Vill ha barn men inte min sambo

Enkelt, han har ju gett dig svaret att han vill men inte just nu. Troligen har han ett och annat att förverkliga själv innan han är redo att ta sig vidare till den nivån. Kanske resa, plugga eller göra karriär vad vet jag. Ni är ju 27 år och det är ju ingen ålder att tala om.
Men om TS inbyggda bioklocka tickar fortare får hon väl tjata då... eller söka sig annanstans. Men han vill men inte just nu.

Vi båda har fast jobb och är färdiga med plugg. Grubblat sen i söndags då jag tog upp det med han.Känner bara om båda vet att man vill vara med varann, varför måste man då vänta? När den ena(jag) oumbärligt vill att vi ska bli tre:(

Tänker jag fel där? Och jag kan inte tänka mig en annan karl. Frågade idag om hans känslor har svalnat för mig. Han sa nej dem har bara blivit starkare och att han är jättekär. Så uppenbarligen vill han ju va med mig. Känner otålig med att behöva vänta. Hur mycket kan man ta upp detta utan att han bara känner sig pressad? Eller ska jag ge upp det jag vill och acceptera att vänta tills det passar honom?

Ja jag ser egentligen ingen annan utväg om ni två nu skall bilda familj så får det då bli på sikt dvs när han är redo. Men eftersom ni är så unga båda två så är det ju ingen ko på isen direkt. Visserligen vet jag att en del unga tjejer har en inre klocka som tickar och ibland är den inte i samklang med mannens agenda. Det finns ju egentligen inget annat för dig att göra än vänta tills denne är redo. Det kan bli om ett år eller fem det är ju omöjligt för oss att veta.

Du får helt enkelt ge dig till tåls om ni nu skall bli familj. Annars ja då vet du att du får ta dig vidare men eftersom du säger att det inte är ett alternativ så får du vänta. Punkt.

Tack för dina svar:) jag har väl en "klocka" som tickar väldigt. Får väl ge mig till tåls å ta upp frågan om ett tag till.

Du kan nog inte göra mer än att avvakta. Barn är inget man vill tvinga sig till. Däremot kan du ju sätta en tidsgräns för dig själv, så att du inte bara väntar och väntar och sen vill han inte. Det är inte schysst av honom i så fall.
Men smyg in frågan då och då och "ta tempen" litegrann på honom.

Sen är killar inte lika insatta i det här med bebisar, det är väldigt diffust och abstrakt för dem. Det är ju inte så att det kommer en bebis till er i nästa vecka bara för att ni bestämmer er för att ni vill ha barn. Utan du ska bli gravid och gå igenom en graviditet på nio månader.

Hejsan! Jag har varit i din sits och jag vet hur jobbigt det är att längta så efter barn, och ens partner inte alls är på samma blad i boken. Min dåvarande man (skilda idag men fick två barn ihop) sa att han ville ha barn, men inte just då...och kunde inte säga när. Jag tassade på tå, ville inte fråga för mycket, men undrade precis som du om det egentligen hade med hans känslor för mig att göra. Efter ca 3 år var han redo och är världens bästa pappa. Efteråt är jag glad att han var redo när bebisen väl kom, men gud så jobbigt det var i perioder.

Jag läser i svaren ovan att en del skriver "ni är så unga". Inte för att göra dig orolig eller så, men faktum är att 27 år inte är så ungt när det kommer till att börja försöka skaffa barn. Jag är själv en liten bit över 30 och har nu fått veta att min äggreserv i princip är slut. Otroligt ledsamt. Det kanske inte kan bli fler barn för mig. Jag borde ha minst 6 år kvar att skaffa barn på om man ser till "hur det brukar vara". Detta tänker inte många på, och än mindre männen. Min gynekolog säger att de idag avråder kvinnor från att vänta med att skaffa barn när de börjar närma sig 30 år. Ni har ju några år dit...men om ni vill ha två, tre barn blir det tajtare.

Detta kanske inte ändrar din pojkväns syn på saken, men det är något du kan be honom ha i beräkningen när han vill vänta.

Kram på dig och lycka till med allt!

Jag är en man som snart blir 50.... jag blev pappa för 3 år sedan, jag var väldigt tveksam när min fru sa att hon ville ha barn, hon är 10 år yngre än mig och hennes klocka var stor som en kyrk-klocka och den hade slutat ticka och gått över till att slå....
Vi planerade vår son genom att  bara slutade använda "hinder" och jag trodde ärligen att det kommer inte att ske....
En dag hon kom ner till vardagsrummet och sa att hon mådde lite dåligt, så jag jag sa skämtsamt "Du kanse är gravid".... Och mycket riktigt det var riktigt, det blev lite av ett hammarslag i mitt huvud, mina tankar var att jag kommer att ha ett barn som inte ens har flyttat ut innan jag går i pension.... 
Och sen hade vi 9 månader av berg och dalbana, men sen skedde det och jag har nu en fantastik liten son som fyller upp mitt liv med altt från "NEJ" till skratt när han tittar på Pettsson och Findus.
Jag förstår din mans tankar, men än så länge har vi varit i New Orleans, Bangkok, Tokyo och gjorde nyss en resa till Irland och stannade där i 3 veckor... Att skylla på resor och allt det är ärligt talat precis vad jag tänkte innan Junior kom till världen... Vi har inte slutat resa, OK, jag håller med att det är lite mer trassel... men jag saknar inte vad som har skett...
PS, han är mitt första barn,,, fick lära mig att byta blöjor andra dagen... yikes... 

Jag delar din sits ts. Är tillsammans med världen bästa kille som kommer att bli en perfekt fantastisk pappa till mina barn. Han säger själv att han drömmer om det och längtar tills han är redo, men han är inte redo ännu och han vet inte heller när han kommer bli det. Jag är 28 och han 27. Jag är jättestressad och har en del ångest över situationen för jag är så fruktansvärt rädd att det inte kommer kunna gå när han väl är Reso. Att vi har väntat för länge.

Jag vet inte hur länge till jag kommer orka med det detta. Jag älskar honom och jag kommer vänta på honom så jag vill inte ha en massa kommentarer om att jag borde lämna honom. Men det är fruktansvärt att inte vara på samma plan i förhållandet, då har vi varit tillsammans i snart tio år. Vi har hus, fasta jobb och en stabil o underbar relation. Jag förstår inte varför han vill vänta. Visst, han känner sig kanske inte redo o det får man ju bara köpa. Men för någon som har en klocka som ljuder högre än kyrkklockorna så är livet rätt bra tungt för tillfället.

Jag blir skitskraj när jag läser sånt här eftersom jag själv är 28 o drömmer om barn. Samtidigt nyfiken på varför gynekologerna avråder kvinnor som närmar sig 30 att skaffa barn. Sa han/hon varför?

Jag är i din sits, min barnlängtan har också växt sig otroligt stark. Men min sambo, fästman vill vänta, tycker inte vi ska ha bråttom. Fast vi har varit tillsammans i 6 år och vi är 31 år och 36 år. Vi köpte hus ihop för 3 år sen och båda har jobb så jag ser ingen anledningen till att vänta. Men jag är tvungen att avvakta tills han nån gång blir redo fast då kanske jag är för gammal för att kunna bli gravid. 

Ska jag ha barn så är det med honom, jag älskar honom och vi vill dela resten av livet med varandra. Så jag vänta fast min biologiska klocka bara ticka högre och högre så väntan känns olidlig.