Min dotter dog 4 dagar gammal

Jag förlorade min son för tre år sen, han blev 4 timmar gammal.

Hur man går vidare? Jag vet inte. Man bara gör det. Man går upp varje dag och fortsätter andas. Man planerar begravning, man begraver sitt barn, man gråter och gråter och gråter och ältar.
Vi fick prata med psykolog via gravidförsäkringen, det var jätteskönt. Pratade med kompisar, med alla. 

Vi har också en storebror som hjälpte oerhört mycket, för hans skull var vi ju tvungna att kliva upp, att göra saker, att glädjas.

Min första reaktion är det hände var att aldrig någonsin skulle jag våga bli gravid igen och gå igenom den ångest och smärta som detta innebar. Men väldigt snart kände vi att livet liksom hade pausat. Något var så fel. Jag hade fött ett barn, men vi hade ingen bebis. Jag kände att vi inte skulle kunna gå vidare innan vi vågat försöka igen.
När jag fick börja försöka igen, och begravningen var över och vi kände att läget började stabilisera sig litegrann i alla fall så började vi försöka få ett syskon, och jag blev gravid nästan direkt, tre månader efter lillebrors födsel.
Så nu har vi en lillasyster som föddes ett år och en månad efter lillebror, hon är två år nu. Helt galet vad tiden går fort.
Sorgen finns ju alltid alltid där. Men lillasyster gjorde att livet började gå vidare igen, som det på nåt sätt var meningen att göra.
Jag klarade inte av att ens hålla en bebis efter att lillebror gått bort från oss, förrän lillasyster kom. Jag var lite rädd att det skulle kännas fel att hålla henne också, men det gjorde det ju inte. Hon var ju född för att ligga i mina armar.

Men som sagt, hur man går vidare, det finns ingen manual. Man hittar själv det som funkar. För överlever, det gör man, vare sig man vill eller inte. Men om man går vidare, det är en annan sak. För vår del fanns storebror. Och sen lillasyster. Och alla vardagssaker som måste göras. Vi hade också en väldigt god vän som var väldigt mycket med oss, ganska länge. Han kom och bara var med oss i vår vardag. Tog fokus från varandra och sorgen. Åt middag, satt i soffan och tittade på tv, lekte med storebror när vi inte orkade. Pratade om lillebror och sorgen när vi ville det. Pratade om annat när vi ville det. Bara fanns där, som ett hinder för oss att fastna i sorgen och varandras ältande.