Slutkörd hemma-mamma

Förstår dig totalt!

Har en 3 åring och en 6 månaders.

Min man lämnar iaf vår 3 åring på dagis på morgonen och åker inte hemifrån förrän vid 11-12 på dagen och är inte hemma igen förrän 22-23 på kvällen.

Innan jag hämtar på dagis kl 14 försöker jag städa och fixa hemma då det av någon magisk anledning lyckas bli total stökigt efter varje dag.

Varannan vecka jobbar han tis-lör dessa tider och andra veckan bara tis-tor vilket jag ve t låter jätte lyxigt.

Tis-lör veckan blir jag helt slut. Jag hade hellre haft att han arbetade 8-17 var dag. På morgon/förmiddag är jag ju pigg. Är just efter dagis att fixa med allt från utbrott till läggning själv.

När mannen är hemma är allt perfekt och jag mår jättebra. Det låter kanske löjligt att tycka det är så jobbigt och även ensamt att sitta själv om kvällarna.

Du har ju även 3 barn så förstår hur jobbigt det måste vara!

När vår bebis kom gick vår 3 åring igenom sin trots men har lugnat sig nu och vår bebis är lugn och snäll så borde inte klaga.

Hade bara varit så skönt om min man kom hem i normal tid så vi kunde fixa med middag/lek/nattning tillsammans.

Väldigt ensamt känns det så förstår dig

Jag förstår dig - jobbigt!!
Har lite lika fast inte alls lika jobbigt. En sak som jag känner igen är din son som slåss och lever om - mest när pappa är med om jag har förstått rätt? Så är det hos oss också, det har gått jättebra mestadels på dagen, men när pappan kommer hem så vill sonen ha uppmärksamhet (av pappan) såklart och blir sjövild om han inte får det.

Får förklara för sambon att sonen har saknat honom hela dagen och vill ha hans tid och kärlek. För barn är ju all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, så om han gör något så pappa blir arg så får han det garanterat! Så jag måste "styra upp" för deras relations skull...!

Har ni provat att pappan aktivt fokuserar på treåringen i tio minuter varje dag direkt när han kommer hem (ok, möjligtvis kissa och tvätta händer före) och börjar med att göra något roligt tillsammans (leka, rita, sjunga, läsa...)?

Min äldste är bara två än, men han är mycket mer harmonisk om han får en stunds uppmärksamhet utan kämpa för den. Tio min aktiv lek, och han fortsätter att leka själv. Ska man bara göra något annat först, då blir det kaospojken som härjar tills han både fått uppmärksamhet och man har lyckats lugna honom.

Det är också värt att komma ihåg att även barnet är ganska trött när den trötta pappan kommer hem från jobbet, och det är fel tillfälle att hålla hårt på disciplinen.

Frågan är väl hur era dagar ser ut? Går de äldre barnen på förskolan eller är de hemma med dig? Hur lång utevistelse får sonen så han får härja av sig utan så mycket krav varje dag? Hur mycket tid får sonen på egen hand med dig respektive din man? Det låter ju som han har ett stort fysiskt behov. Har han ett tillräckligt välutvecklat språk att uttrycka vad han blev arg för, annars får ni ju hjälpa honom med att påtala vad ni tror gjorde honom arg eller åtminstone påvisa att ni tar hans känslor på allvar.

Att barn "trotsar" är ju en del i deras utveckling att utforska var deras gränser för bestämmanderätten går. Vi hade det kämpigt, när lillasyster kom, med storasyster då hon från att ha varit lite knähund på kvällarna fick klara sig mer på egen hand. Med tanke på att hennes pappa mestadels är frånvarande efter separationen är det bara mammas (=min) uppmärksamhet som gäller och inte min sambos. Detta i kombination med sömnbristen i början ledde till mycket konflikter, för att hitta lösningen gick jag föräldrautbildningen "De otroliga åren 3-8 år. Under kursens gång fick vi i läxa att ge barnen minst 10 minuters uppmärksamhet då vi är helt närvarande hos barnet och inte tänker på annat som hushållssysslor och så. Genom att finnas med när de leker eller att man tillsammans läser, pusslar, pysslar, bakar, sitter och pratar eller vad som nu passar barnet får det känna sig viktigt och sett på riktigt.

Sedan gäller det att berömma allt önskvärt beteende och fundera ut hur man agerar när det kör ihop sig. Oftast sker det vid så kallade tröskelsituationer som kvällsbestyren inför läggning, morgonaktiviteterna med påklädning, frukost mm.

Jag tycker mig också märka att problemen blir värre när vi är två vuxna då vi har lite olika regler som hon får förhålla sig till och det är svårare att förbereda henne på vad som kommer hända.

Vad gäller hemsysslorna får ni väl ta ett större tag på helgerna eller efter läggning av barnen då båda är hemma. Första året är ju riktigt intensivt då allt sker på bebisens villkor i princip.

Oj låter väldigt dränerande.. Jag väntar mitt tredje barn (är snart 29) och nu blir man ju lite orolig när man läser sånt här. Nu kommer inte jag vara ensam lika mkt som du är, dock större delen av dagen (från 7 till halv fem).. Jag tycker du ska försöka släppa hemsysslorna lite och fokusera på att vila upp dig när barnen är på dagis och skola (om tjejen går på dagis?).. Lägg en timme på att städa när du kommer hem från lämning, typ röja upp det värsta och passa på att sova eller vila när bebis sover. Sömnbrist kan knäcka en totalt, iaf mig, så det tror jag är viktigt. Det är så här jag funderar på att göra när jag går på föräldraledighet (de kommer gå ca 3 dar i veckan). Och om din man kommer hem 19.30 borde väl han kunna hjälpa till med läggning och de sista hemsysslorna. Försök att veckohandla på helgen tillsammans, typ sön förmiddag och planera mat varje dag, brukar bli lättast så.

Allt för att underlätta för dig och försöka släppa på kontrollen lite över hur huset ska se ut m.m, ibland ser det ut som ett helvete här hemma men då prioriterar jag att vila eller vara med mina barn. Angående din son har jag inte så mkt tips för har inte varit i den situationen själv, vet ju att det kan bli svårt när man har olika sätt att uppfostra barnen på och är du hemma hela veckorna själv så vet ju du troligtvis bättre vad som funkar med er son... Ni får försöka ta en diskussion om vilken linje ni ska köra på så ni är på samma sida. Du låter som en bra mamma som försöker göra det bästa för dina barn, förstår att du är trött, vet själv när barnen var bebis och 1,5 år då var det tungt när man var hemma själv fram till halv åtta...

Om inget annat funkar så kanske mannen ska fundera på att byta jobb? Vet ju inte hur eran situation ser ut men i längden kan det ju bli väldigt jobbigt att ha det så, dessutom måste de va tråkigt för honom att bara träffa barnen på helgerna?

Mitt bästa råd är att du går tillbaka till arbetet och lämnar över stafettpinnen till din man.

Det anses ju lite sorgligt med ensamma människor men er relation har uppenbarligen missat vad livet handlar. Sorgligt är bara förnamnet.