Någon som känner igen sig? Kan det vara asperger?

Prata med hans föräldrar hur han var när han växte upp. För aspberger har man från barn, det är inget som kommer när man är vuxen.

Sluta försöka skylla alla kommunkiationsproblem med att "han kanske har Asberger".

//Aspie.

Psykisk misshandel?

Tack för svar! Jag känner visserligen till att man inte kan få asperger som vuxen. Kanske var jag otydlig i min trådstart. Att prata med hans föräldrar är dock ingenting jag kan göra eftersom jag vill ligga lågt med mina misstankar. Möjligen att man kan fråga rent allmänt, hur han var. Men då kan man inte heller räkna med att de ska tala om just det jag vill ha svar på.

Tråkigt att du gör denna bedömningen efter endast en bråkdels information. 

Tidigare har jag inte kommit i kontakt med asperger, annat än att jag hade en kompis med diagnosen. Bortsett från denna kompis har jag mött tre människor flyktigt, där jag känt till att de haft asperger. Min sambo är inte lik någon av dessa. Har därför inte haft anledning att misstänka asperger på tidigt stadium. Visste inte ens hur diagnosen yttrade sig.

En dag var det en bekant som från ingenstans beskrev hur de med asperger kan agera. Det fick mig att haja till eftersom jag kände igen det hos min sambo. Efter den dagen läste jag om asperger och fann då ytterligare samband. Tog det dock inte till mig. Hade väl ett slags önsketänkande om att det bara skulle vara stress på jobbet som orsakade hans beteende. Livet gick vidare och det var mycket missförstånd och bråk i förhållandet.

För några veckor sedan, snubblade jag över ytterligare information om asperger. Nu har jag förstått att det måste vara det som sambon har. I och med dessa misstankar, har min förståelse för honom ökat avsevärt. Det gör att jag kan känna ödmjukhet istället för irritation. Jag har i smyg börjat behandla honom som att han har asperger. Resultatet har varit, färre bråk och det känns som att vi har kommit lite närmare varandra. 

Trots detta, känner jag mig ofta ledsen. Det är en sorg att se vissa saker. Senast igår skadade sig ett av våra barn på grund av att han inte klarade att läsa av situationen. Jag bevittnade hela händelsen. Han försökte dock få mig på andra tankar genom att han blev arg för en annan sak. Dessutom ställde han argt en fråga om jag i princip var orsaken till det han blev arg för. Tilläggas kan, att det han blev arg för, var en bagatell sak, samt att jag var oskyldig. Om gårdagens situation hade utspelat sig några månader tidigare, hade det lett till bråk. Tanken på att han betedde sig som han gjorde för att han troligtvis har asperger, fick mig att förbli neutral. Tidigare hade jag gått i taket. Hur som helst, känns det inte bra att barnen kan skadas på grund av brister hos honom. Brister som man inte ens kan föra på tal eftersom han lever i total förnekelse. Det verkar som att det står högre i kurs för honom att låtsas vara normal, än att krypa till korset för barnens säkerhets skull. Det skrämmer mig. 

Jag har inte beskrivit så mycket i tråden hur sambon är. Ingen förutom jag kan veta, vad jag egentligen bygger mina misstankar om asperger på. Att skylla på asperger skulle jag knappast vara behjälpt av.  

Psykisk misshandel skulle man kunna kalla det. Men det sker dock omedvetet från hans sida. Han vill mig inte illa. Jag har ett flertal gånger tidigare varit utsatt för äkta psykisk misshandel. Med det menar jag av människor som manipulerar och psykar med elakt uppsåt. Det har jag dock kunnat hantera. De har aldrig lyckats bryta ned mig. Mitt psyke har varit oerhört starkt. Trots den ovan nämnda bakgrunden, har ingen fått mig att bli så brutalt ledsen som min sambo. 

citron1 jag har sökt svar länge! Du beskriver min situation! Jag misstänker också asperger, jag behöver verkligen prata. Tystnaden, svar som aldrig kommer, svar som kommer men på helt fel vis, minnet som aldrig verkar fungera och tidsuppfattningen.

Jag har svalt all information jag kommit över i två års tid nu, jag känner eg inte så mkt tvekan längre.

Det är fruktansvärt förvirrande att leva med en person som på så många plan är helt oberoende av din närvaro. Det tär. Vi har också barn, en dotter. Vi kanske kan prata och stötta varandra? Jag har samlat på mig enormt mkt kunskap och även gått i terapi. Men ändå sitter jag här och vet ej va ja ska göra med all information, insikten som sakta har infunnit sig. Jag sörjer att jag aldrig nånsin kan få den förståelsen, samhörigheten och omtänksamheten jag önskar i en relation.

Sörjer att jag e fullkomligt handlingsförlamad i nuläget.

Vi kanske kan hjälpa varandra?

Hej och tusen tack för ditt svar!

Jag tror absolut att vi kan ha hjälp av varandra! Har länge velat komma i kontakt med någon som är i samma situation. Jag är ganska ny på forumet och vet inte hur man skickar PM. Ska försöka lista ut hur det går till. Annars får du gärna mejla mig så kan vi prata mer.

Alltså jag bara måste påpeka att autism spektra ( asperger ) är otroligt brett. Jag har "asperger" och inte fan är jag döv eller ger fan i att svara när folk pratar med mig, inte heller utsätter jag mitt barn för risker eller glömmer hennes existens.

Gällande minnet så kan det stämma på mig, jag glömmer massor, ofta sånt som jag ser som helt ointressant och annat minns perfekt och kan ordagrant citera samtal för en halv livstid sen osv. Människor är olika, så även de med AS Individer rakt igenom.

Förstår att allt det här är skitjobbigt för er båda, för alla i familjen. Men som jag ser det så kan du inget göra, han måste komma till någon egen insikt om att han kanske behöver få hjälp, utredas. Någonstans måste man komma på det där och vilja det själv. Känner igen frustrationen dock, levde 4 år med en som har adhd och är bipolär ( bipolariteten visste vi inte då ) I vilket fall han kunde glömma sådär som din sambo, ge fan i att svara osv OCH alla mina sämsta sidor utvecklades markant under de åren. Jag kände mig som en gnällig jävla kärring och jag är ingen gnällig person. Nu hade vi inte barn att ta hänsyn till. Men en dag så tänkte jag bara nä fuck it, jag slutade tjata och körde mitt race bara, av någon märklig anledning blev han vips med engagerad då, både gällande att lösa tjafs och andra saker i vår vardag. Tror en pollett trillade ner där han insåg att jag lever mitt liv och att han insåg att om vi skall leva ett liv ihop så får man vara två som både växlar och styr den där båten. Det blev i vart fall bättre efter det. Inte bäst men bättre Ibland undrar jag hur vi lyckades ha en relation på 4 år alls. Idag är han bara en god vän. Idag vet vi dessutom att jag själv har adhd och AS.

Känner han själv att han är avvikande? Hur ställer han sig till att söka hjälp, för både sin och er andras skull? Är han intresserad alls av att kunna fungera så optimalt det går att få honom att fungera?

Gällande att förstå. Ni kanske aldrig kommer förstå varandra fullt ut. Men kan lära er acceptera att ni inte gör det och få det att fungera iaf. Ibland får man enas om att man inte kan enas och acceptera att det är så.

Oj, jag såg nu att mitt svar blev anonymt! Det var alltså jag (TS) som svarade Sanna84.

Tack för ditt svar! Jo, onekligen verkar det vara ett brett spektra. Antagligen är det därför många inte får diagnos.

Tyvärr så vill han inte kännas vid att han är avvikande. Så fort någon brist hos honom blir uppenbar, utövar han manipulation för att få mig att ilskna till. Sedan påstår han att det är mig det är fel på. 

Det känns som att det är långt till den dagen han skulle vilja söka hjälp. Han vill hela tiden få det till att det är jag som inte är normal. Sanningen är dock att det är han som skapar situationerna som gör mig "vild och galen" = skriker och höjer rösten, tjatar och gnäller osv. Han drar verkligen fram det värsta ur mig.

Har du något tips på hur man kan få honom att erkänna sina svagheter utan att gå till angrepp mot mig? Hur var det för dig? Kände du själv att du var avvikande? Misstänkte du asperger? Vad fick dig att ta steget till en utredning?

Även om inte aspberger personer kan känna samma saker så kan de lära sig hur andra känner och komma ihåg det till nästa gång.

Hm nej man kan inte få Asperger som vuxen det är något man föds med, men man kan få en diagnos som vuxen men då måste man ävenha haft en del problem som liten och betet sig lite annorlunda

Vi kan inte sitta här och säga att han har eller inte har det på den lilla info du har delat med dig med, känns mer som att han inte vill lyssna eller så faktiskt.

För att få en utredning så måste man ha stora problem i vardagen, hur fungerar han när det gäller jobb m.m tex?

Min man har Asbergers (mild variant) och ar en fantastisk man och pappa! Han ar dock medveten om att ar lite "annorlunda" och extremt intelligent sa det marks inte sa mycket alls om jag ska vara arlig. Rutiner ar dock oerhort viktiga for honom, och det har aven hjalpt oss enormt med varan son som kanner sig valdigt trygg just tack vare rutinerna.
Kommunikation ar dock viktigt, om jag lamnar rummet tex for att duscha sa paminner jag honom om att halla ett extra oga pa sonen och da lagger han ifran sig det han pysslar med for stunden och sitter och leker med sonen tills jag ar tillbaks. Sedan lamnar jag inte mkt utrymme for tolkning utan det ar valdigt rak kommunikation som galler. Jag gar inte och hintar om att jag ar grinig over ngt om jag ar det utan jag sager "Nu kanner jag mig lite irriterad pga det och det, jag forstar att du inte gor blabla med flit men skulle uppskatta om du tankte pa det i fortsattningen." Typ sa.
Far ge lite extra instruktioner vid middagsdags ocksa sa inte sonen ater kanelbullar istallet for mat hahaha men det ar nog mer latmasken i maken an hans AS som staller till det 

Hans jobb som innebär ett av hans specialintressen, fungerar. Däremot tröttar arbetet ut honom fullständigt. Han har enorma behov av att återhämta sig. Jag tror dock inte att han skulle kunna klara av det jobb som jag själv har då det bla innebär  stor planeringsförmåga samt att ligga flera steg före det som hela tiden sker. Jag tror att han fungerar bättre ihop med materiella ting snarare än med människor.

Hej!

Jag lever med en sambo som har asperger och har barn med honom, som tidigare har skrivit så är även min sambo en underbar pappa och gör allt för sin son, busar och lägger ner oerhört mycket engagemang, vilket jag är otroligt tacksam för.

Jag måste dock precis igen som föregående skrev påminna om att hålla kolla om jag går iväg då han lätt fastnar i saker han tycker är intressant. Rutiner är absolut en viktig faktor för honom och det vet han själv om, både när det kommer till vardagslivet och arbetet.

Kommer det upp en ny situation för honom tex laga en ny maträtt läser han gärna receptet 2-3 gånger för att han vill att allt ska bli ordentligt. 

Jag vill dock påpeka att han hellre lägger alla våra problem på sig själv (tyvärr) han är väldigt självkritisk och är väl medveten om att han har det svårare i vissa situationer jämfört med andra. 

Jag vet att han hade det betydligt svårare när han var liten och fick gå i special skolor för att klara av undervisningen, hans diagnos blev näst intill omärkbar när han började i arbetslivet och fick in rutiner. Han hade väldiga raseriproblem när han var mindre (troligen för att han inte kände sig förstådd eller att han inte förstod andra) men det är helt borta nu, han är lugn som en filbunke idag (kan vara lite irriterade för mig som lätt kokar över men det är nog därför vi funkar ihop med) 

Jag skulle verkligen råda dig till att prata med hans föräldrar, du måste ju inte säga att du misstänker asperger utan lägg fram det som att du är nyfiken på hur han var när han var liten? Precis som andra skriver är asperger något man märker starkast i tidig ålder.

/Moa

Åh vad jag känner igen mig i dig, TS! Du beskriver min sambo från punkt till pricka. Har trott att det är pga att han är utbränd, han har varit hemma från jobbet i en månad pga det men är nu tillbaka igen. Men jag vet inte riktigt.. Han glömmer väldigt mycket av vad jag säger till honom, han är disorienterad och har svårt att komma i tid till saker och ting, han kan helt enkelt inte planera något utan att det blir kaos inom honom. Vi har också barn och det är precis som du beskriver det, jag är den som tar tyngsta ansvaret för det känns inte som att han "klarar" det. Och hemsk tanke är det med tanke på att han ska vara föräldraledig från och med i januari.. Men han försöker försäkra mig om att det kommer att bli bättre när han inte jobbar längre och får vara föräldraledig med lillan. Men nu när han var hemma en månad från jobbet så var det värre än någonsin, han kändes totalt virrig. Jag vet inte hur jag ska förklara honom mer men jag har också blivit gnällig vilket jag egentligen inte heller är. Och han gillar inte gnället vilket jag kan förstå. Men jag blir sååå frustrerad! Håller verkligen tummarna för att det blir bättre när han ska vara hemma med vår dotter, det är min räddning just nu att tänka så.. Lycka till själv!