• Anonym (hjälp­!)
    Äldre 13 Jul 15:35
    5646 visningar
    15 svar
    15
    5646

    Abort vid 42? Vill ha råd!

    Är 42 år och har en flicka som precis ska fylla ett. Förhållandet med pappan är på upphällningen och jag vill inte bo kvar i hans hemstad när/om vi går skilda vägar. Eftersom jag till följd av tidigare erfarenheter (fertilitetstester, tid det tog att bli gravid förra gången etc.) trodde sannolikheten att bli gravid var mycket låg (enligt statistiken ska den vara endast 5 % per cykel i min ålder) nöjde vi oss med naturliga preventivmedelsmetoder. Då förhållandet varit så dåligt har jag dessutom varit mycket restriktiv med sex, men dagen efter avslutad mens (sex dagar efter dess början) "ställde jag upp" och är nu gravid i v. 6.

    För en abort väger att lillan är för liten för ett syskon och att det hela var ett misstag. Kortsiktigt skulle jag ju också slippa illamåendet, värken, tröttheten och oron.

    Mot väger att det kan vara sista chansen till ett syskon (i och för sig inget vi har planerat) och till ett barn som bor hos mig i min hemstad (eftersom pappan helst vill att jag gör abort tänker jag att han kanske går med på att jag tar det nya barnet med när/om jag flyttar). Om vårt förhållande varit bra hade jag nog valt abort med motiveringen att vi i första hand måste tänka på det barn vi redan har. Han älskar sin dotter över allt annat - precis som jag! - och det kommer att bli en tvist om vart hon ska bo mest när/om vi separerar. Därför är det snarare frågan om ett eller två barn på deltid eller kanske mindre än så, i värsta fall. Dessutom läser jag här på forumet om många som ångrat sig efter en abort, och då har de ändå varit i mer fertil ålder. Slutligen finns ju även "chansen" att det blir ett missfall (sannolikheten ska vara uppemot 50 % i 42-årsåldern) eller är något kromosomfel som upptäcks vid KUB-test och fostervattensprov om vi ser tiden an, varvid vi är eniga om abort. Om jag låter "naturen" bestämma så slipper ju jag fatta beslutet, samtidigt som det känns fegt.

    I snart 2½ vecka har jag inte kunnat tänka på något annat än hur jag ska göra. Jag känner att jag sviker min lilla flicka om jag satsar på att behålla, men eftersom jag ändå troligtvis kommer att lämna pappan blir det ju delad vårdnad om henne i vilket fall. Kommer hon då att tycka det är roligt eller jobbigt med ett syskon hos mamma?

    Dessutom är min egen mamma fast besluten att "rädda livet på" det nya barnet. Hon skulle själv inte ha funnits om morfar fått bestämma och räknar upp fall på fall med syskon där det är tätt emellan som kommer mycket bra överens. Hon och min pappa har t.o.m. erbjudit sig att ta hand om barnet (stor del av tiden, för även de inser väl att det inte är realistiskt) hellre än att jag gör abort. Samtidigt har jag som vuxen alltid lidit av mindervärdeskomplex gentemot min drygt 1½ år yngre syster och vill inte utsätta min tös för någon sådan risk.

    Sammanfattningsvis är det två saker (i sammanhanget) jag lovat mig själv att inte göra: att skaffa barn alltför tätt och att göra abort. Nu verkar det som om jag måste välja. Jag står knappt ut och vet inte vad jag ska ta mig till. Råd mottas tacksamt!

  • Svar på tråden Abort vid 42? Vill ha råd!
  • Anonym (C)
    Äldre 13 Jul 16:15
    #1

    Att skaffa ett till barn, bara för att det barnet man redan har ska få ett syskon, är helt jävla idiotiskt!

    Du ska behålla barnet för att DU VILL HA BARN! Inte för att ditt nuvarande barn ska få ett syskon!

    "Mamma, varför blev jag till?"

    "Jo, för att storasyster skulle få bli just storasyster - hon behövde en lekkamrat."

  • Anonym (Lilla J)
    Äldre 13 Jul 16:20
    #2

    Stackars krake, vilken jobbigt situation! 

    Spontant känner jag att det inte är något problem när syskon kommer tätt emellan. Visst, jobbiga blöjbyten, men sen är du klar med det och så har ungarna blivit så stora att de kan leka och ha så kul med varandra. Är det många år emellan så kommer de alltid vilja göra olika saker och den ena vara för liten och den andra för stor... 

    Pappan kan säkert få fler barn med nån annan senare, men kanske inte du. Det tar tid att separera, hitta nån ny och bestämma sig för att vilja bilda ny familj och innan dess har det gått dyrbar tid för dig. Jag tror barn mår bäst av att ha syskon.
    Jag hade inte så mycket med mina syskon att göra när jag var liten, för det var stor åldersskillnad mellan oss, men som vuxen är de mitt stora stöd i livet! Finns inga som förstår mig som de gör för vi har alla gått igenom samma saker i livet tillsammans i vår familj.

    Att få hjälp av pigga föräldrar är guld värt. Jag vet det. Jag är ensam mamma och har inget syskon till mitt barn. Pappan har däremot ett par yngre, men mitt barn säger att "han är ju nån annans pappa"... och känner att han inte alls hör ihop med sin egen pappa. Då önskade jag att det fanns ett helsyskon till, så de två kunde hålla ihop i resten av livet.

    Att du har mindervärdeskomplex i sällskap med din yngre syster kanske du ska ta upp med någon som är duktig på relationer. Du kan behöva få hjälp med dessa tankar. Alla som har syskon far inte illa av det, och din flicka kan tvärtom bli den stora idolen för minstingen. Och de kan vara de bästa supportrarna i varandras framtid!

    Du sviker inte din flicka genom att få ett till barn. Du kanske sviker henne genom att inte ge henne ett syskon... ? Har du tänkt på det?

    Om du mår bra i kropp och själ finns det inget som säger att du inte skulle kunna behålla barnet. En pappa som önskar abort kan även han ångra sig. Och ändra sig. Sov på saken, prata med honom. Det kan ju bli bra med en till liten, även om du och pappan inte kommer vara tillsammans längre. Fundera även om du inte ska stanna kvar i staden du bor i nu för att Lillflickan ska ha lätt att få träffa både sin mamma och pappa ofta. Att den ena föräldern plötsligt försvinner flera dagar och kanske ett par veckor emellanåt är hemskt för ett så litet barn! Du behöver ju inte börja packa flyttlådorna ännu.

    Låt beslutet mogna fram. Hur känns det i hjärtat och i magen. Stanna upp och känn och låt bli att tänka för mycket. Då kommer du snart att veta vad som är rätt för dig. Sen kommer du säkert att vara förvirrad och förtvivlad och jättelycklig efter att du bestämt dig, men så är det för alla i alla fall!

    Önskar dig all lycka och hoppas att du kommer fram något som känns bra för dig och som du kan stå för!

    Många kramar!
    Lilla J

  • Anonym (hjälp­!) Trådstartaren
    Äldre 13 Jul 16:49
    #3
    Anonym (C) skrev 2014-07-13 16:15:38 följande:
    Att skaffa ett till barn, bara för att det barnet man redan har ska få ett syskon, är helt jävla idiotiskt!
    Du ska behålla barnet för att DU VILL HA BARN! Inte för att ditt nuvarande barn ska få ett syskon!

    "Mamma, varför blev jag till?"
    "Jo, för att storasyster skulle få bli just storasyster - hon behövde en lekkamrat."

    Jag vet, men problemet är ju att jag bara vill ha fler barn OM det inte innebär problem för det barn jag redan har. Och det kan man ju aldrig veta. Dessutom är det svårt att veta vad man själv vill också. Går vi isär hotar han att ansöka om enskild vårdnad eller åtminstone se till att dottern bor större delen av tiden hos honom. När det eventuella nya barnet, som han åtminstone just nu inte vill ha, blir det en vårdnadstvist redan från början eftersom jag inte kommer att skriva på om delad vårdnad. Det nya barnet måste ju få bo hos mig så länge jag ammar i alla fall.

    "Mamma, varför blev jag till?"
    "Jo, för att jag trodde att jag var för gammal för att få fler barn och inte skyddade mig tillräckligt och din pappa krävde att jag ställde upp på sex." 
  • Anonym (hjälp­!) Trådstartaren
    Äldre 13 Jul 17:00
    #4
    Anonym (Lilla J) skrev 2014-07-13 16:20:41 följande:
    Stackars krake, vilken jobbigt situation! 

    Spontant känner jag att det inte är något problem när syskon kommer tätt emellan. Visst, jobbiga blöjbyten, men sen är du klar med det och så har ungarna blivit så stora att de kan leka och ha så kul med varandra. Är det många år emellan så kommer de alltid vilja göra olika saker och den ena vara för liten och den andra för stor... 

    Pappan kan säkert få fler barn med nån annan senare, men kanske inte du. Det tar tid att separera, hitta nån ny och bestämma sig för att vilja bilda ny familj och innan dess har det gått dyrbar tid för dig. Jag tror barn mår bäst av att ha syskon.
    Jag hade inte så mycket med mina syskon att göra när jag var liten, för det var stor åldersskillnad mellan oss, men som vuxen är de mitt stora stöd i livet! Finns inga som förstår mig som de gör för vi har alla gått igenom samma saker i livet tillsammans i vår familj.

    Att få hjälp av pigga föräldrar är guld värt. Jag vet det. Jag är ensam mamma och har inget syskon till mitt barn. Pappan har däremot ett par yngre, men mitt barn säger att "han är ju nån annans pappa"... och känner att han inte alls hör ihop med sin egen pappa. Då önskade jag att det fanns ett helsyskon till, så de två kunde hålla ihop i resten av livet.

    Att du har mindervärdeskomplex i sällskap med din yngre syster kanske du ska ta upp med någon som är duktig på relationer. Du kan behöva få hjälp med dessa tankar. Alla som har syskon far inte illa av det, och din flicka kan tvärtom bli den stora idolen för minstingen. Och de kan vara de bästa supportrarna i varandras framtid!

    Du sviker inte din flicka genom att få ett till barn. Du kanske sviker henne genom att inte ge henne ett syskon... ? Har du tänkt på det?

    Om du mår bra i kropp och själ finns det inget som säger att du inte skulle kunna behålla barnet. En pappa som önskar abort kan även han ångra sig. Och ändra sig. Sov på saken, prata med honom. Det kan ju bli bra med en till liten, även om du och pappan inte kommer vara tillsammans längre. Fundera även om du inte ska stanna kvar i staden du bor i nu för att Lillflickan ska ha lätt att få träffa både sin mamma och pappa ofta. Att den ena föräldern plötsligt försvinner flera dagar och kanske ett par veckor emellanåt är hemskt för ett så litet barn! Du behöver ju inte börja packa flyttlådorna ännu.

    Låt beslutet mogna fram. Hur känns det i hjärtat och i magen. Stanna upp och känn och låt bli att tänka för mycket. Då kommer du snart att veta vad som är rätt för dig. Sen kommer du säkert att vara förvirrad och förtvivlad och jättelycklig efter att du bestämt dig, men så är det för alla i alla fall!

    Önskar dig all lycka och hoppas att du kommer fram något som känns bra för dig och som du kan stå för!

    Många kramar!
    Lilla J

    Tack för goda råd! Jag tror inte att jag kan bo kvar i den här staden eftersom jag kommer att ha svårt att få jobb här och dessutom vantrivs rejält utan släkt och vänner. Jag är rädd att lillflickan, om jag väljer att behålla det ev. nya barnet, kommer att känna det som om jag flyttar iväg och väljer babyn framför henne och det vill jag absolut inte. Samtidigt kommer pappan inte att ha kvar särskilt många föräldradagar och vi har inte ställt lillan i dagiskö i hans hemstad eftersom hon är skriven hos mig (och så kommer det att förbli - kommer att boka möte med en familjerättskonsult efter semestern). Så kanske blir det så att hon får flytta med mig om/när vi separarerar. Jag vet inte, antagligen får väl rätten avgöra.

    Efter att ha läst lite olika inlägg om aborter lutar det just nu åt att avvakta och låta naturen avgöra. Jag är osäker på om jag kan leva med beslutet att ha "tagit bort" ett möjligt liv. Det var, som sagt, något jag aldrig tänkt att göra. Fördelen med två barn om/när vi separerar är ju att de kan stötta varandra. För mig kan det ju vara en fördel att åtminstone det ena barnet bor mest hos mig (även om det inte behöver bli så), samtidigt som det är ganska själviskt att tänka så.

    Kramar tillbaks!
    H
  • Anonym (Suck)
    Äldre 13 Jul 18:11
    #5
    Anonym (C) skrev 2014-07-13 16:15:38 följande:

    Att skaffa ett till barn, bara för att det barnet man redan har ska få ett syskon, är helt jävla idiotiskt!

    Du ska behålla barnet för att DU VILL HA BARN! Inte för att ditt nuvarande barn ska få ett syskon!

    "Mamma, varför blev jag till?"

    "Jo, för att storasyster skulle få bli just storasyster - hon behövde en lekkamrat."


    I hur många barn har du som frågar mamma VARFÖR blev jag till? Sen spelar det väl ingen tillmurade man väljer att behålla ett barn. Ts kommer garanterat älska detta barn exakt lika mycket som första. Vi behöll ett barn jag hade tänkt ta bort i v 12. Rinhde dock och avbeställde. Hen var INTE planerad inte efterlängtat(i början) jag kände bara ångest. Idag älskar jag barnet så det gör ont. Är så jävla glad att vi behöll och inte tog bort barnet fast hen inte var det minsta planerad..
  • Anonym (j hkbnjm­l,)
    Äldre 13 Jul 18:22
    #6

    Barn tätt = din lilla tjej sover antagligen fortfarande middag minst en gång om dagen = du får tid att vila om du samordnar sovtiderna, brukar fungera ganska lätt. Den lilla  sover dessutom fler ggr per dag = du får egentid med din stora tjej.

    De kommer att ha mer glädje av varandra på så vis att de gillar samma saker vid samma tillfälle. Du får inte problemet att den ena gillar en sak som den andra är för liten för och tvärtom. (När den lilla blir lite äldre, i början får ju bebisen hänga med bara)

    Om det ställer till problem för ditt barn vet du aldrig. Jag väntade så att min äldsta var 3 när lillasyster kom, jag har haft och har fortfarande problem att hitta något de båda gillar eftersom min äldsta visade sig ha asperger.

    Nackdel, detta nya lilla barn som (troligen) blir bortvalt av sin pappa kommer få betydligt mer men och problem än storasyster skulle jag tro.

  • Äldre 14 Jul 11:37
    #7

    Anonym (j hkbnjml,) skrev 2014-07-13 18:22:23 följande:
    Barn tätt = din lilla tjej sover antagligen fortfarande middag minst en gång om dagen = du får tid att vila om du samordnar sovtiderna, brukar fungera ganska lätt. Den lilla  sover dessutom fler ggr per dag = du får egentid med din stora tjej.

    De kommer att ha mer glädje av varandra på så vis att de gillar samma saker vid samma tillfälle. Du får inte problemet att den ena gillar en sak som den andra är för liten för och tvärtom. (När den lilla blir lite äldre, i början får ju bebisen hänga med bara)

    Om det ställer till problem för ditt barn vet du aldrig. Jag väntade så att min äldsta var 3 när lillasyster kom, jag har haft och har fortfarande problem att hitta något de båda gillar eftersom min äldsta visade sig ha asperger.

    Nackdel, detta nya lilla barn som (troligen) blir bortvalt av sin pappa kommer få betydligt mer men och problem än storasyster skulle jag tro.

    1
  • Anonym (hjälp­!) Trådstartaren
    Äldre 14 Jul 11:42
    #8

    Kommentar till senaste inlägget (fattar inte riktigt hur man ska posta för att det ska bli bra)...

    Sant allt som du skriver! Pappan kommer dock troligen att bli mer intresserad om även nästa ev. barn visar sig vara samma "A-barn" som vårt nuvarande. Blir det däremot något fel kommer han inte att vara lika intresserad (vilket kanske är bra om det bara är ett litet fel...). Vi kommer som sagt att göra alla tester om det går så långt och är det något som pekar åt fel håll blir det definitivt abort.

    Om allt går väl med den nya graviditeten känns det som om jag kanske får en ny chans att ge det barnet den framtid jag skulle önska, samtidigt som sannolikheten då ökar för att lilltjejen får bo större delen hos pappan (vilket han förstås vill). Det skulle i och för sig bli ett svek mot henne från min sida, å andra sidan vet jag att hon inte mår dåligt hos sin pappa.

    Tack för goda synpunkter!

  • Anonym (Lite samma)
    Äldre 22 Jul 11:37
    #9

    Känner igen mig i din sits TS; Är 42 år, har träffat en ny man sen bara 1,5 månad tillbaka och nu är jag gravid?! Hur sjutton kunde det hända? Jag fyller dessutom 43 i år så enligt statistiken borde risken varit 1-2 % för en graviditet och vi hade avbrutet samlag. Iofs rätt nära ÄL men ändå? Trodde min ålder var skydd nog, men icke.

    Testade positivt igår, tillsammans med mannen tack o lov som är helt underbar, är så himla glad att det är just med honom jag går igenom detta. Men, vi vill inte ha fler barn. Jag har en son redan och har har två tjejer. Han är rädd att han inte kommer att kunna klara av att bli pappa igen, jag är rädd att en abort kommer att döda mig psykiskt. Hoppas precis som du på att naturen sköter om det där men men... Någonstans känns det ju att när sånt här sker, som ter sig så omöjligt på nåt sätt när människor som verkligen VILL ha barn kämpar på utan lycka, så är det meningen att barnet ska komma till världen kan jag känna. Håller förresten med ovan, barn frågar ju inte sina föräldrar varför de blev till, de tar ju sin tillvaro som självklar

  • Anonym (hjälp­!) Trådstartaren
    Äldre 22 Jul 18:51
    #10

    Lite samma: Jag börjar tro att den där "skrämselstatistiken" är överdriven. Har två bekanta som fått/ska få sina första barn vid 42 respektive 44. Och jag kommer ju att vara knappt 43 om det blir något mer barn. Efter tre veckor med illamående men framförallt ångest har jag ännu inte fattat något beslut.

    Jag skäms, men jag hoppas på missfall för att slippa fatta beslutet. Läste i en annan tråd om en 42-åring som ångrat sin abort. Stark molvärk just nu, kan det vara ett tecken?

    Har du bestämt dig?

  • Anonym (Lite samma)
    Äldre 23 Jul 13:28
    #11
    Anonym (hjälp!) skrev 2014-07-22 18:51:21 följande:

    Lite samma: Jag börjar tro att den där "skrämselstatistiken" är överdriven. Har två bekanta som fått/ska få sina första barn vid 42 respektive 44. Och jag kommer ju att vara knappt 43 om det blir något mer barn. Efter tre veckor med illamående men framförallt ångest har jag ännu inte fattat något beslut.

    Jag skäms, men jag hoppas på missfall för att slippa fatta beslutet. Läste i en annan tråd om en 42-åring som ångrat sin abort. Stark molvärk just nu, kan det vara ett tecken?

    Har du bestämt dig?


    Jo, det börjar onekligen verka som det, tror det är bra om ja, vem det nu är som informerar om sådan statistik, uppdaterar den. Vi håller oss unga och friska längre nuförtiden och det borde ju också påverka fertiliteten. Undantar ju inte en från eget ansvar men det går ju inte att bortse från att man tror att man är 99,9% safe. I synnerhet du, 6 dagar efter första mensdagen, jisses!

    Nej jag har inte bestämt mig, eller jo, kanske. För mig känns det helt omöjligt att göra en abort, men lika omöjligt att göra min kille så illa som det ju faktiskt är att tvinga någon att bli pappa mot sin vilja. Så hur mycket ångest jag än har och gråter över ingreppet och det faktum att man tar bort ett foster så måste jag nog tyvärr göra abort. Hatar mig själv för att jag satt mig i den här sitsen (inte ensam förstås, men ändå) och kommer nog att försöka sätta in en spiral eller nåt sen. 

    Hoppas ju också på missfall, hemskt men då har jag inte aktivt släckt livet liksom... Hur går det med molvärken? Är nog inte så bra för mig att läsa, men du har inte länk till den där tråden med 42-åringen? 
  • Anonym (empa)
    Äldre 29 Jul 18:34
    #12

    Hej där,

    Jag är det där syskonet som alla tyckte att min mamma skulle ta bort. Min syster var knappt ett år när hon blev gravid med mig och vid det laget hade min pappa precis lämnat henne för någon annan. 

    Min mamma vägrade göra abort på premissen att jag var "Nn's lillasyster", och hon tyckte så mycket om min syster så blotta tanken på att "ta bort" mig blev då galen. Det här är ju jag glad för idag må jag säga. Kan också tillägga att min syster (1,5 år äldre) är min bästa vän i världen och att vi har gjort allt ihop alltid. Bristen på en fadersrelation gjorde nog också att vi tillsammans växte oss starka.

    Min mamma är för övrigt (om än i smyg) min stora idol i världen eftersom hon var så fast besluten och envis att klara det på egen hand. När jag frågar henne hur hon stod ut så svarar hon alltid att det inte handlade om att stå ut, hon tyckte att vi var så roliga så det var ingenting med det. 


    Vill också tillägga att jag inte alls är emot abort och tycker att det är ett fantastiskt alternativ, det finns redan alldeles för många oönskade barn i den här världen. Jag önskar inte propagera att du ska göra det ena eller det andra egentligen och jag förstår också det komplexa i situationen. Ville mest bara berätta att det där med syskon absolut inte behöver vara något negativt.

    Jag ser det nog mer som att du har möjlighet att ge din flicka något unikt, för personligen känner jag att det är en gåva med syskon. 

    Lycka till!

  • Anonym (hjälp­!) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 10:07
    #13
    Hade helt glömt bort den här tråden förrän det uppdagades att pappan till mina flickor använt den i familjerätten för att "bevisa" att jag "tänkt bråka om yngsta flickan från dag 1".

    Om någon mot förmodan läser detta kan jag berätta att jag nu har två fina flickor på fyra och två år som oftast kommer bra överens och att jag är otroligt glad att de båda finns, trots en jobbig familjesituation.Jag hoppas att de (och jag) kommer att instämma i inlägget ovan i framtiden. 
  • Anonym (v)
    Äldre 16 Aug 10:36
    #14
    Anonym (hjälp!) skrev 2017-08-16 10:07:43 följande:

    Hade helt glömt bort den här tråden förrän det uppdagades att pappan till mina flickor använt den i familjerätten för att "bevisa" att jag "tänkt bråka om yngsta flickan från dag 1".Om någon mot förmodan läser detta kan jag berätta att jag nu har två fina flickor på fyra och två år som oftast kommer bra överens och att jag är otroligt glad att de båda finns, trots en jobbig familjesituation.Jag hoppas att de (och jag) kommer att instämma i inlägget ovan i framtiden. 


    *pustar ut* Tänkte just skriva nåt om mina fina flickor och hur glad jag är att de har varandra. Men jag har också varit i din situation fast med en man som inte ville ha fler barn. Jag var beredd att ta hand om allt och jag tog varenda natt det första året, svåra sömnproblem och utsliten jämt medan han satt i soffan och såg sur ut. Nu är det bättre. Han älskar barnet även om det naturligtvis är krävande jobb med fler barn. Grattis till ditt beslut och dina flickor. Hoppas ni reder ut resten.
  • Anonym (empa)
    Äldre 26 Aug 12:52
    #15
    Anonym (hjälp!) skrev 2017-08-16 10:07:43 följande:
    Hade helt glömt bort den här tråden förrän det uppdagades att pappan till mina flickor använt den i familjerätten för att "bevisa" att jag "tänkt bråka om yngsta flickan från dag 1".

    Om någon mot förmodan läser detta kan jag berätta att jag nu har två fina flickor på fyra och två år som oftast kommer bra överens och att jag är otroligt glad att de båda finns, trots en jobbig familjesituation.Jag hoppas att de (och jag) kommer att instämma i inlägget ovan i framtiden. 
    Herre, hoppas att det inte låg dig i fatet, att du uttryckt funderingar anonymt på ett forum för två år sedan. 

    Kul dock att du skrev igen och att få veta hur det gick med det hela! 
Svar på tråden Abort vid 42? Vill ha råd!