Längtar tillbaka till mitt gamla liv...

Jag håller på att bli tokig, på riktigt!

Jag var tillsammans med min bästa vän och vi har nog aldrig varit riktigt kära, men han är världens finaste

och eftersom vi alltid haft det så bra, aldrig bråkat, varit snälla mot varandra och haft det roligt så har vi

aldrig reflekterar att det är just det som var vårt problem, att vi bara var vänner. Vårt sexliv har alltid varit

dött förutom precis i början av förhållandet? Tillsammans fick vi vår fina son som idag är 5 å. När vår son var

2 år så blev jag störtförälskad i en annan man. Jag försökte tänka bort honom allt vad jag kunde med känslorna

kom så starkt och jag har aldrig förut varit så kär. Gick till en terapeut som förklarade för mig att lever man

i ett förhållande som bror och syster så kommer vår biologiska sexualitet behöva komma ut på något sätt och

det är därför många är otrogna. Han sa att vi kommer inte hitta tillbaka till varandra i tv-soffan hemma utan

att vi behöver något mer radiak at och tipsade mig att flytta isär. Skulle vi göra det så vet vi om vi kommer att

sakna varandra, och gör vi inte det så var beslutet rätt att flytta isär innan vi var otrogna och sårade varandra

och vår son skulle aldrig minnas att vi en gång bott ihop utan separationen skulle vara minst smärtsam för honom

desto yngre han var. Och är det så att vi skulle sakna varandra så var det ju bara att flytta ihop igen och ingen är

sårad och alla är lyckliga igen. Efter vår separation har vi aldrig rört vid varandra eller kännt en spänning som är

mer än två vänner, tyvärr?

Nu så här tre år senare så är det överförjävligt?

Jag och min sons pappa är de bästa vännerna fortfarandre. vi är respektfulla, umgås mycket och har fortfarandre inte

bråkat och det underlättar vår relation och samarbete med vår son. Vår son mår bra, men givetvis så saknar

han den andra föräldern när den inte är där emellanåt. Jag är tillsammans med mannen jag blev så störtförälskad i

och vi lever ett fint liv ihop. Han älskar min son och min son älskar honom. Relationen mellan mitt ex och nya fungerar

och väldigt bra och vi umgås till och från på ett avslappnat sätt. Låter toppen, MEN jag håller på att längta ihjäl mig

efter livet med min son. Klarar inte av vetskapen om att jag bara kommer att ha honom halva hans liv. HATAR det och

har väldigt svårt att acceptera det. I min nya relationen så diskuterar vi och bråkar på ett konstruktivt sätt, vi kommer

fram till lösningar och skriver inte på varandra. Saknar mitt ex och det lugna vi hade i vår relation. Hade jag trollat

så hade jag trollat fram känslor till mitt ex. Drömmer om ett liv ihop med min son. Min nya man som jag är så kär i

kan ge mig nya barn och ett nytt bra liv, men kan inte ge mig min son på heltid och den sorgen överskuggar kärleken

till min nya och jag ser honom som den som förstörde mitt gamla liv. Vet att det inte är rättvist att tänka så men jag

gör det? Dessa tankar upptar hela min vakna tid och jag vet inte vad jag ska göra. GÅ tillbaka till mitt ex, kämpa för

det eller lära mig en läxa och inte göra om samma misstag igen med min nya. HJÄLP!!