Det som inte fick hända

Från första stund undrade jag hur det skulle gå, letade efter folk med liknande symptom men hittade inga som stämde riktigt överrens. Det här är min historia, om hur vår efterlängtade dotter och lillasyster försvann allt för fort.

Vecka 6 får jag magont och en STÖRTblödning. Ingen liten blödning som alla pratar om detta rann o rann. Var så arg, ledsen o förtvivlad, missfall.

Vecka 7 får jag se lillans hjärta slå o hon mår hur bra som helst och växer som hon ska, men detta var bara början.

Jag blödde floder, det var som om någon stack hål på en ballong med blod. Det kom en flod o sen kunde det vara bra i några dagar. Fram till v.13 någonstans, här började jag istället blöda varje dag. Det var inte alltid floder, men jag gick alltid med bindor och extrakläder.

På alla ultraljud (det vart en hel del), såg allt bra ut. Det ända man kunde tänka sig var att moderkakan kanske lossnat lite.

Vecka 23+2 åkte jag in till fl med värkar, fostervattnet var borta och jag vart inlagd. Blöder fortfarande massor. Värkarna gick inte o stoppa, dagen efter v 23+3 slutade man ge mig bricanyl o hon kom med dunderfart. Läkarna sprang iväg med henne, sambon fick desperat se på när de försökte få liv i vår lilla flicka, jag låg o storgrät på förlossningssängen o snabbt sa dem att hjärtat stannat på vår lilla Nea.

Moderkakan som lossnat, o alla blödningar retade antagligen hål på hinnan, vattnet gick (som jag inte märkte utan antagligen trodde va blödningar som hela graviditeten) och ingen vet hur länge vattnet varit borta men tillräckligt för att jag även skulle få en infektion. Allt var emot oss, vi snubblade på mållinjen.

Tomrummet är fruktansvärt stort. Jag saknar henne och samtidigt vill jag bara vara gravid nu på en gång. Hur går man vidare, kommer man någonsin våga bli gravid igen, kommer det hända igen? Världen känns så orättvis o grym. Inte först nu kan jag förstå er alla andra som också mist ett efterlängtat barn, jag är så arg att någon ska behöva genomgå detta. Får jag någonsin sånna blödningar igen kommer jag aldrig låta det gå så långt.