Hjälp! blandade känslor och smärta!!

Hej...
Jag vill först säga att jag vill inte höra massa negativt nu om hur jag kunde göra såhär eller att abort e inget preventivmedel eller något i den stilen. Detta redan tillräckligt jobbigt.
Faktiskt det mest jobbiga jag har gjort...

Kan börja med att berätta att jag och min sambo har varit i ihop i lite mer än 2 år. Detta är 3:e gången vi blir gravida med p-piller. Första gången va precis efter 2-3 veckor, alltså i stort sett första gången vi hade sex någonsin. Då valde vi abort pga att vi precis hade träffats. Jag gick ju trots allt på p-piller. Andra gången va när vi nästan hade varit ihop 1 år och min mens uteblev, återigen trots p-piller. Då bestämde vi oss för att behålla det, trots vi hade sjukt dålig ekonomi. Vi intalade oss att vi skulle klara det. Jag va arbetslös.
Nu är vår dotter 9 månader och vi e så otroligt glada att vi har henne vårt liv! Men vi hade väldigt tufft ekonomiskt.

Förra fredagen åkte jag akut in till kk för jag hade ont i magen och var rädd det va en cysta igen. Men då sa dom att mitt grav test visade positivt. Jag va så chockad, speciellt efter ett val där dom konstatera att jag va gravid i v 15+3. Jag hade ju haft "mens" varje månad som jag skulle.
Vi funderade och funderade hela helgen och kom fram till att vi inte skulle klara det med vår ekonomi nu... det va det jobbigaste beslut vi någonsin behövt ta. Vi grät båda två, men vi hade inte klarat av det...

Så i tisdags fick jag första pilla och i torsdags fick jag komma in igen för att "föda" ut mitt barn som vi beslutade att inte ha...
Tyvärr kunde inte min sambo va med mig då vår dotter inte klarar av att vara med andra just nu...
Och jag va så kluven om jag skulle titta på barnet efter eller ej. Jag va rädd att jag skulle ångra mig om jag inte tittade. Det va ju inte att vi inte ville ha barnet utan bara hade inte pengar... ville inte det skulle kännas som man bara kastar bort det efteråt. Så precis när det va över bestämde jag mig, att jag ville se.
Jag måste säga det kändes skönt. Lättad! Hon såg så fridfull ut och då kände jag att jag kunde få ett avslut och fick en chans att säga Hejdå...

Men nu känns det så jobbigt och jag vet inte vad och hur jag ska göra för att gå vidare. Dagen efter kände jag så enorm kärlek till min dotter och ville aldrig släppa henne... men nu känner jag precis som jag inte kan se på henne... svårt att förklara men lite som varför valde vi behålla henne men kunde inte behålla detta barn.känner mig som jag har dåligt samvete. Och trots det va rätt beslut så känns det som jag ha gjort nåt otroligt fel...
Som att jag har "mördat" mitt barn... att jag valde att avsluta hennes liv...

Jag känner även att jag inte förtjänar fler barn efter detta. Vi vill gärna ett barn till i framtiden, men känns fel... känns som jag inte borde det...
Har någon annan känt så här..?
Kommer man över det..?
Hur?? Hur ska jag gå vidare?

Jag har även fått väldigt väldigt ont nere i magen. Kan knappt sitta och gör ont när jag går...
rädd för en infektion.
Jag har pratat med kk men dom säger så länge jag inte har feber e det ingen infektion iaf... så bara vänta...