Jag är asexuell ... och aromantisk

"Jag känner mig könlös, som ingenting, bara en tanke som styr en kropp", det var väl så jag uttryckte det innan jag fattade att jag faktiskt var annorlunda.

Eftersom asexuella på AVEN (forum för och om asexuella) är väldigt insatta i olika delar av sig själva så har jag insett att jag även är aromantisk. Jag trodde att jag var en ganska romantisk människa men ju mer jag tänkte på det så förstod jag att jag bara var kär i själva idén, jag har aldrig känt någonting för en annan människa.

Trots detta så har jag haft två relationer, båda innan jag insåg att jag var aromantisk, den ena innan jag visste att asexualitet fanns. De sa att de älskade mig, jag blev smickrad och eftersom jag var kär i idén av kärlek och relationer så nickade jag och sa "jag älskar dig med" (lögn från hjärtat).

Den första relationen höll i två år, jag insåg mitt misstag tidigt men hade inte hjärta nog att göra slut, jag var rätt ung. Den andra relationen höll i ett halvår, jag insåg att jag hade gjort om mitt gamla misstag efter 2 månader men kände att det "kanske blir bättre", han var dock alldeles för på, jag orkade inte så länge.

Trots att själva idén av kärlek känns helt underbar så förstår jag att jag borde hålla mig borta från relationer, inte mer än rätt. Jag mår bra av att vara själv så det borde ju inte vara så svårt, dessutom skadar det bara den andra parten att försöka utan känslor, det är dömt från början.

Det svåra är väl att jag faktiskt vill ha barn i framtiden, men numera kan man ju fixa det själv.

Vet egentligen inte varför jag gjorde den här tråden, ville nog bara få det ur mig. Det är pinsamt att se tillbaka på mitt liv och läsa i gamla dagböcker, jag var så naiv och ovetandes. Lyckligtvis kan jag skylla på att jag inte var speciellt gammal. Jag är inte gammal nu heller, men jag föredrar att inte få fler onödiga "gjorde bort mig"-minnen. Jag vet vad jag är och borde sluta ljuga för mig själv.