Forum Änglabarn - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min dotter dog 4 dagar gammal

    Tis 13 maj 2014 14:40 Läst 9796 gånger Totalt 9 svar
    Tis 13 maj 2014 14:40

    Min dotter föddes 5 Maj, 5 veckor för tidigt.

    9 Maj somnade hon in utan tydlig orsak bredvid mig i sängen. Vi tror att det var av PSD, om det var det eller något annat får vi reda på om ca 2 veckor då obduktionen är klar.

    Hur ska jag gå vidare? Hur har andra som varit med om detta gått vidare? Jag har ingen aning om hur det ska gå till att leva vidare. Snälla hjälp mig!

    Jag och min man har bestämt att vi vill bli gravida så fort som möjligt. När kan man bli gravid efter en förlossning? Jag vet att man inte bör ha samlag under tiden man har avslag. Men är det möjligt att man kan bli det under den tiden om man ändå har sex när man fortfarande har blödningar?

    Jag har så mycket frågor men inga svar. :(


    Brustet hjärta
  • Tis 13 maj 2014 14:49 #1

    Får börja med att beklaga sorgen! Du bör inte ha sex under tiden du blöder, då du kan få infektioner. Det är ett öppet sår i livmodern, och livmodern ska du inte riskera när du nu önskar bli gravid igen.

  • Tis 13 maj 2014 14:53 #2

    Beklagar verkligen!   Förstår att det är fruktansvärt tungt just nu.  Att förlora sitt eget barn måste vara det värsta man kan vara med om, lyckligtvis har jag inte förlorat nåt barn själv men fattar att det är obeskrivligt förjävligt!

    Jag har inga direkta råd men prata med varanndra om det, håll inget inom er. Gråt ut och tillåt er själva att vara ledsna.  Kanske behöver ni prata med nån kurator eller liknande?

    Gravid kan du bli så fort du får igång ägglossningen igen. När det sker är indivuduellt.Ha inte sex medans du blöder då risken för infektion är stor.
    Kram!

  • Tis 13 maj 2014 15:37 #3

    Grattis till dottern och beklagar att hon inte fick stanna hos er <3

    Det med att bli gravid igen, vänta tills du fått 1 mens innan ni börjar försöka för då har livmodern läkt tillräcklig. Jag blev själv gravid innan jag hann få mensen och det blev ett missfall. Tror att risken för missfall är större om det inte läkt klart.

    Jag fick aldrig ha min sista dotter i livet, hon dog under förlossningen. Men mitt råd är att ta en dag i taget, behöver du samtalshjälp så finns det kurator och psykologer. Jag har samtalshjälp från kuratorn jag träffade efter förlossningen.

    Kram <3

  • Tis 13 maj 2014 15:38 #4

    TS: Jag lider med er {#emotions_dlg.flower}

  • Tis 13 maj 2014 16:39 #5

    Tack för värmande ord!

    Skulle gärna att ni som genomgått denna tragedi det är att förlora ett barn berättar över hur ni gått vidare? Vad som hjälper till att bearbeta?

  • Ons 14 maj 2014 11:27 #6

    Jag beklagar verkligen! Min dotter somnade in för drygt 2 månader sedan. Hon hann bli 6 månader innan hon dog av PSD. Det tog faktiskt bara en vecka innan svaret kom och det var skönt. De brukar skynda på sådana saker. Jag känner att jag har kommit en bit på väg i min sorg men det är oerhört jobbigt. Vi har en son sedan tidigare och det har gjort mitt sorgearbete enklare. Jag har min son att fokusera på, jag kan inte stänga in mig utan jag måste iväg till dagis, köpa presenter till kalas osv. Jag tror att det har varit välidgt bra för mig. Jag har märkt att allt blir jobbigare om man väntar med att göra saker. Sen ska man absolut inte stressa utan man ska göra det som känns bra. Det tog oss 2 månader innan vi orkade ta tag i Ebbas saker. De är nu nedpackade men jag vet inte vad vi ska göra med dem.

    Både jag och min sambo har gått mycket hos en kurator. Ibörjan 3 ggr/vecka. Det har varit jätteskönt. Att prata är mitt sätt att bearbeta saker på och det har hjälp mig. Jag pratar med familj och vänner väldigt mycket. I början hade jag och min sambo svårt att prata tillsammans om det som hhänt eftersom vi sörjde på så olika sätt. Nu går jag till kuratorn en gång i veckan och så har jag börjat träffa en psykolog.

    Du kommer att känna vad som är rätt för dig och hur och när du vill göra saker. Det kanske låter fel och konstigt men jag lovar att det är så. Antar att ni om ett tag ska börja fundera på begravning. Det är ju det absolut hemskaste man kan vara med om. Jag trodde inte att jag skulle orka planera min dotters begravning men det gjorde jag. Jag ville att det skulle bli fint och personligt. Idag är jag oerhört glad att jag lade ner så mkt tid på att planera. Vi fick mycket stöttning av prästen under den första månaden. Jag pratade ofta med henne. Hon hör faktiskt fortfarande av sig och undar hur vi har det.

    Jag förstår att du vill skaffa ett barn till på en gång. Så kände vi också och känner fortfarande. jag hoppas att jag blir gravid snabbt. Jag vill ju att min son ska få en liten lillasyster elle lillebror. Jag tror att du ska ta det lite lugnt med att skaffa barn eftersom du fortfarande blöder men om du orkar så kan du kanske kontakta din barnmorska och fråga vad det är som gäller.

    Ta hand om dig! Styrkekramar

  • Fre 16 maj 2014 13:04 #7

    Jag förlorade min son för tre år sen, han blev 4 timmar gammal.

    Hur man går vidare? Jag vet inte. Man bara gör det. Man går upp varje dag och fortsätter andas. Man planerar begravning, man begraver sitt barn, man gråter och gråter och gråter och ältar.
    Vi fick prata med psykolog via gravidförsäkringen, det var jätteskönt. Pratade med kompisar, med alla. 

    Vi har också en storebror som hjälpte oerhört mycket, för hans skull var vi ju tvungna att kliva upp, att göra saker, att glädjas.

    Min första reaktion är det hände var att aldrig någonsin skulle jag våga bli gravid igen och gå igenom den ångest och smärta som detta innebar. Men väldigt snart kände vi att livet liksom hade pausat. Något var så fel. Jag hade fött ett barn, men vi hade ingen bebis. Jag kände att vi inte skulle kunna gå vidare innan vi vågat försöka igen.
    När jag fick börja försöka igen, och begravningen var över och vi kände att läget började stabilisera sig litegrann i alla fall så började vi försöka få ett syskon, och jag blev gravid nästan direkt, tre månader efter lillebrors födsel.
    Så nu har vi en lillasyster som föddes ett år och en månad efter lillebror, hon är två år nu. Helt galet vad tiden går fort.
    Sorgen finns ju alltid alltid där. Men lillasyster gjorde att livet började gå vidare igen, som det på nåt sätt var meningen att göra.
    Jag klarade inte av att ens hålla en bebis efter att lillebror gått bort från oss, förrän lillasyster kom. Jag var lite rädd att det skulle kännas fel att hålla henne också, men det gjorde det ju inte. Hon var ju född för att ligga i mina armar.

    Men som sagt, hur man går vidare, det finns ingen manual. Man hittar själv det som funkar. För överlever, det gör man, vare sig man vill eller inte. Men om man går vidare, det är en annan sak. För vår del fanns storebror. Och sen lillasyster. Och alla vardagssaker som måste göras. Vi hade också en väldigt god vän som var väldigt mycket med oss, ganska länge. Han kom och bara var med oss i vår vardag. Tog fokus från varandra och sorgen. Åt middag, satt i soffan och tittade på tv, lekte med storebror när vi inte orkade. Pratade om lillebror och sorgen när vi ville det. Pratade om annat när vi ville det. Bara fanns där, som ett hinder för oss att fastna i sorgen och varandras ältande.

  • Mån 19 maj 2014 21:29 #8

    Vi förlorade vår dotter i januari 2010. Hon dog 2 dagar innan bf i min mage. Vi sörjde länge men lyfte varann i omgångar. Vi var båda sjukskrivna länge och varje dag "tvingade" vi oss att hitta på nåt. Gå en promenad, handla, måla om i en klädkammare (?!?!) minns att vi stack ut o åkte skridskor en dag... När begravning o allt det praktiska var klart satte vi upp en hylla i sovrummet med vår dotters minnen. Ett par skor, kort, hårlock, ljus, nallar mm. Fotot på vår dotter som vi fick på bb flyttade vi med oss i lgh. Åt vi lunch i köket va hon med, middag i vardagsrummet va hon med, när vi sov flyttade vi fotot till sovrummet. Kändes faktiskt väldigt skönt... Symboliskt. Jag isolerade mig första tiden. Svarade inte i telefon, gick inte ut självmant men sen med tiden gjorde det mindre ont. Såret i hjärtat fick liksom en skorpa som blödde ibland men mer o mer sällan tillslut. Vingade svårt att bli gravida igen men tillslut kom vår älskade syster som har fått oss att börja leva igen... Det går även om jag förstår precis att det inte känns så nu. Stor värmande tröstande kram från en som vet hur jävligt livet kan te sig! Du kommer klara det, du kommer gå vidare i din takt. Glöm inte att du är en mamma o kommer alltid att vara det.

  • Mån 19 maj 2014 22:10 #9

    Vill börja med att beklaga sorgen!! Jag förlorade min minsta flicka den 24 feb i år. Hon föddes i vecka 24 pga att jag hade en kraftig infektion och fick stanna med oss i 11 dagar.

    Kan inte ge dig nå särskilt bra råd på hur man tar sig vidare, kämpar själv med det varje dag.

    Men det lär få ta den tid det tar, det kommer säker bli lättare med tiden. Men sorgen och tomheten kommer alltid finnas. Försök ta dig ut ibland, bara en liten promenad i skogen, eller bara sitta ute en stund. Tillåt dig själv att ligga o gråta en hel dag när du behöver det. De kommer vara många såna dagar men de kommer även komma dagar då du faktiskt orkar ta dig ut, orkar att le åt något. Jag har stängt in mig, tog väldigt lång tid innan jag träffade ens min bästa vän eller ens pratade med någon på telefonen. Jag har en underbar sambo och en fantastisk 6 årig dotter som får mig att gå upp varje morgon.

    Tillåt dig att sörja! Men tillåt dig även att le, när det väl händer. Är lätt att man får dåligt samvete, händer mig iaf.

    Blev säker jätte rörigt allt jag skrev men hoppas du förstod något.

    Är som sagt inne i samma situation och hjärna funkar inte precis som den ska.

    Stor styrkekramar!

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll