Bruten svanskota vid förlossning - tiden efter?
Hej.
Jag vänder mig till er som brutit sin svanskota vid förlossningen. Jag bröt min när jag var yngre (ca 10-11) och misstänker starkt att den läkt fast i en inåtvinklad position, vilket kommer leda till att den bryts igen vid en förlossning och pushas utåt istället.
Jag hade jävligt ont lång tid efter att jag ramlade på en sten i en pulkabacke, var ensam och blev liggandes i nån halvtimme innan jag lyckades ta mig upp och långsamt vandra hem. Smärtan när man satt och låg och även gick höll sig i månader efter. Även idag sitter jag lite snett på rumpan för att det inte ska bli smått obehagligt.
Det var min erfarenhet, och med den erfarenheten så vill jag INTE att det är så jag ska känna tiden efter att jag fött, då man vill vara i sitt barns liv och inte ligga i smärtor i månader, lång rehabilitering, år innan man kan sitta utan att medvetet tänka på svanskotan.
Min fråga är till er, om ni hade vetat innan förlossningen att vid denna förlossningen kommer ni att bryta av er svanskota, och ni kommer vara med om den smärta och långa återhämtningstid, skulle ni ändå utfört en vaginal förlossning, så här i retrospekt?
För mig som helst vill ha vaginalt tar det emot nu att vara ganska 100 på att den kommer brytas (eller stoppa barnets utfart som ändå leder till akut KS), och med den vetskapen ha MOD till att krysta allt vad jag har vid slutskedet. Det känns som att det skulle vara som att dra sitt finger bakåt medvetet och vänta på att den ska gå av.
Funderar nu på om jag ska eller inte börja fundera på planerat snitt eller inte. Funderat har man ju börjat, men om man ska orka ta den fighten med läkaren som beviljar.
I andra länder (tex USA) har jag läst att de beviljas KS direkt vid nästa förlossning om de brutit svanskotan vid förlossningen innan. Inte helt nödvändigt då många ggr svanskotan ju fixeras bakåt utåt vid förlossning vilket i sig inte skulle hindra en ny förlossning, men jag antar att smärtan och återhämtningstiden efteråt skrämmer många- Och just att gå in till sin förlossning med den rädslan att under vilken krystning som helst så kommer det smälla. Vågar man ta i då?
Snällt om någon ville ge sin synpunkt på hur de hade gjort. Vill inte känna att jag går in i en fight som jag kanske tänker fel om.
Tack tack
