbud.

Att skuldbelägga så som han gör och prata om att han minsann skulle gjort abort är heller inget normalt eller vettigt beteende hos en vuxen människa. Så gör man inte.

Att därtill inte ställa upp på samtal om han nu har sådan panik visar ju på att han inte ens är beredd att försöka hitta en lösning.

Jag är inte den som hojtar om att man skall lämna någon direkt, men Wittra har helt rätt och du bör överväga det, TS. En sån här miljö är inte bra, oavsett om ni skall ha barn eller inte.

Om du vill ha hjälp att bedöma läget så ring Kvinnojouren (kvinnofridslinjen.se) för de har mycket erfarenhet om vilka varningstecken man skall se upp med.

Det är ju faktiskt hans dator jag använder. En dator som han köppt för sina pengar innan vi ens träffades. Så han borde ju ha all rätt att bestämma vad jag får göra på hans dator som jag lånar. Han säger att han inte orkar höra eller se något mer om barn just nu.

Igår sade han att han hade läst om "sådana fall som mig"(?) och även att enligt informationen på nätet är det små risker att något går fel vid en andra abort (har gjort en som 17åring). Han säger även att "i sådana fall som mig" så kommer man komma över en abort.
Jag vet inte riktigt vad han menar med sådana fall som mig? menar han gravida kvinnor som inte vill göra abort för sin partners skull? eller gravida kvinnor som tvingar på sin partner ett barn, som han så fint uttrycker det. Han säger även att han är så upprörd och sårad för att jag är egoistisk och sätter migsjälv framför vårat förhållande. Jag försöker förklara för honom att om jag gör en abort num, så kommer jag aldrig kunna förlåta honom iallfall för allt.

Han har iaf nu gått med på att gå och prata med någon tillsammans med mig. Jag har gjort det tydligt för honom att om han gör det för att han vill ha flera på sin sida som säger åt mig att göra abort så behöver han inte besvära sig. För jag vet hur jag känner. (Han har redan hans godeman som hackar på mig att vi inte borde skaffa barn då min sambo är sjukskriven. dålig ekonomi. Men han kommer vara sjukskriven minst 10 år till. ska vi aldrig kunna ha barn då?)
Vi väntar på en tid iaf. Hoppas bara inte den vi ska prata på börjar gnälla om abort med. orkar inte mer sådan. Jag förstår att man måste komprimissa och tänka på varandra, men jag vill verkligen inte.

För det första vill jag säga grattis till den lille i magen!

Sen vill jag beklaga att din partner uppför sig värre än värst. Kan inte föreställa mig hur det känns att inte kunna prata om sig graviditet med den man älskar (Är gravid i vecka 18).

Det jag blir mest förvånad över är att ni har sex utan skydd i flera månader och sen blir han upprörd när du blir gravid? Snoozade han på sex och samlevnadslektionerna i skolan? o.O
Sen att han kräver att du ska göra en abort (om jag förstod dig rätt) verkar ju absurt.

Ni skulle inte kunna få tid för ett tidigt ultraljud? Min partner hade svårt att att ta in att det faktiskt var ett litet liv i magen innan vi gjorde första ultraljuder (v. 11+5). Det är lite skillnad för oss kvinnor tror jag. Vi känner att brösten svullnar och gör ont, känner av illamåendet och märker hur kroppen förbereder sig för en graviditet. Det är nog svårare för männen att förstå att det är ett litet liv i magen innan dom ser hjärtat picka på skärmen eller hur magen börjar växa.

Sen kan han såklart inte ursäkta sitt beteende på något vis. Men om han faktiskt får se att det är ett liv i magen, ett liv som han själv har varit med och skapat, då kanske han får en helt annan syn på din graviditet. (om det nu är en värre släng av panik han drabbats av).

Lycka till med allt!

Nej, det är faktiskt inte ok även om det är hans dator. Det är helt enkelt inte det minsta normalt. Inte någonstans. Om det hade varit så att han inte hade velat att du tog med dig den någonstans för att han var rädd för att den skulle bli skadad eller liknande så är det rimligt, men inte att censurera. Huvaligen.

Bra att han i alla fall ska följa med och prata med någon.

Hur går det TS?

Kära Syltkatten! Jag lider med dig i din situation! Vad starkt av dig att söka hjälpa och att övertala din sambo att följa med! Utifrån det du skriver så tänker jag att ni båda behöver stöd i den nya situationen. Din sambo verkar vettskrämd och reagerar på ett dumt och omoget sätt. Lycka till med allt och försök njuta av din graviditet!!!
Många kramar
Anette, mamma och socialarbetare

Det låter som att han har det lite svårt med hur han ska hantera detta känslomässigt. Jag tycker själv inte om när saker och ting blir för känslomässiga, och kan då bli otrolig irriterad över att andra bemöter mig som om jag borde visa känslor. Svårt att förklara, men just så låter det för mig som din man känner det.

Han vill nog bara få lite distans tills han själv hittat sin roll i detta. Hur han ska förhålla sig, känna, agera. Hur han ska bete sig utåt sett, vilka känslor han ska visa och inte. Ge honom tid, tvinga inte på honom graviditeten för mycket. Jag förstår att du vill ha stöd men det kommer du nog att få också. Det är väldigt långt kvar på din graviditet och han kommer med all säkerhet att hinna landa och kunna vara ett stöd för dig, och glädjas med dig.

Det du kan göra är att fråga om det är något som är på tok, om han har ångrat sig, om det är nåt han vill prata om. Men som sagt tror jag att han behöver tid och inget annat. Lite distans och att slippa bli påtvingad att känna glädje, upprymdhet och kärlek.

Stort grattis till graviditeten! Det kommer att gå jättebra. En del blir mer omtumlade än andra i början men det går över.

Oj, läste bara trådstarten och svarade utifrån det. Nu låter mitt inlägg ganska dumt, vill han alltså inte ha barnet? Jag trodde ni aktivt försökt att bli gravida?