hur har ofrivillig barnlöshet påverkat dig som person och er som par?

Stackars er, lider verkligen med er. Har varit där ni är men har efter 4 års längtan, väntan och 3 äggdonationer blivit mamma till en liten äggdonationstjej som nu är 7 månader.

Som svar på dina frågor. Tycker att det vi gått igenom har stärkt oss som par. Visst hade vi våra tunga stunder när våra 2 första försök misslyckades. Men det har ändå fört oss närmare varandra och fått oss att vara öppnare mot varandra och vi har en öppnare och djupare kommunikation med varandra. Något jag tror vi fått oavsett om vi hade lyckats eller ej. Sett till mig själv så har jag blivit en starkare, tolerantare person och mer ödmjuk inför livet, småsaker är inte lika viktiga längre och det krävs mer för att påverka mig.

Precis som dig tog jag det hårdast och grubblade mest men försökte att inte låta mig påverkas medan vi kämpade och lyckades rätt så bra med det. Men ibland misströstade jag och tvivlade på att vi skulle lyckas få vårt barn och ibland hände det att barntankarna tog över allt annat. Så fort vår dotter var född kändes det som att allt det jobbiga var raderat, det var som att en tyngd lyftes från mina axlar och jag blev fullt ut lyckligt, livet blev komplett. Att bli föräldrar har gett vårt förhållande ytterligare en dimension.

Hoppas verkligen ni får erat efterlängtad barn och att ni får harmoni i erat liv och er relation. Jag försökte att inte tänka i tid utan ha som målbild att jag någon gång i framtiden skulle sitta med mitt barn och inte tänka hur och när. Om jag får komma med ett tips så prata prata och fråga hur din partner mår och känner. Det kan kännas konstigt första gångerna och ibland är det lätt att glömma bort sin partner när man är nere i sina egna känslor och tankar.

Hoppas mina tankar och erfarenheter kan stärka dig lite. "Pratar" gärna mer om du vill.

För oss har det väl gått upp och ner under åren vi försökte. Jag tror det var jobbigast för min man eftersom problemet var manlig faktor och han tänkte nog att det är hans fel att vi inte får barn, att jag inte blir gravid, han kan inte ge mig ett barn osv.. Vi har under hela tiden pratat om det och hur vi ska gå vidare (adoption osv) och att det kanske är okej att vara barnlös, det finns andra sätt att ha barn i sitt liv även om man inte blir förälder. Jag tror det är väldigt viktigt att vara öppen med sina känslor och prata om det jobbiga och inte hålla det för sig själv. Vi fick även stort stöd av familj och vänner. Det jobbigaste för mig var nog att livet kändes pausat, orkade inte riktigt ta tag i något, allt handlade om att bli gravid. Sen blev ju ekonomin väldigt påverkad av ivf försöken vilket också kan orsaka problem i relationen.

När vi hade gett upp och jag kände att jag inte orkade längre och stod i adoptionskö gjorde vi sista ivf försöket med det sista embryot bara för att vi inte kunde slänga det då vi ser det som ett liv, vi blev något förvånade när stickan visade positivt och att jag nu är i vecka 20 är overkligt. Jag tror hela denna resa har gjort oss starkare.

Mitt råd är att ta tag i relationen innan det är försent, prata om det som är jobbigt och de känslor som finns och hur ni kan göra för att må bättre båda två. Man brukar även kunna få stödsamtal som ofrivilligt barnlös, prata med er läkare, våga vara öppen med era problem inför vänner och familjen, de kan ge mycket mer stöd än man tror.

Det har påverkat hela mitt/vårt liv och äktenskap! Det är nästan 100% skillnad mot hur det var när vi gifte oss och började försöka. Då var vi båda lyckliga,glada,sociala,hade vår tro kvar-om man nu får prata sånt,men jag bara säger det i förbifarten-och nu är speciellt jag deprimerad,ha fått social fobi,panikångest och sitter i princip hemma. Jag tål inte att bli påmind-kvittar om nåt på tv handlar om graviditet eller kassörskan på ICA är gravid. Jag vill bara dö när jag ser dem... Jag vill inte bli påmind om hur jävla värdelös som kvinna jag är. Sexlivet är enbart kommandosex för min del,lusten försvann gradvis och helt efter ett sent MA.

Men jag säger som en psykolog en gång sa till mig. Han hade träffat många ofrivilligt barnlösa deppade kvinnor och alla hade mått bra igen i samma sekund de fått barn. Det är ju bara det som fattas! Vi älskar varann,har ett superboende,bra ekonomi och allt som tänkas kan. Får vi barn kan vi återuppta allt det där vi inte gör nu. Allt från att umgås med släkten till att åka på IKEA till att bjuda hem vem som helst.

Vi har bara försökt i 1,5 år (av 5 år tillsammans) så jag har inte så mycket att tillföra eftersom ni alla har mycket större erfarenhet. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag kanske kommer dela er sits i framtiden. Men jag hoppas ni alla hittar ett sätt att leva som funkar och gör er lyckliga.
Kram

Självklart har det påverkat oss. Hade vi fått egna barn hade vi levt ett helt annorlunda liv. Viss är vår barnlöshet en sorg men en sorg bland många andra i livet.

Vi har istället för att gräva ner oss i detta valt att gå vidare, acceptera vår barnlöshet och göra det bästa av situationen. Vi lägger en hel del tid på att barn i vår omgivning. Barn som behöver lite extrastöd och hjälpföräldrar. Utöver det utvecklar vi våra jobb, gör mycket tillsamman, har både egna och gemensamma intressen mm

Vi kämpade med vanlig IVF, missfall, behandlingar och donation i 8 år och har nu äntligen ett barn på drygt 2 år.

Jag är på många sätt lycklig nu när jag har mitt älskade barn. Bara att se henne gör att jag fylls med en helt obeskrivbar glädje som bubblar i hela bröstet.

Men jag är inte samma person som jag var innan. Jag lider ändå av en depression som jag har svårt att riktigt ta mig ur. Min sexlust försvann helt för ca 4 år sedan vilket påverkar min relation väldigt mycket. Vi har varit på väg att separera många gånger. Min man är fortfarande väldigt arg över allt som har hänt. Han är inte heller samma person som tidigare utan exploderar lätt över skitsaker som tidigare inte ens skulle ha noterats. Men för oss var det inte bara barnlösheten i sig, utan vi drabbades av väldigt många kriser och andra sorger under den här perioden. Det är nog främst de som har dragit isär oss då vi drabbades vid olika tidpunkter. Grundsorgen över barnlösheten gjorde dock att ingen av oss riktigt orkade vara ett stöd för den andra i andra kriser.

Vi kommer aldrig att bli de vi var innan utan vi får satsa på att försöka bygga något av de vi är nu.

Vi började försöka få barn i feb-06, jag har varit gravid 5 ggr och har två barn.
I efterhand kan jag tycka att vi inte alls hade det så jobbigt även om vi fick diagnosen ofrivilligt barnlösa, remiss till IVF, två mf och jag dessutom fick operera bort en trasig äggledare, för det tog faktiskt mindre än 2,5 år från det att vi började försöka tills sonen kom.
När jag var mitt uppe i det däremot, då var det annorlunda.
Jag mådde tidvis jättedåligt, trodde att jag aldrig skulle få barn, undvek kompisar som var gravida och hade barn, och gled längre och längre bort från omvärlden. Jag orkade inte upprätthålla vänskaper med någon annan än de jag träffade på nätet som var i samma situation (vi har fortfarande kontakt btw). Sambon var inte alls lika tagen av situationen utan tyckte mest att det var jobbigt att jag mådde dåligt. Han förmådde inte stötta mig utan höll sig mest ur vägen.
Idag har jag två barn födda juli-08 och okt-12. Jag är ensamstående, yngsta barnet kom till på en klinik i Danmark med anonym donator och äldsta barnet bor vv hos sin pappa. Pappan och jag har en jättebra relation och är goda vänner, men barnlösheten var definitivt en av de saker som knäckte vårt förhållande. I ärlighetens namn är jag osäker på om den hade överlevt att få barn även om det gått enkelt och smärtfritt men det går ju inte att veta. Jag kämpar fortfarande med att återvinna mina vänner, det finns bara ett fåtal kvar sen före barnen, att vara ensam med en bebis hjälper inte direkt till där men det går framåt.
Bitterheten är borta och sorgen är ett minne blott. Jag minns exakt hur det kändes att leva på botten av barnlöshetsträsket, men jag känner inte längre känslorna jag kände då. Jag är inte riktigt mig själv än, men jag känner ändå att jag är på väg dit. Jag är glad för det mesta, men jag är trött, såååå trött.

Av det 60-tal kvinnor i samma situation som jag hade kontakt med då är det idag bara två som inte har barn, och båda skilde sig och slutade försöka efter ett tag.
De flesta får sitt barn till slut, de flesta går starkare ur det, och de flesta har en relation som klarar pressen, men jag tror inte att man någonsin blir riktigt samma person som innan. Jag tror å andra sidan att de som råkar få barn oplanerat också förändras av föräldraskapet, så det är inte bara barnlösheten.

Jag vet att det känns otänkbart att göra ett uppehåll i verkstan och att ta tag i problemen och riskera att det inte blir ett barn alls i den relationen, men jag tror faktiskt att det är bättre att ta tag i det nu. När barnet väl kommer får relationen nya törnar och det är bättre att ha rett ut gamla problem först.
Hur som helst så önskar jag dig lycka till och jag råder dig att ta tag i relationen nu.

När jag och min fru träffades var vi lite äldre. Vi hade både jobb, intressen, vänner mm sedan tidgare och hade levt bra liv som barnlösa. Vi försökte rätt länge innan vi uppsökte vården så misstankarn fanns där och vi hade pratat lite om det tidigare; alternativ, hur vi såg på saker och ting mm.

När vi sen fick besked to vi ett ordentligt snack och bestämde och rätt tidigt att inte ge absolut allt för att få egna barn. Vi accepterade situationen och försöker istället leva ett bra liv tillsammans utan egna barn. Det går och vi är nöjda och glada.

Självklart saknar vi egna barn men inget vi ständigt går och sörjer eller låta förstöra det liv vi har.