18 år, bf jan 2015.. nudå?

Ring ungdomsmottagningen och boka en tid hos deras kurator för att ventilera detta.

Hej
Jag kan inte riktigt sätta mig in i din situation men jag tror att du kommer få fler chanser att bli gravid i framtiden. Jag ville ha barn med mitt ex när jag var 18 men det tog slut mellan oss när jag var 20 och nu väntar jag barn m min nya man och är glad att jag väntade. Klart det kan gå bra för er, men om din kille inte vill behålla kanske han inte kan vara ett stöd för dig. Vill du inte planera din familj? Å andra sidan, ni är vuxna och värre saker har ju hänt. Du kan ta studieuppehåll och slutföra studenten våren 2016. Ni nåt prata m varandra och göra en plan om ni ska behålla: ekonomi, framtidsplaner, drömmar, resor, livet. Och se hur mycket ett barn passar in i den drömmen för er båda.

Jag hade nog gjort abort. Har också gjort två aborter, mådde dock inte dåligt av dem och hade alltså ingen ångest efteråt. Jag vet inte hur du känner, men ett barn är en stor grej. Det förändrar allt, verkligen allt. Och jag tycker du ska bli klar med skolan och njuta av lite frihet innan du får ansvar över ett barn :)

Hej.

Hur gammal är du nu? och vilken vecka är du i nu? :) Grattis.

Vi ska sätta oss och prata igenom det noganoga imorgon, men jag kommer inte vara redo för abort. Vi skyddade oss ju av en anledning! Och självklart att jag vill planera min familj men det gick tydligen inte på det viset. Jag är självklart glad över denna graviditet men är samtidigt rädd för att förlora så mycket. Om du förstår mig. Tanken är väl att jag i så fall ska kunna ta studenten med mina vänner, vara hemma med barnet och sedan fortsätta jobba med samma jobb då jag får en helt okej lön för heltid. Min pojkvän kommer såfall få ta hand om barnet när jag har prov i skolan, när barnet går på dagis kommer jag ju kunna jobba igen och kanske plugga vidare så småningom. Vet inte riktigt vad jag vill läsa till ännu. (men när vet man det egentligen?) Det går att lösa, självklart. Jag är 19 då barnet är beräknat att titta ut och min pojkvän kommer att vara 20 år då. 

Sitatuinen är svår att lösa, det finns ingen lösning för detta, men helst vill jag behålla, dock inte vara själv.

Hej.

Jag mådde frukansvärt dåligt av en abort och det tog väldigt lång tid innan jag ens kunde låta mig själv skratta igen. Ångesten har jag fortfarande kvar efter min abort, och det var faktiskt denna graviditeten som fick mig lite på fötter igen, som en andra chans men samtidigt ät jag skiträdd.

Klart att ett barn är krävande osvosv, det vet jag mycket väl om, det är därför jag ber om råd. 

Kan tänka mig känslorna ni nu går genom. Ingen kan ge er svaret vad ni ska göra, låt svaret komma till er. Ni har ju som tur x antal veckor på er att tänka o vrida o vända på saken - både var på sitt håll och gemensamt. Det är jättebra du talat med någon redan, du verkar väldigt mogen i dina tankar. Ni är unga och kommer att ha tid för mycket även då barnet blivit större. Känns det som om ni är rätt för varandra annars, kan ni tänka er ett liv tillsammans? det ger ju någon fingervisning åt er. En abort kan man ångra men det är väldigt sällan man ångrar ett barn som fötts. Lycka till. Hälsn en bm

Hon sa; Grattis, det strålar om dig! Kul att se dig le igen.

Sedan pratade vi om båda alternativen men hon är mycket medveten om i vilket dåligt skick jag var i en lång tid efteråt. Hon rådde mig till att behålla det. För att hon såg på mig att jag ville det och för att hon vet om att jag komemr ångra mig. hon finns självklart i båda alternativen men hon tycker att jag ska bolla fram och tillbaka men även komma ihåg hur dåligt jag mådde efter aborten.

Ja absolut, det strävar jag efter! Men jag vill absolut inte göra abort för att han "vill" det, om du förstår?

Hej! 

tack för ditt svar! 

Ja, jag känner att han är den "rätta" och självklart hade jag velat planera att ha barn tillsammans med honom någon gång, men nu hamnade vi här. Jag har varit god vän till honom sedan vi var 13 och 14 år gamla, så han har funnits i bilden länge, både som vän och pojkvän. Eftersom vi redan planerar boende och planer för framtiden ihop så kan vi båda två tänka oss att leva tillsammans, det brukar vi påminna varandra om varje dag. Att det är något vi strävar efter, ett liv ihop. (inte boende på varsitt håll liksom) 

Aldrig att jag kommer ångra barnet om det föds, men det är ett beslut jag vill ta tillsammans med min pojkvän, men då vill jag att det ska vara på båda hållen. Jag vill inte ångra en till abort och må dåligt länge, utan vara säker på min sak. Dock vill jag att han ska vara med, vilket han är. Bara att vi bara pratat om abort, det finns inget annat alternativ för honom just nu.. Vet inte riktigt vad jag ska säga till honom, han känner inte av barnet på samma sätt som jag, menar med symptom och man jag har en annan "kontakt" med barnet redan. Vi har också väldigt olik historia som påtalar mycket i hur vi tänker, vi är lika på många sätt men väldigt olika också. Detta blir tufft, men hoppashoppas att vi kan komma överrens och komma fram till något tillsammans så jag inte blir ensam igen.

Kram till dig!

dessutom är det inte ovanligt alls att männen "släpar efter" i sina känslor under en graviditet just pga dom inte har samma connection som mamman har, finns många som det blir konkret för först då barnet är fött. Låt honom ta in situationen i lugn o ro, pressa inte varje dag med tankar o åsikter. Kan göra mycket för honom även att få SE med egna ögon på ultra till exempel. Må väl.

Jag reste faktiskt iväg över helgen så vi fick tänka var för sig. Det gick sådär, då vi har svårt att inte prata och uppdatera varandra om hur vi känner osv för varandra. Men det var nyttigt! Mest för att få känna efter själv utan den andres åsikt. 

Ja, han vill ju följa med på VUL och sånt, så helt efter är han inte, han verkar vilja vara delaktiv och han säger ofta att han inte vill tvinga mig till något. Vilket jag älskar honom för. Men det är svårt, självklart. Att se och förstå att ett barn ska komma till världen som man har 110% ansvar för och som han inte kan påverka så mycket. Jag hoppas att vi kan komma överrens och att han förstår mig och kanske får känslor för barnet om VI väljer att behålla det.

Tack!

Hur gick det för dig TS?

Hej, jag ska uppdatera er.

Jag blev sjuk i vecka 19 och låg inne på sjukhus i flera veckor, läkarna visste inte riktigt vad det var och medicinerna hjälpte inte, så jag fick börja ta mediciner som då skulle påverka bebisen. Båda dom veckorna var alldeles lulliga och jag sov och sov, kommer inte ihåg så mycket. Men efter det så kände jag inte sparkar och så och jag kände att något var fel, så vi åkte in och det var något som inte stämde med min dotter så fick gå igenom en 13timmars förlossning i vecka 21... inte kul alls, usch vad jag grät och blev deprimerad.

Ett tag senare, tog jag tag i mitt liv, flyttade, skaffade mig ett bra jobb och går ut gymnasiet nu till sommaren. Och nu är vi gravida igen :) Denna gången hoppas vi att allt går vägen och pappan pussar och gosar redan med magen. Men vi bor i sär, vilket vi tycker är bäst. Så vi kan vara ifred också. Men när bebisen kommer, kommer vi troligtvis flytta ihop då det är billigare med en lägenhet tillsammans än två st! Så vi kommer att försöka hitta en trea till sommaren. Jag kommer hinna gå ut gymnasiet och han jobbar (tjänar bra) så det ska nog gå vägen denna gången =)

Man ska aldrig ge upp, det är en sak jag lärt mig efter denna resan hittills! 

Sorgligt med barnet men glädjande att det ordnar sig och Grattis till graviditeten.

Själv gick jag in i v 40 nyss och bara väntar...