• Anonym (Kaffedraken)

    Det gör fortfarande ont

    Jag skulle haft en son på snart ett år, fick missfall 10 December 2012.
    Ni kanske tycker jag överdriver osv men emellanåt kan jag fortfarande bryta ihopa, sakna, längta och undra, fundera på hur han skulle se ut, vems ögon han skulle få, håret, näsan ja Allt. Ena sekunden hade jag honom och andra så var han borta. Mammas fina prins, har när jag var yngre haft det ganska kämpigt men jag har tagit hjälp och klarat mig igenom det och nu står jag på friska ben, en stor del av drivkraften för mig har varit att jag en dag skulle få bli mamma, få ha ett barn. Min dröm skulle äntligen bli sann men allt drogs bort! :( han var inte planerad men ack så välkommen han var.
    Jag har efter detta än så länge inte lyckats bli gravid, har precis köpt äl test så hoppas snart jag plussar!

    Vet inte vad jag ville med detta inlägget riktigt, tror mest jag behövde skriva av mig, kanske hitta stöd hos någon. Någon kan relatera och känna igen sig?
    Kram

  • Svar på tråden Det gör fortfarande ont
  • Anonym (Kaffedraken)

    Du har min förståelse. Haft 2 missfall nåda runt v 8. Kämpat i 5 år med IVF o nyligen gjort ett försök. Har brutit ihop många gånger och kommit upp igen. Är just nu i en depression o ätit mediciner ca 1 vecka. Även gått i samtal hoa kurator. Men bad ska vården säga "ja, livet är orättvist"... Styrkekramar till dig

  • Anonym (Kaffedraken)

    Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas. Fast den bleknar...

    Jag förlorade min son i v 18. Det var 2003, men fortfarande tänker jag på honom nästan varje dag.

    Jag hade turen att bli gravid igen innan han skulle varit född. Så jag gläds åt barnen jag fått efter och tänker att jag aldrig fått dem om sonen fötts. Det hade ju aldrig blivit just de här barnen då.

    Men jag funderar också mycket på hur han skulle se ut, vara, låta osv.

Svar på tråden Det gör fortfarande ont