• Anonym (ledsen)

    Jag lider av Dissociativa rubbningar. Hjälp!

    Som sagt, jag lider av Dissociativa rubbningar. 

    Det är ingen läkare som har sagt det, utan jag själv är ganska säker på att jag gör det.

    Jag har svårt att koncentrera mig.
    Jag har en känsla av att vara avskild från mig själv.
    Jag har en uppfattning av människor och saker runt omkring mig så förvrängd och overkligt.
    Jag har en suddig känsla av identitet.
    Jag får ångest.
    Jag får huvudvärk.
    Jag får självmordstankar.

    Föreställ er när man tänder en lampa, hur snabbt det går. Det var precis så det hände mig. Det bara slog till från ingenstans.

    Vissa dagar är bra, speciellt när jag sysselsätter mig med saker, men så fort jag tänker på hur allting började ( hur det slog till då ) så blir allting jätte jobbigt och då börjar jag gråta.

    Av någon anledning tror jag att min hjärna har tagit skada på nåt sätt, eller att den har förändrats och att jag aldrig kommer bli bra igen  

    Varje gång jag bestämmer mig för att bli bättre igen så kommer denna tanke som jag beskrev ovan, och det är då jag bryter ihop och börjar gråta.

    Det är som att jag måste få höra att jag inte har någon skada, och att min hjärna inte har förändrats. 

    Jag vet inte riktigt varför jag tänker så. Antigen för att det bara slog till från ingenstans, det är det som gör allting så läskigt och obehagligt, och det är även varför jag tror att jag kommer gå runt så här för evigt.

    Jag träffar redan en psykolog som jag pratar med, men just nu är hon utomlands.

    Jag har ju mått så här i över 3 månader nu. Det känns som om inte ens min psykolog kan hjälpa mig eftersom jag mår likadant när jag går därifrån.

    Vad tycker ni det är för hjälp jag behöver? Eller är det precis som jag tror, att min hjärna har tagit stryk och att kommer gå runt så här resten av mitt liv? Jag måste ju få hjälp, jag kan inte bara gå runt så här hela tiden.     

    Jag har skrivit detta på en annan sida och jag har bara kopierat det och klistrat in eftersom jag inte orkar skriva om allting.

    Jag har i alla fall väldigt desperat och jag är rädd. Vad är det för hjälp jag behöver? :(
  • Svar på tråden Jag lider av Dissociativa rubbningar. Hjälp!
  • Anonym (hjälp)

    Hej

    Mitt tips är att träffa en läkare som kan hjälpa dig med eventuell diagnos och kanske medicin.

    Det är lätt att sätta en diagnos på sig själv, men det är inte alls lika lätt att hjälpa sig själv.

    Se till att du har ett bra vårdteam (läkare, psykolog mm) och någon familjemedlem eller vän som finns där för dig. Stöd är något av det viktigaste man behöver när man är i en så jobbig sits.

    Försök att slappna av och inte ha för mycket panik. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men det hjälper inte att klättra på väggarna.

    Försök också att ta allt som det kommer. Fokusera på en sak i taget.

    Andas.

    Det kommer bli bättre!

  • Anonym (hm)

    TS jag lider med dig det verkar onekligen vara ett jobbigt tillstånd men det är bra att du redan har en psykolog kontakt. Om inte annat kan psykologen hjälpa dig med övriga pusselbitar i livet. Terapi är alltid av godo och det är självutvecklande.
    Däremot tror jag att det kan vara farligt att själv sätta diagnos på sig själv. Det finns enormt många olika diagnoser som går in i varann och det kan finnas samsjuklighet med flera olika i kombination. Jag tror personligen att du behöver få detta utrett. Mitt förslag till dig är att du söker upp en vårdcentral och berättar om dina problem, denna kan sedan ge dig en remiss till neurologen för vidare utredning. Där finns expertis på hjärnan och dess funktioner och de kan med all säkerhet sätta rätt diagnos och ge en adekvat behandling mot ditt tillstånd. Du skall inte behöva ha det på detta viset!!!

  • Anonym (Nina)

    Jag har nästan samma symptom som du men inga självmordstankar alls. Känner igen allt det dissociativa... men jag förstår inte kopplingen till ångest och självmord som du har? Vill du berätta mer?

  • Anonym (ledsen)
    Anonym (Nina) skrev 2014-07-24 08:09:37 följande:

    Jag har nästan samma symptom som du men inga självmordstankar alls. Känner igen allt det dissociativa... men jag förstår inte kopplingen till ångest och självmord som du har? Vill du berätta mer?


    Det är för att jag tror att jag kommer gå så här hela livet. Hur kommer det sig att det bara slår till så från ingenstans? Utan någon varning alls... Är det ens möjligt?
  • Anonym (ledsen)

    Sitter ute i skogen och gråter ihjäl mig. Vad är detta för land när man inte ens får hjälp. Jag hoppas dem får skuldkänslor när jag försvinner

  • pepsimax
    Anonym (ledsen) skrev 2014-07-24 11:55:58 följande:

    Sitter ute i skogen och gråter ihjäl mig. Vad är detta för land när man inte ens får hjälp. Jag hoppas dem får skuldkänslor när jag försvinner


    Hallå, gå ut ur skogen och in på psykakut. 
  • pepsimax

    Det du känner behöver heller inte vara permanent, det låter som ångest, då kan det kännas som det aldrig går över och man blivit helt rubbad fast det inte känns så ett år senare. Det kan gå över. Har du fått SSRI eller liknande? 

    Har du kollat upp din fysiska hälsa, om inte så gör det!
    Men först, psykakut.

Svar på tråden Jag lider av Dissociativa rubbningar. Hjälp!