40+ och oväntad gravid med tredje barnet

Känner igen mig i det mesta du skriver, förutom att jag är några år yngre. De stora barnen är jämngamla med dina och de har ett syskon som snart är ett år.

När jag gjorde tidsbestämningen var jag i v10! Det var en jobbig graviditet på det sätt att vi fick höga risker på kub-testet med allt vad det innebär med fostervattenprov och extra kontroll av hjärtat, men allt såg bra ut och fortare än man kunde tänka sig kom en liten fin bebis utflygande!

Det någorlunda välordnade livet är på ändå, huset är upp och ner alltid, men alla i familjen är överförtjusta i vår solstråle som bara blir allt mer rolig och charmig. Saker som man gjorde enkelt tidigare har plötsligt blivit komplicerat, man får tänka annorlunda vad gäller resor och aktiviteter, men jag väljer att tro att vårt barn kom till vår familj för att tillföra oss alla något. De stora får stå till sidan och klara sig mer på egen hand, de får samtidigt leka småbarnslekar och får plötsligt en förälder som inte gör så mycket mer än att se till småsyskonet och då kan de vara med!

För egen del som mamma står livet still på något konstigt sätt och jag är för det mesta ganska nöjd med det, när jag inte är det gäller det att ta tag i nära och kära för att se till att jag får lite tid för mig själv! Men nu vet man ju att den tiden kommer igen, för jag hade i alla fall några år där jag sakta men säkert hittade mig själv efter första vändan i småbarnsträsket!

Jag är i samma situation som er och vet absolut inte hur vi ska göra! Jättejobbigt! Jag är 41 har 3 barn i åldrarna 9, 13 och 14 och tycker att det är skönt att de börjar bli större men jobbigt att gå in i tonårsåldern. Och så tänker jag 15 år framåt.. och att börja om med en tonåring när man är 55 känns inte riktigt ok. Min man är några år äldre och har vuxna barn och vi båda tycker att vi har det så bra nu men vet inte hur det kommer bli med en liten att börja om med, saknar inte dagistiden direkt.. Men så vet man ju att man aldrig ångrar ett barn. Vi blev med barn i somras som vi beslutade att behålla men då blev det missfall och det känns ju som om åldern spelade in en roll där och vi orkar inte gå i genom det en gång till. Vad ska man göra?!?!

Vad kom ni fram till soffiproppa?

Skrev visst mitt svar som en tilläggskommentar i min ursprungliga tråd, men det finns där.

Jag har också varit i din situation . Jag är 41 år och blev oplanerat gravid. Det var en stor kris då vi hade lagt små barntiden bakom oss. Vi valde att behålla barnet, våra barn är 15, 13 och 10. Vi hade tid på abortmottagningen och talade länge med en barnmorska och kände att vi ej kunde genomföra det. Jag är nu i vecka 26 och ångrar inte mitt beslut. Livet blir inte alltid bad man har planerat, men det kan bli bra iallafall.

Grattis Soffioroppa till din graviditet!! Kan helt känna igen mig i dina funderingar du hade.

Jag blev gravid -11 o drabbades av samma ambivalens som ni o då även fast vi sagt att blir det så blir det. När vi stod inför faktum ställs världen ändå på ända. Tyvärr fick vi inte behålla det men efter några månader var jag gravid igen o då var beslutet att behålla inte svårt Man kan behöva lite bearbetningstid...

Att ha barn med stort åldersdiabetes är inte helt enkelt alla gånger då deras behov är så olika. Min son skall nu fylla 17år o börjar sakta men säkert bli vuxen. Så jag hoppas det bara blir lättare med "ålderskrockarna"!

-12 fick vi vår fina dotter och nu hoppas vi på ett syskon o jag har nyss blivit gravid så om det går vägen kommer syskon 2 nov... Då är jag 43 år.

Lycka till!!

Hej alla!
Jag har tre stora barn; 21,17 och 15 och blev för två år sedan gravid men fick missfall, blev både ledsen och lättad eftersom jag då slapp ta beslutet om att behålla barnet eller inte, våndades dag och natt innan över om jag skulle behålla det eller inte. Men slapp som sagt ta beslutet.

Efter ett tag kände vi att det var synd att vi miste barnet och att det hade varit väldigt roligt att få ett barn till och jag blev gravid igen. Men när drömmen blev verklighet och jag verkligen blev gravid fick jag samma vånda och panik  som tidigare vilket resulterade i abort. Vilket då för stunden kändes som helt rätt beslut; praktiskt, ekonomiskt försvarbart, säkert, inte riskera något av den tomtebo -lyckan som vi redan hade, mm.

Men sen kom känslorna ikapp mig och jag ångrade mitt beslut, nu är jag gravid igen och har inte alls denna våndan utan längtar efter den lilla och känner mig helt redo att bli små barns mamma i gen. Allt annat som jag vägde emot att behålla barnet känns nu helt oviktigt!  Barnet känns som viktigaste av allt. Sen får det gå som det vill med allt annat som karriär, jobb och det bekväma 40 års livet. Det är ju trots allt mycket mer roligt än jobbigt med en liten bäbis och småbarnsåren går ju så fort.

Låter som jag tar lätt på det här med abort, vilket jag inte gör, det var stor vånda inför beslutet och många sömnlösa nätter som till slut ledde fram till det beslutet, vilket jag i efterhand ångrade.  men jag var nog inte redo då. Behövde nog mer betänketid.

Nu är jag redo och längtar till augusti och bf. 

Grattis till era graviditeter och små barn. Vilken vånda, det är inga lätta beslut (kan absolut förstå Dig Tröttast). Hoppas nu det går bra för er alla, tänker särskilt på Dig Jamtlandsstatus med Dina småblödningar.

Själv är jag nu i vecka 11 och håller på så smått och ladda för moderkaksprov som är om två veckor. Samtidigt oroar jag mig för att berätta om min graviditet för omgivningen. Det kommer verkligen att vara en överraskning och jag är framför allt osäker på hur mina pojkar (8 och 10 år) ska reagera. Å ena sidan vill jag berätta för dem nu så de säkert får veta först av alla. Jag är ganska slank och än syns inte graviditeten, men är osäker på hur länge som jag kan dölja den. Å andra sidan får man ju då vara beredd på att alla får veta när barnen vet och om moderkaksprovet inte går bra (missfall eller dåligt svar) hade det ju varit lika bra att inte berätta alls....

Hur tänker ni andra? När har ni berättat för de äldre syskonen?

Befinner mig inte helt i samma situation men liknande. Jag är 38år och min sambo är 46. Vi blev oplanerat gravida vilket kom som en chock för mig och honom givetvis. Vi har två barn sen tidigare på 6 resp 3 år och hade sett fram emot att lämna småbarnsåldern och tanka energi. Jag har haft en tuff period på jobbet ochhar ett hektiskt jobb och känner mig inte speciellt energisk för ett till barn. Min sambo vill inte behålla barnet, tror att det kommer att knäcka oss som familj och ser egentligen inte något positivt alls med ett tredje barn. Han känner sig gammal och inser att när barnet är 20 ja då är han pensionär. Dock ställer han upp om jag vill ha detta barn.
Jag har nu bokat tid för abort. både kurator samtal och läkartid för datering och jag har nog aldrig mått såhär dåligt. Nu hoppas jag att grav har skitit sig så jag slipper ta detta beslut.
Till saken hör att vi har ett dåligt förflutet när det gäller graviditeter med missfall, MA och en sen abort i v19 pga så stora missbildningar att barnet inte skulle ha överlevt utanför min mage. Så vet faktiskt inte om jag orkar 9 mån. Plus att risken för missbildningar, kromosomfelaktigheter m m ökar ju äldre man blir.
Imorgon är det dags för läkar tid och på torsdag kuratorsamtal.

Stackars Dig Julafton, låter jobbigt. För oss klarnade det att efter att vi haft både kuratorsamtal och vaginalt ultraljud för att bestämma graviditetens längd. Hoppas att det gör det för er med, vad ni nu kommer fram till, och att det känns som ett gemensamt beslut.

Tyvärr klarnade det inte speciellt mkt för oss. Jag har både fått grav daterad och nu varit på kuratorsamtal. Han har fortfarande samma ståndpunkt och verkar inte vilja prata mer om det. Jag har nu bokat tid för abort för jag mår verkligen dåligt av denna mellanperiod och måste skynda på mitt beslut.

Min magkänsla är att om han inte vill så har inte detta barn rätt förutsättningar och jag kommer känna skuld för all ev framtida bekymmer m m.
Så just nu så lutar det starkt åt abort, har tid för operation på tisdag. Om jag ändrar mig så måste jag bestämma mig senast måndag morgon.

Vad skönt för dig Soffiproppa att ni har tagit ert beslut tillsammans. Jag önskar er alla lycka!

Stackars Dig Julafton, hoppas det känns bättre idag, misstänker att ni inte ändrat er. Även om det är tufft nu kanske Du senare kan tänka på att det trots allt var rätt beslut och att Du då har kommit igenom det. Lycka till i morgon.

Vi pratade igenom det i söndags igen och jag insåg att jag inte var redo för tisdagens operation. Hade riktig ångest så min sambo tyckte att vi skulle ta lite mer tid på oss och avboka tiden. Så jag är ff gravid. Och glad igen Det var en lättnad, orkar inte tänka på abort och har inte gjort på hela veckan.  

Andades märkligt nog ut när jag läste ditt inlägg Julafton :) Sitter i ung samma sits, åtminstone vad gäller våndan inför att ta ett beslut. Vi har tid hos kurator på abortmott. på tis för att prata ihop oss om hur läget ser ut.. Fyller snart 40, detta skulle bli 5e barnet o grav är definitivt inte planerad, jag har problem m ryggen osv.. Känner dock för varje dag som går att tanken på ännu en liten inte vore helt fel! Förstår din oro över din mans ståndpunkt, har många män i vår bekantskapskrets som känt så inför ett tredje barn men sedan helt självklart förälskat sig i barnet när det väl kommer! :)

Jag hoppas att ni kan enas i ett beslut som känns bra för er bägge. Annars finns risken att den av er som får vika sig har svårt att förlåta..

Liten uppdatering!

Vi har nu tillsammans tagit beslutet att behålla barnet och ser nu framåt igen. Nästa vecka ska vi till specialistläkare för att göra en diagnostik plan. Det känns riktigt bra nu och vårt förhållande har fått en kick när det gäller energi och glädje. Jag är nu i v11 och mår riktigt illa av och till dessutom gaser och ont i magen på kvällarna.
Lagombutwhy: Hur har det gått för er?

Grattis Julafton. Gläds med Dig att ni nu har kommit överens om att behålla barnet. Lycka till!