Fattar min fem- och nioåring något jag inte fattar?
Härom dagen talade jag allvar med min man att vi inte kan ha det som vi har det. Det har varit dåligt i snart sex år, jag har försökt på alla de sätt jag kunnat komma på för att lösa vår situation. Mannen är arg, kall, drar sig undan, ger mig order, pratar inte med mig, följer inte med på semester och verkar tycka att jag är rätt kass. Dock vill han inte skiljas. Det är mer att "om jag bara ändrar mig och skärper mig", kommer vi att ha det bra.
I alla fall har jag nu in princip fått nog, sa att jag inte vill bo med honom längre utan flytta och se om det kan hjälpa. Jag sa att jag inte vill att vi bråkar om barnen, utan har dem halva tiden var och frågade om han har möjlighet att bo kvar i huset. Då sa han att nej, han kunde inte lova att han inte skulle bråka om barnen och att han inte kunde klara huset själv. Då sa jag att jag kan ta huset och försöka klara det. Då sa han nej till det också.
Då gick jag i väg och då sa han att han tyckte att jag skulle boka terapi åt oss. Vi har gått på detta en gång förut, men han slutade gå efter några gånger. Okej, sa jag, för hur det än blir är det nog bra med lite familjeterapi, åtmionstone för att jag inte skall bli helgalen.
Jag går och lägger mig en stund i min säng och funderar och efter en stund kommer min femåring upp och frågar mig: "Mamma, skall du flytta?" Jag håller på att få ett anfall, går ner och pratar lugnt och pedagogiskt med våra barn om att mamma och pappa bråkar ju så mycket, så jag tänkte att det är bättre om vi inte bor i hop, att de får bo hos oss bägge och att vi älskar dem och att det inte är deras fel.Dessutom säger jag att vi just besämde att gå till familjeterapin och diskutera igenom allt detta innan vi flyttar i sär. Barnen ställer några frågor och sedan ler den ena och säger: Vad bra, då får jag två rum. Femåringen skrattar och säger att jag kan ju bli i hop med terapeuten istället (?) och sedan påminner jag dem om att vi skall gå till terapeuten och kanske kan det ordna sig? Barnen skrattar mig upp i ansiktet och nioåringen säger: Nej, allvarligt, mamma, det klarar du och pappa aldrig.
Jaha! Jag trodde barn skulle bli ledsna när föräldrarna skiljs? Är det så att mina barn för länge sedan har fattat något som jag inte har fattat helt fortfarande?