Vuxna barn till alkoholister

.....

Kan tillägga att jag har haft tur i mitt liv. Jag har själv aldrig missbrukat något. Lever ett så kallat "normalt" familjeliv. 

Har tänkt tanken att berätta för min kille på 20 år. Är det helt galet? Det känns som att jag är skyldig att berätta vem jag är, på riktigt, och varför. Jag har fått rådet av en psykoterapeut att berätta, men det tar så emot! 

Läst 87 gånger, men ingen som skriver något. Det är nog anledningen till att tystnad varit det självklara valet för mig och alla andra vuxna barn till alkoholister som inte vill prata om det 

Visst tar det emot. Fast å andra sidan: Vem ska man berätta för? Alla? Kollegerna på jobbet? Grannen? Vännerna man fick som vuxen? Barnens kamraters föräldrar? Risken är att man börjar älta och det är inte alls bra. Med okända på forum? Ja, det kan vara en idé. Forum är lite terapi, kan vara personligt men behöver inte bli privat. Finns naturligtvis fortfarande en risk att man börjar älta, men man kan i alla fall älta på forum och sedan släppa det, inte ha det i bekantskapskretsen. 

De enda som behöver veta är du, din psykolog och eventuellt din partner, så han (eller hon, vet att det är han i ditt fall TS) förstår varför du är som du är och reagerar som du reagerar. Det behöver inte vara något stort, långt samtal, om du inte känner för det. Ett kort "mina föräldrar var alkisar" räcker långt, så får ni ta det därifrån om och när du känner för det.

//ett till maskrosbarn//

Här finns en till. Min pappa var alkoholist, periodare. Min mamma och han separerade tidigt i min barndom bla. pga detta. Jag har därmed inte haft honom i mitt hem och kanske varit lite skyddad iallafall. Men jag var hos honom var tredje helg som barn i perioder, med blandat resultat. Han var frånvarande långa perioder under min barndom och har aldrig riktigt funnits där. På senare år fick vi en bra kontakt och jag fick en annan förståelse för hur allt har blev som det blev.. Nu är han död sen 3år tillbaka, i sviterna av sitt leverne. Jag märker att jag präglats av detta genom livet och jag känner tydligt igen mig i de typiska egenskaperna hos medberoendepersonligheter.

Terapi är det enda rätta TS tro mig, samtidigt är det självutvecklande. Även om det tar emot skall du stålsätta dig och gå, det är det enda rätta här.

Jag har inga problem att berätta att min pappa var alkoholist. Det kommer upp i samtal med jämna mellanrum. Inte så att jag sitter och maler om det jämt men jag nämner det då och då. Reaktionerna på det kan vara ganska olika. Ibland mottas det försiktigt, inget man vill/vågar prata om och då får det vara då men ibland kan det öppna upp till givande samtal med likasinnade. Det har visat sig att många andra har liknande erfarenheter. Nya bekantskaper, arbetskamrater mm. Jag har inget behov att tjata om det men visst kan det vara skönt att prata med någon dom förstår en

Min pappa söp och knarkade, min mamma drack och knaprade piller och deras pedofilkompis var på mig under 2 års tid. Inget jag mår dåligt av idag och som påverkar mitt liv. Alla är vi olika och reagerar på olika sätt och det är ju inte bara missbruket det handlar om utan hela miljön runtomkring och vad man såg och upplevde,

Jag har också växt upp med missbruk, även om det var "light" och även jag tvivlar på att jag duger, jag är torsk på trygghet, och jag kan känna av sinnesstämningar på 100 meters avstånd.
Jag tror jag ska gå på ett sånt där AA anhörigmöte nån gång och se om det ger nåt.