Hur hanterar ni åldersnoja?

Jag är 45 och har inte lyckats lära mig leva med det så jag är också nyfiken på hur.

Jag upplever ibland en slags prestationsångest, alltså att "där jag är i livet" inte speglar min ålder, ett slags vart man bör vara vid x ålder. Känner du igen dig i just prestations biten?

Jag har haft ett motsatt(?) problem. Eftersom jag växte upp i en dysfunktionell familj så fick jag bli vuxen väldigt tidigt. Jag hade aldrig tid och energi/vilja att festa/leva livet i min "ungdom" eftersom jag istället jobbade för att hjälpa min ensamstående mor. Så istället så har jag tvingats bli vuxen för tidigt och därför aldrig fått vara oansvarig på något vis, jag avundas alla som haft den möjligheten. 

Det där tror jag är lite av en stor hemlighet som de flesta vuxna håller på. Alla verkar nämligen säga samma sak när man väl frågar. Tom mina föräldrar.

Så, man blir aldrig vuxen. Man bara "gör" vuxna saker

Oj ja hur gör man?

Jag har åldersnoja nu för min äldsta kommer snart flytta hemifrån (min lillskrutta HUR blev hon så stor plötsligt??) jag är inte där jag tänkte mig att jag skulle vara i livet och har svårt att finna min plats här där jag är.

Mitt bästa råd är att fundera på hur du vill att ditt liv ska gestalta sig framöver. Karriär? Familj? Köpa boende? Oh sen jobbar du dig dit, steg för steg MEN glöm inte att leva IDAG, i nuet där du ÄR.

Njut den där solnedgången helt och fullt, tänk inte en dag eller ens en timme framåt. Njut din frukost, njut av att du pratar med dina vänner osv. Försök, skitsvårt (för mig iaf) men jag gör mitt bästa.

Jag är 45 år, känner mig 35! Vill INTE vara så gammal, umgås med unga människor (20 år), klär mig ungdomligt etc. Berättar aldrig hur gammal jag är på riktigt, men eftersom jag har ett "barn" som är 22 år kan jag ju inte vara 35 längre...

Åldersnoja?

Nej faktiskt, det har jag aldrig känt. Jag är 50+ och har inte upplevt några ålderskriser.

När jag var 28 levde jag ett oansvarigt studentliv och jag blev nog inte "vuxen" förrän jag var med barn, hus och sambo (35+).

För mig är ålder en siffra, man är inte äldre eller yngre än vad man känner sig. Inte ens nu, när tonåringen börjar närma sig myndighetsdagen så har jag fått någon åldersnoja.

=)
Vi är visst födda samma årtionde, men jag har aldrig haft någon åldersnoja. Även om "skrattrynkorna" multipliceras med varje år som går, håret vitnar och brösten/rumpan/knäna sakta men säkert börjar migrera söderut, så är jag fortfarande samma 20-åring inombords. Jag har inget ångest över mitt fysiska förfall, men jag brukar drabbas av en sorts mild förvåning när jag nån gång studerar mig själv i spegeln (med glasögon på). Är det verkligen jag?

Ofta känns det som om jag leker vuxen. Och att nån snart ska komma på mig.

Så känner jag också, det känns som man leker vuxen, men innerst inne är man 20-åringen.

Rynkorna gör mig inget (de är inte många). Förfallet av kroppen är än så länge i sin linda. Men synen, de där förbaskade glasögonen som man måste ha med sig överallt . Numera måste man ha glasögon när man går till affären, jäkla producenter som har minska texten så mycket de senaste 10 åren

Har en son som fyller 30. Fick honom när jag var 23. Pluggade senare i livet. Tar en dag i sänder.
Har ett bra liv. Bra jobb. Bor i stor lägenhet i city. Går med kläder som jag gjorde när jag var tonåring-tajta jeans men ändå klassiskt. Kan fortfarande göra rökringar om jag skulle ta en cig på en fest. Kan göra bubblor av tuggummit som aldrig förr. Jag skäms inte ett dugg. Är 53 år gammal och tänker bli äldre i år men JAG kommer alltid vara jag. Min son har mer åldersnoja än mig.