Båda studerar och gravid

Pengar ska man inte ora sig över sånt löser sig. Det är vell mer om ni är mogna och känner att ni är redo att ta det steget. Det är ju inte som att teckna ett internet abonnemang som man sedan kan avsluta.

Kika hos länstyrelsen under stiftelser. Det finns en lång rad olika stiftelser där man kan söka bistånd. Kriterier framgår på Länstyrelsens web plats för resp stiftelse

Hur lång tid har ni kvar på era program?
Ni är väl inte studenter för alltid? 

Det är en turbulent tid precis när man blivit gravid och hormonerna som är i omlopp förändrar en för alltid. För vissa kommer beskyddarinstinkten nästan genast. Mannen har inga hormoner - för honom kommer kärleken till barnet senare när det blir mer verkligt. 

Jag var inte färdig med min utbildning när vi blev med barn men det var inga probnlem. Den fortsatte jag med senare när föräldraledigheten var slut. Min man jobbade ju då så ekonomin var bättre än någonsin och det är superlyxigt att ha korta dagar som student och att kunna styra över sina tider.

Har du en skyddad SGI? Jag tänker om du har jobbat innan studierna? 

Jag har tyvärr ingen koll på det ekonomiska och kan inte råda, men, jag tror att du skulle ångra en abort mer än vad din sambo skulle ångra att barnet föds. Speciellt när du känner som du gör inför det här med abort. Kan det inte vara så att han blev väldigt överraskad av nyheten?

Givetvis känns det hastigt och plötsligt för er nu, med tanke på studierna och att ni inte planerade och försökte bli gravida. Det är helt naturligt att reagera på det och att bli förälder är ju en stor omställning. Man får ett helt nytt liv att ta hand om, försörja och skydda. Det kan kännas lite övermäktigt, speciellt i början. Det är inte bara för barnets skull som det spenderar nio månader i magen brukar jag och maken säga ;) Ofta behöver man som blivande förälder också den tiden på sig att förbereda sig, inte bara materiellt med saker, utan också mentalt. Trots det, så är man oftast inte helt förberedd när det väl är dags. Men, för det mesta brukar det lösa sig och bli bra :)

Vi har en vän som studerade som ensamstående tvåbarnspappa och det är klart att man måste prioritera om lite saker i livet och man kan kanske inte unna sig varken den tiden eller de saker man innan gjorde, men dom flesta brukar ändå tycka att det är värt det i slutändan. Jag vet att han är väldigt glad att han vågade sig på utbildningen trots barnen och ekonomin och han kom ju också ur det och har jobb och en sambo numera. Som sagt, saker och ting har en förmåga att i dom flesta fall lösa sig :)

Skulle ni inte kunna gå och prata med någon innan ni bestämmer er? Jag vet inte hur långt gången du är, men det bör väl finnas tid för åtminstone ett samtal där ni kan prata igenom saken. Jag och maken pratade med en kurator inför vårt första barn. Jag gick gymnasiet och han var arbetslös och tio år yngre än er. Vi var hur nervösa som helst. Vi var dit två eller tre gånger och dom samtalen hjälpte massor för oss.

Och som du säger, ni är två om saken, vilket ju också betyder att hans eventuella fortsatta åsikt om abort inte heller är det enda alternativet. Kom ihåg det. Dina tankar, din vilja räknas också.

Tror du att du kan läsa på distans? Så slipper du känna att du ger upp studierna och din partner kanske får mer förståelse? Han kanske bara vill att ni båda ska skaffa er en bra utbildning innan ni skaffar barn, men om du kan göra båda samtidigt så. 
Du kommer få föräldrarpenning på ca 6500 om du studerat första året innan barnet kommer men dem kan göra undan tag så du får 80% av lönen du hade när du jobbade.

Försök hitta lösningar, försök komma med realistiska förslag till din sambo, han kanske ser det på ett annat sätt då. Det gjorde i alla fall min sambo. Han trodde att jag skulle stå helt utan inkomst, att jag aldrig skulle kunna bli klar med mina studier. Men det går alltid att lösa om man verkligen vill det. Sen kan det ju vara så att din partner inte vill ha barn just nu för att han vet att det även kommer att påverka hans egna studiegång. 

Jag fick barn under utbildningen. Då jag jobbade innan studietiden och fick studiemedel under pluggtiden blev min föräldrapenning baserad på den lön jag hade innan jag började plugga. Detta innebar hela 5000kr mer i månaden efter skatt än vad jag fick via CSN. Dessutom tillkom barnbidrag. Hoppas det löser sig på bästa sätt för er. Kram

Tack för alla svaren. Jag har bara studerat innan, så inget jobb där tyvärr. Min sambo jobbade innan han pluggade, men vet inte exakt om han kan få extra för det. (Han jobbade, studerade distans samtidigt och sa upp sig på jobbet några månader innan vi terminstart. Hans chef var hemsk.)

Min sambo är nog lite rädd. Det är som sagt ett stort steg och för honom så känns det som om det är hans som ska fixa allt ekonomiskt, även om det inte är så.

Så mogna vet jag inte om vi känner oss. Hur mogen ska man vara för ett barn? Men jag känner mig så redo jag kan vara under omständigheterna. Jag kan bli rädd ibland. Tänk om man inte blir en bra mamma? Tänk om jag gör något fel osv,

Mitt program finns som distans med, så det ska nog inte vara några problem. (om det finns plats där dvs)

Önskar nu i efterhand att jag jobbat istället för att studera en massa, men det är så det är tyvärr.

Jag och min sambo hamnade i samma situation för någon månad sedan, fick i november reda på att jag vad gravid (v. 8). Vi båda pluggar (5-årig utbildning) och är inne på sista året nu. Tyvärr slutade det hela med abort (v. 9+4) då vi kände att det blev hela blev förknippat med så mycket ångest över hur allting skulle lösa sig. Även jag startade en tråd här på familjeliv för att få tips, och de flesta sa då att jag skulle behålla och att jag skulle ångra mig annars. Men ändå blev beslutet det motsatta.. men allting blev så fel. Har aldrig ångrat något så mycket i hela mitt liv. Ibland känns det som om jag ska få panik, alla tankar på hur jobbigt det hela var. Det har varit oändligt många tårar (både för min sambo och för mig). Tycker verkligen att det låter som om du vill ha barnet. Och om det är så du känner, så tror jag att det är rätt beslut även om ni fortfarande pluggar. Det materiella, det löser sig alltid. Du verkar undra om du är redo, jag trodde inte att jag var redo förrän efteråt. Det är klart man är redo när man närmar sig 30 år. Jag förstår att allting är skrämmande. Men försök att tänka igenom det ordentligt, helt ärligt så tror jag att din pojkvän skulle ändra sig om du skulle bestämma dig för att behålla.

Jag kanske inte låter helt saklig, men jag vill bara inte att någon ska behöva känna som jag gjort. Om jag fick bestämma en gång till så hade jag istället suttit här och längtat efter ett litet barn. Även om min sambo inte sagt det uttryckligen så vet jag att han känner precis samma sak. 

Ni är ju inte jätteunga. Jag hade behållit, det löser sig med ekonomin även om det kan bli tight. Finns mycket begagnat man kan köpa, och ni kanske har släktingar/vänner som vill bli av med lite bebissaker.

Jag är ensam med en 4åring och studerar. Det fungerar utmärkt! Jag är dessutom gravid, kommer ta ett studieuppehåll på ett år sen slutföra mina studier. Om jag fixar det som är själv, så borde ni också fixa det!

Barn är verkligen meningen med allt, en abort kan du komma att ångra resten av livet - det gör du inte med ett barn. Allt löser sig! :)

Lycka till!