Hon ger mig dåligt samvete ist för stöttning
Vet inte vart jag skulle lägga denna tråd men får bli här, den involverar ju min sambo.
Jag lider av oförmågan att socialisera mig i grupp. Problemet är att sambon stöttar mig inte för fem öre, ist ger hon mig dåligt samvete och hintar mer om att inte vilja leva med mig längre, just pga. av detta.
Skulle gått på fest ikväll men jag bangade dagen innan. Nu är hon iväg på fest, men eftersom jag inte har några vänner, så är det hennes vänner vi skulle träffat. Jag känner bara en respektive men han har även en massa kock-polare som dyker upp, så de blir ett gäng som kommer hänga, jag lär mest driva omkring utan nån att prata med. Att tillägga är att jag är INTE den som vågar mig fram och frispråkigt börjar prata med vem som helst.
Då fick jag ist höra att det är så tråkigt för hon hade sett fram emot att vi skulle kunna träffa vänner utan barnen, själva. Inget om att jag mår psykiskt dåligt av ångesten att behöva träffa hennes vänner. Eller, inte träffa vännerna men att hamna i situationerna där jag står tyst i ett hörn, sitter på en stol eller i en soffa och bara glor rakt fram.
Senaste festen vi gick på tillsammans, var samma sak, då satt jag mest och glodde. Gick in på toaletten ett par ggr och satte mig med mobilen för att fördriva tiden. Grabbgänget satt och snackade om sitt och sina polare, jag kände till han som fyllde år men, ingen jag synkar med precis. Det slutade med att sambon såg att jag satt tyst på en stol och skulle göra en snäll insats/gest, hon satte sig i knät och fortsatte prata med sina kompisar, det blev bara så att jag fick hela hennes jävla rygg i ansiktet så jag såg ingenting. Var sugen på o bara knuffa av henne o gå hem.
Jag trodde man som sambo kunde stötta en när man känner så men när jag sa i går:
- Jag känner att jag inte vill följa med imorgon på festen.
- Jaha? O jag som sett fram emot att tillbringa tid med dig ensam utan barnen.
- Ja men jag känner ju verkligen ingen där, det vet du o jag hatar det. Mår ju mest skit och med min självkänsla som redan är i totalt botten, så är det väl onödigt att utsätta sig för mer förnedring och jobbiga situationer.
- Ja men tror du jag känner några mer än de 2 vänner som kommer? ( tilläggas bör att hon skulle kunna glida in på viiiilken fest som helst och inte ha några problem alls att prata med en massa, något jag sa till henne)
Och du känner ju X?
- Som jag knappt pratade med förra ggn vi träffades, för han var för upptagen med sin whisky och sina kock-polare...o sen är det ju så tråkigt att du ger mig ännu mer dålig känsla av att jag förstör kvällen för oss.
- Ja men vad ska jag säga då? Lika bra att vi skiter i o prata om det. Men kommer det vara så här resten av våra liv att du inte klarar av att träffas och umgås med folk, det är ju inte värst roligt?!
- Vet du vad? Ta o träffa killen som är i centrum av alla fester, så kan du ju leva resten av ditt liv med honom ist, om du nu vill det....
Så nu sitter jag här, barnen sover, hon festar och jag ensam igen. Jag vill att hon ska stötta mig i detta, är fan tårögd o mår SKIT! Vill ju ha vänner och umgås och kunna prata fritt i gruppträffar men blir ist nedtryckt för att jag förstör...
