• Suy
    Äldre 4 Feb 23:26
    4597 visningar
    12 svar
    12
    4597

    Adoption trots motstånd?

    Hej!
    Jag har en son som är 12 år. Jag har ensam tagit hand om honom under hela hans uppväxt och har ensam vårdnad. Han biologiska far är dokumenterat psykiskt sjuk och har varit inlagd ett antal gånger under dessa 12 år. Han har även dömts för misshandel av mig och pojken och suttit fängslad för detta. 
    Enligt tingsrätten ska han träffa pojken varannan helg, något som dock inte har skett på pappans initiativ. Han har träffat pojken max 3 gånger per år och det har även funnits en del år då han valt att inte träffa pojken alls. 

    Nu till min fråga: det är nämligen så att jag för ett flertal år sedan träffade en ny man. Vi köpte hus och flyttade ihop och har bott ihop i ett par år. Mannen har helt tagit på sig papparollen och hjälper till 100%. Han behandlar min son som om det vore hans egen. Min son tycker även mycket om sin bonuspappa. 
    Vi har bestämt oss för att gifta oss och kommer göra detta inom en mycket snar framtid. 

    När jag tidigare har frågat pappan har han alltid varit negativt inställd till bortadoption och sagt nej. Några andra "kandidater" att adoptera bort sonen till finns inte och jag vill under inga omständigheter att pojken ska hamna hos sin biologiska far efter allt det som hänt.  
    Jag är dock orolig för ifall nåt skulle hända mig och jag skulle förolyckas, vad händer då med min son? 
    Kan min blivande man adoptera min son, efter att vi gift oss, trots att den biologiska pappan säger nej?

  • Svar på tråden Adoption trots motstånd?
  • Äldre 5 Feb 05:40
    #1

    Jag skulle säga att i Sverige är det i princip omöjligt. Särskilt om han säger nej... Har varit med om liknande, men det var på pappans initiativ, så det är en helt annan sak. Har mycket svårt att se att man skulle frånta rätten till barnets ursprung på det viset mot faderns nekande.

  • Äldre 5 Feb 05:41
    #2

    Se det så här; pojken är ju ändå snart stor nog att avgöra själv om han vill träffa pappan. Processen att adoptera tar nog 1-1,5 år minst och då är han ju liksom 14 år redan. Inte mycket mening med att sätta igång den processen.

  • Äldre 5 Feb 05:56
    #3

    Det är inte omöjligt att det går även om pappan motsätter sig det, om tingsrätten anser att det är det bästa för barnet, men det lättaste är givetvis om du kan få pappans samtycke.

  • Äldre 5 Feb 10:12
    #4
    Modernmom skrev 2014-02-05 05:41:49 följande:
    Se det så här; pojken är ju ändå snart stor nog att avgöra själv om han vill träffa pappan. Processen att adoptera tar nog 1-1,5 år minst och då är han ju liksom 14 år redan. Inte mycket mening med att sätta igång den processen.
    Vadå ingen mening bara för att man hinner bli 14? Jag blev adopterad när jag var 19. För oss var det viktigt från personliga själv att vara pappa och dotter under lagen. Sen kommer det hjälpa mycket i framtiden.

    Vad jag har förstått så behöver man bara mamman (som har ensamvårdnad) pappan som vill adoptera och barnet i fråga. Min biologiska pappa kom aldrig på fråga i vårat sammanhang eftersom han gått under jorden.
  • Äldre 5 Feb 10:19
    #5

    Självklart måste även pappan få sin talan, så honom letar man rätt bra efter. Och i TS fall finns en pappa som dessutom har träffat sitt barn. De kommer inte förbise honom, så det stämmer inte som du skriver. Visst, går en pappa inte att få tag på är det kanske en annan sak.

  • Äldre 5 Feb 10:22
    #6
    Modernmom skrev 2014-02-05 10:19:10 följande:
    Självklart måste även pappan få sin talan, så honom letar man rätt bra efter. Och i TS fall finns en pappa som dessutom har träffat sitt barn. De kommer inte förbise honom, så det stämmer inte som du skriver. Visst, går en pappa inte att få tag på är det kanske en annan sak.
    Kanske det, kan bara säga från min erfarenhet. Men det finns fortfarande inte bra anledning att säga att det är meningslöst att påbörja en adoptions process nu bara för att han kanske hinner bli 14år. 
  • Äldre 5 Feb 10:24
    #7

    Jag tänker ju även på barnet i detta fall. Även om han träffar pappan sällan kanske han ändå har betydelse för honom. Bara för att vi mammor tycker vår nya man passar bättre in i pappa-kostymen är det ju inte sagt att barnet, som by the way är 12 år, tycker det.

  • Äldre 5 Feb 10:32
    #8
    Modernmom skrev 2014-02-05 10:24:07 följande:
    Jag tänker ju även på barnet i detta fall. Även om han träffar pappan sällan kanske han ändå har betydelse för honom. Bara för att vi mammor tycker vår nya man passar bättre in i pappa-kostymen är det ju inte sagt att barnet, som by the way är 12 år, tycker det.
    Absolut, men jag tar det som att Ts barn själv vill. Och när man är 12 år så har man en egen talan om detta eftersom man ses som "myndig" i denna fråga.
    Men bara för att man blir adopterad så behöver det även inte betyda att man inte får träffa sin biologiska pappa, det kommer han vi alltid vara, ända stora skillnaden är ju det juridiska.
  • Dianne
    Äldre 6 Feb 19:31
    #9

    Fast VARFÖR..? Pojken är snart tonåring, och kommer snart att börja prioritera kompisar och tjejer framför dig och din man ändå. Det känns väldigt onödigt att börja dra in en adoptivförälder nu, med allt vad det innebär av identitetskriser, och i synnerhet som han redan har en fungerande förälder. Låt det vara, tycker jag!

  • Äldre 7 Feb 07:22
    #10

    Varför? För att det inte är någon främling det handlar om, utan en person som barnet redan uppfattar som en förälder, då jag vet inte hur mycket identitetskris det skulle utlösa. Och för att de juridiska banden inte är lika starka och ger den trygghet som TS önskar. Att vilja vara en familj fullt ut även juridiskt har väl inte något att göra med att vilja ha barnet hemma och inte ute och hänga med polarna? De juridiska banden har inte bara betydelse nu när barnet är minderårigt och oro finns för vad som händer honom om det händer mamman något, det gäller även senare i livet med ev skilsmässa och vårdnad vid en sådan, arvsfrågor, i kontakt med sjukvård vid vård av åldrande föräldrar mm. Helt enkelt att vara en familj fullt ut, i lagen och samhällets ögon och inte "bara" känslomässigt. Ev kontakt med biologiska pappan behöver inte brytas, men de juridiska banden klipps.

  • Dianne
    Äldre 7 Feb 09:25
    #11
    JP01 skrev 2014-02-07 07:22:49 följande:
    Varför? För att det inte är någon främling det handlar om, utan en person som barnet redan uppfattar som en förälder, då jag vet inte hur mycket identitetskris det skulle utlösa. Och för att de juridiska banden inte är lika starka och ger den trygghet som TS önskar. Att vilja vara en familj fullt ut även juridiskt har väl inte något att göra med att vilja ha barnet hemma och inte ute och hänga med polarna? De juridiska banden har inte bara betydelse nu när barnet är minderårigt och oro finns för vad som händer honom om det händer mamman något, det gäller även senare i livet med ev skilsmässa och vårdnad vid en sådan, arvsfrågor, i kontakt med sjukvård vid vård av åldrande föräldrar mm. Helt enkelt att vara en familj fullt ut, i lagen och samhällets ögon och inte "bara" känslomässigt. Ev kontakt med biologiska pappan behöver inte brytas, men de juridiska banden klipps.
    Fast jag tror då att detta är något som endast ska göras i extrema fall. Jag skulle inte göra det, om jag var i motsvarande situation. Jag tror nämligen att det blir ännu svårare för pojken och den biologiska pappan att hitta tillbaka till varandra efter detta. För förr eller senare kommer de att vilja det, och den relationen - den biologiska - är viktigare ändå på många plan, än den med en styvförälder.

    Beträffande arv, så är det inte bara pengar man ärver, utan även arvegods av olika slag. Pojken i den här historien har ingen glädje av släktklenoder ifrån styvpappans släkt, för han har inget med den släkten att göra. Ett adoptivförhållande ändrar inte på det. Hans barn i sin tur kommer garanterat att ha NOLL intresse av föremål som funnits på en ev. släktgård, eller fotoalbum från denna släkt... Mycket viktigare att pojken kan ärva sådant av sina riktiga släktingar.

    Dessutom kan relationen mellan mamman och styvfadern tar slut, och då kanske ingen egentligen är intresserad av att de ska fortsätta låtsas vara far och son.
  • Äldre 7 Feb 21:56
    #12

    Vi ser nog ganska olika på vad som är viktigt och vilka band som är de riktiga. För mig är inte föräldraskap endast något biologiskt, det handlar om vem som finns där i vårt och torrt, dag ut och dag in. Då spelar inte det biologiska någon roll för mig, om de betraktar varandra som far och son, då är det på riktigt, då har han att görs med de släktklenoder och annat, för de ser sig som en familj, älskat varandra sim en familj, då är inte blodsbanden det viktigaste och riktigaste.

Svar på tråden Adoption trots motstånd?