Skilsmässa i uppstart - följas åt?

Jag är i samma sits, bortsett från att maken ska bo kvar och jag har fått erbjudande om lägenhet. Maken är inte med på det hela och tycker att jag förstör för barnen! Väldigt jobbigt!

Jag med, förutom att vi inte är gifta. Jag har velat länge, men har inte klarat av att ta steget och driva på själv, nu är vi överens. Har inte sagt nåt till barnen än - 7 och 5 år. Han ska bo kvar i huset ett tag i alla fall och jag letar lägenhet.

Skönt att dela med nån. Vi kommer väl börja snart. När ska man berätta för barnen?

Jag hänger också på här... Min man vet vad jag vill.. men jag bor kvar med honom tills i höst då jag måste avsluta studier.. Barnen märker av saker här hemma, men tänkte väl & hoppas att vi kan vänta tills augusti att berätta.. maken vill INTE..

Samma här.  Utmaning med allt det ekonomiska, husförsäljning, uppskov etc. Det blir ju inte kul. Dela upp allt, hitta nytt. Men värst är att man känner sig som en svikare, en egoist. Fast man måste väl tänka på sig själv? Har (unga) vuxna barn som vet vad som är på gång. Många tårar. Kastas mellan svartaste svarta och en slags skön känsla...

Jag vill vara lite närmare ett eget boende innan vi pratar med barnen, finns så lite lägenheter häromkring. Suck. Det är så bråkigt härhemma jobbigt. För alla.

Hur hanterar ni känslorna och vad känner ni? Min fru är helt förkrossad och allt är mattsvart. Hon vill inte prata med någon. Känner mig så dj-kla taskig och grym.

Jag vet vad jag vill o vart vi är på väg men mannen vet inget - eller, nåja, han e ju inte dum heller o vet ju att vi har det dåligt (inget sex på ett halvår odyl). Problemet här är att det GÅR INTE ATT TALA MED HONOM om nånting, inga seriösa allvarliga saker, då går han ut eller är tyst. Så det så! Vad gör man då? Jag vet inte när o hur jag skall komma till skott men såhär mår vi båda dåligt. Dock strider vi inte så vår tioåring tror jag inte nämnvärt lider. Har stora barn från tidigare (både han o jag) så vi har båda skilt oss förr, nu är vi inte gifta. Tänker som så att vår flicka har sett hur bra nyfamiljer kan fungera och hur bra det kan fungera fast mamma o pappa inte bor ihop (med våra x, jag o hans x är tex bästa vänner) så jag tror hon kommer att ta det bra.

Jag om min sambo ska separera. Varit tillsammans i 14 år och har två barn som är 3 och 5 år gamla.

Jag letar lägenhet men är student så det lär dröja innan jag får något.

Det är ett gemensamt beslut, barnen vet om det och det känns både bra och förjävligt.

Jag känner mig som världens sämsta mamma och kvinna. Jag har velat detta ett bra tag och hade  väl förväntat mig att mannen skulle säga emot och kämpa lite men det kröp fram att han kände likadant. Snopet.

Men jag vill inte vara kvar.. det har hänt för mycket i det förflutna som jag inte kunnat släppa och jag har lagt mitt eget liv på is i flera år. 

Jag vill bara flytta. Tanken på att bo här i månad efter månad får mig att må illa.

Hej
Jag vill gärna vara med och stötta/stöttas. Har efter några år av ständigt velande och nya försök bestämt mig för att separation är enda vägen till förändring. Har två barn, 3 och 5 år gamla och en sambo som INTE vill detta. Känner mig så elak och är rädd att jag förstör mina barns liv (även om jag vet egentligen att det skadar dem mer att växa upp med två föräldrar som inte älskar varandra). Har berättat för honom en han har svårt att acceptera och nu måste jag ladda inför att ringa mäklare och ordna med allt annat praktiskt. Vill inte berätta för barnen innan vi vet mer hur allt kommer att landa praktiskt men samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna smyga med det som behöver ordnas...