Vi älskar varandra men har barn på olika orter. Så rädd att jag förlorar honom, min stora kärlek
Ska försöka hålla mig kort...
Skilde mig för 2 år sedan och träffade för sju månader sedan min kärlek. Något jag aldrig upplevt innan. En relation som präglas av kärlek, ömhet, tillgivenhet. Vi har sedan första stund pratat mkt om vår situation. Båda har varit öppna med att vi vill ha ett förhållande där man bor under samma tak. Ingen av oss är intresserade av att leva ensam och längta när man hittat rätt.
Kärleken har växt sig stark, vi menar båda att vi efter att båda befunnit sig i äktenskap där man på ett eller annat sätt farit illa nu har hittat rätt. Vi längtar efter varandra hela tiden och ordet naturligt beskriver vår tillvaro ihop.
Jag var rädd i början för att barnen skulle bli involverade men när jag alltmer förstod hur rätt han var så tog vi steget. Barnen tycker om varandra. Hans barn tycker och mina barn tycker om min partner så mkt att det ibland hugger till i hjärtat. De får ett känslomässigt behov tillgodosett tyvärr inte få av sin pappa. Det omvända gäller även för hans barn. Det gör att det nu finns fler komponenter i vårt förhållande som gör det än mer sårbart.
till problemet då...
Vi vill bo ihop. Vet inte riktigt hur man skulle orka längta så, det hade slitit i längden. Vi hade varit till stor hjälp för varandra i det vardagliga livet med. Men jag kan inte flytta. Barnens pappa bor på samma ort som jag och de går också i skola här. Vi har en mkt dålig relation och jag har fog för oron kring att deras pappa skulle se det s ett gyllene tillfälle att behålla barnen permanent på orten om jag valt att flytta och pendla. Om inte juridiskt så iaf genom påverkan. Min pojkvän å sin sida har ensam vårdnad och mamman bor på annan ort. Han har med andra ord det rent praktiskt lättare. Emotionellt inser jag att det inte är ett dugg lättare. Jag har varit rak om att jag inte kan flytta och när han sagt gång på gång att man finner sådan här kärlek kanske en gång i livet om man har tur och då får man göra uppoffringar för den så har jag på ngt sätt antagit att han menat att vi skulle bo här.
När nu hösten närmar sig och vi på allvar börjar prata om det praktiska så sa han att hans pojke varit med om så mkt och att han var rädd att en flytt hade rubbat tryggheten. Jag svarade att om han hade gjort det valet så hade vi fått stötta det helhjärtat och hjälpt honom att komma in socialt med kamrater. Men att valet är hans, jag kan inte begära det...
Han skulle under den närmsta tiden nu prata försiktigt med honom om det men samtidigt sa han att hans barn går före allt och säger han nej så är det så. Och nej, jag förstår att barn alltid går först men mitt hjärta går itu. Jag älskar honom och han mig. Detta tynger även honom och vi är ledsna över det båda två. Nästnästa vecka åker vi alla på semster. Jag är glad men en liten del av mig undrar om det är sista gången. Inte bara jag kommer bli krossad utan även barnen kommer isf att förlora viktiga vuxna.
Är så jävla rädd just nu...
Vi som sagt att det är vår tur...
Någon som orkat läsa allt? Har jag sådan tur att du känner igen dig? Eller ngt perspektiv på denna tillvaro? Önskar att jag kunde få en glimt av framtiden så att jag fick se att det löste sig.