Vidriga I-land

Det måste vara svårt att leva sitt liv genom att se det i antingen svart eller vitt. Det har aldrig slagit dig att det finns massor med människor som har det gott ställt som genom olika föreningar skänker mängder till utsatta både utom och inom våra gränser?

Vi är människor helt enkelt.

Lösningen är väl t ex kommunism - men det vet vi ju hur det fungerade. Ond bråd död.

"Jag förtjänar det här" är en tanke som ofta slår mig när jag är på väg att köpa något jag inte är i direkt behov av. Att jag förtjänar saken gör att jag kan gå rakryggad förbi hemlösa och tiggare, "de kan väl ta tag i sitt liv själva" tänker jag.

Men sedan kommer samvetet och jag undrar varför jag inte hjälpte någon annan istället för att köpa något onödigt. På senaste tiden har jag rent av äcklats av människor som shoppar loss, köper mängder mat varav en del antagligen slängs och "unnar sig" märkeskläder eller dyr inredning.

Medan det finns människor som inte har råd med en cykel till barnet, ordentlig mat eller att någonsin åka på semester. Sedan finns det såna som inte har något alls utan bor på gatan och lever på allmosor. I andra länder dör folk som flugor för att de inte ens har rent vatten.

Ser ni inget samband med att vissa har det skit medan vi oftast har det skitbra?

Vi stillar vår medmänskliga ångest med fler besök i shoppinggallerian, eller bryr vi oss helt enkelt inte?