Fler som valt kärleken framför barn?

Livets mening är ju i grunden att fortplanta sig. men men. 

Han kanske är steril. 

Att vi valt att vara tillsammans utan barn är något som vi pratat om många gånger och något som vi båda känner att vi är nöjda med, om detta skulle ändras (vi är båda 37), så skulle vi isåfall omgående behöva pröva. Om vi inte vore helt överens om denna stora fråga så kommer ingen av oss i slutändan bli helt lycklig eller nöjd i förhållandet.

Gå inte och hoppas på att han ska ändra sig, det troligaste är att han redan nu vet fullt och klart vad han vill. Om du fortfarande vill ha barn, kommer du då vara helt lycklig i vetskapen att det med honom aldrig kommer bli fler än ni två, någonsin? Om du redan nu längtar efter barn kommer sannolikt inte längtan att minska eller försvinna utan snarare öka.

Är detta det du vill?

Du är beredd att välja bort barn till förmån för din stora kärlek som inte vill ha några. Han är inte beredd att göra samma "offer" för dig, som har en sån barnlängtan. Ni kan säkert leva lyckliga utan barn om du kan komma över din längtan.

Din klocka tickar som du säger. Det gör inte hans. Det betyder att en vacker dag har det tåget gått för dig. Han däremot har möjlighet att bli far långt upp i åren, om han det skulle vilja. Så bittert för dig, om er relation skulle ta slut. Du som valde bort barn trots din längtan får leva utan, och han som inga ville ha kan i framtiden ändra sig och bli pappa.

Jag är gammal nu, men i min ungdom bestämde jag mig för att aldrig skaffa barn. Mötte mitt livs kärlek och trots att han hade blivit en underbar far, så valde han mig framför att skaffa barn. Det är kärlek det.

Vi har varit ett par i 37 år.

Svår sits ts!
Jag bara tänker lite så att tänk om han lämnar dig så småningom och där står du utan barn och känner dig lurad och jävla förbannad över hur allt har blivit...
Man kan aldrig veta hur det blir med förhållandet i framtiden, förhoppningsvis lever ni lyckliga i alla dagar
men tänk om det inte blir så menar jag...jag skulle inte våga offra min längtan faktiskt...

Jag vill höja ett varningens pekfinger: Du hoppas att han ska ändra sig. Släpp den förhoppningen genast. Barn verkar vara mycket viktigt för dig, kan du verkligen tänka dig ett liv utan?

Om jag tillåter mig att generalisera så tror jag att det är lättare för män att avstå från barn än kvinnor.

Jag är övertygad om att också min man hade avstått från barn om jag inte hade önskat att bli mamma. Han hade kunnat nöja sig med att jag var den enda stora kärleken i hans liv.

Jag tror heller inte att män lider av ofrivillig barnlöshet lika mycket som kvinnor, utan har lättare att acceptera det. För en kvinna kan det förmörka hela livet. Nu för tiden säger man ju att båda är gravida, men trots det så är det ju i kvinnans kropp barnet växer. Det är ju också det man längtar efter som kvinna.

Så rent generellt tror jag det är ett tuffare offer för en kvinna att avstå från barn, än det är för en man. Undantag finns alltid är det bäst att tillägga.

Nu generaliserar du utifrån egna erfarenheter: Alla kvinnor längtar inte efter barn och det finns män som längtar efter barn. Varken min man eller jag längtar efter barn, vi är helt överens om att vi inte ska ha några barn. Vi är frivilligt barnfria tillsammans.

Det känns inte som han redan nu vet fult och klart vad han vill, har fått dubbla budskap. Han säger att han inte vill ha barn men säger att jag skulle bli en bra mamma. Han har pratat om sina favoritnamn på barn och hur han skulle uppfostra barn. Min längtan har bara ökat för varje år som gått.

Jag känner mig lycklig nu när det är bara vi två men känner att nåt fattas. När jag var yngre ville jag inte ha barn men helt plötsligt kom längtan smygande.